Folkhemsmyt och Osund Konsensuskultur

Varför kan vi inte ta hem alla IS-barn till Sverige? Vilka hinder står i vägen? Vilka barn skulle vi kunna ta hem? Vilka barn kan vi inte ta hem, och varför? Vilka lagar avgör vilka möjligheter socialtjänsten har att arbeta med utsatta barn? Kan barn tas hem till Sverige med tvång, när någon av deras föräldrar (oftast modern) lever och vägrar återvända till Sverige? Kan barn och deras mödrar tvångsrepatrieras till Sverige? Vilka säkerhetsrisker skulle dessa mödrar och äldre barn kunna utgöra, om de tvingas återvända till Sverige, fyllda av hat och hämndlystnad? Har inte föräldrar rätt att flytta utomlands och ta barnen med sig? Kan man någonsin i något läge tvinga dem att flytta tillbaka till Sverige? Kan socialtjänsten besluta om ett tvångsomhändertagande av barn som befinner sig på ett annat lands territorium? Skulle man kunna verkställa ett sådant beslut? Skulle socialarbetare kunna resa ner till Syrien och separera barnen från deras mödrar med tvångsmedel, om mödrarna vägrar följa med till Sverige? Har man befogenhet att rycka små barn ur mödrarnas armar? Vilka konsekvenser skulle sådan tvångsseparering kunna få för barnens framtida psykiska hälsa? Kan socialtjänsten besluta om och verkställa ett tvångsomhändertagande av ett barn, om man inte kan fastslå att föräldrarna eller föräldern brister i omsorgsförmåga i sådan grad att barnet riskerar att skadas i sin utveckling eller dö? Hur ska socialtjänsten kunna göra en utredning av en förälders lämplighet som vårdnadshavare, om föräldern inte ens befinner sig i Sverige? Vad säger socialtjänstlagen och föräldrabalken? Alltför ofta bakbinder föräldrabalken socialsekreterarnas händer, och förhindrar att nödvändiga stödinsatser sätts in i tid, och då snackar vi ingripanden inom Sveriges gränser! Detta är allvarliga och komplexa frågeställningar som kräver väl genomtänkta svar grundade på kunskap om hur verkligheten faktiskt ser ut, och inte hur vi önskar att den såg ut, innan man fattar några som helst beslut om att ta hem IS-barnen.

Lena Ingelstam och Ola Mattsson från Rädda Barnen skriver i sin debattartikel Sverige måste ta hem IS-barnen från Syrien i Aftonbladet:

Frågan om barn till misstänkta IS-anhängare visar Sverige och vår politiska debatt när den är som mest frikopplad från verkligheten.

Ja, den politiska debatten är mer eller mindre frikopplad från verkligheten när den handlar om de så kallade IS-barnen som är kvar i Syrien, och hur man ska hjälpa dem. Helt frikopplade från verkligheten är de debattörer, däribland ovannämnda, som tror att man kan hämta hem alla dessa barn och deras mödrar till Sverige, oavsett om mödrarna har för avsikt att återvända till Sverige, eller ämnar stanna kvar i Syrien med sina barn för att återansluta till IS. Dessa debattörer från bland annat Rädda Barnen, samt en viss välkänd utrikeskorrespondent som bevakar Mellanöstern vid namn Cecilia Uddén har en synnerligen naiv syn på socialtjänstens befogenheter att ingripa när barn lever under svåra omständigheter. Såväl Rädda Barnen som Cecilia Uddén har noll koll på hur socialtjänsten arbetar, hur socialtjänstlagen är skriven, samt hur föräldrabalken kan sätta käppar i hjulet, när föräldrar sätter sig på tvären och tackar nej till föreslagna stödinsatser för barnen. Nu snackar jag stödinsatser till utsatta barn i Sverige, inte utanför Sveriges gränser. Utsatta barn i Syrien är en helt annan sak, även om barnen råkar vara födda i Sverige och har svenskt medborgarskap, eller råkar ha svenska föräldrar. I Syrien gäller syrisk lag för ingripanden när barn far illa. Om det finns någon fungerande socialtjänst i Syrien, så är det den som måste utreda föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare, ta beslut om tvångsomhändertagande av barn (även svenska IS-barn), samt verkställa beslutet, i de fall man anser att föräldrarna är olämpliga. Jag tvivlar på att syriska myndigheter bryr sig om IS-barn som inte är av syrisk härkomst, då de säkerligen har fullt upp med att hjälpa syriska krigsdrabbade barn. Hur som helst så bör representanter från Rädda Barnen, Cecilia Uddén, samt andra debattörer som tänker med hjärtat istället för hjärnan inse att IS-barnens öde ligger helt i händerna på deras mödrar och syriska myndigheters benägenhet att ingripa, omhänderta barnen och överlämna dem till svensk socialtjänst, i de fall mödrarna vägrar återvända till Sverige. På syrisk mark har svensk socialtjänst inte några befogenheter att ingripa och omhänderta barnen, hur illa de än far.

I debattartikeln skriver Lena Ingelstam och Ola Mattson något som är helt frikopplat från den hårda verkligheten:

I nuläget finns därför bara en godtagbar lösning. Säkra barnens rättigheter. Just nu sitter barnen i otrygga läger med sina mammor. Ta hem både mamman och barnet, utred lämplighet som vårdnadshavare i Sverige och ge barnen det stöd de behöver.

Det är ju detta som är så komplicerat. I de fall barnets mamma väljer att återvända till Sverige, så kan givetvis både mamman och barnet tas hem. Såväl SÄPO som socialtjänst kan möta upp på flygplatsen. SÄPO kan ta mamman i förvar och förhöra henne. Socialtjänsten kan omhänderta barnet och låta BUP utreda dess psykiska status och ge barnet traumabearbetning och stöd under den tid det tar att utreda mammans lämplighet som förälder, såvida inte mamman befinns skyldig till allvarliga brott och döms till fängelse. Då kommer ju barnet att placeras i ett familjehem. Likaså om mamman frikänns men bedöms vara olämplig som vårdnadshavare. Hursomhelst kan barnets rättigheter säkras i detta scenario. I de fall barnet är föräldralöst borde det inte vara omöjligt att ta hem det till Sverige och familjehemsplacera det. Även i dessa fall kan man säkra barnets rättigheter. Annat är det i de fall barnet har en mamma som vägrar följa med till Sverige, som är fanatisk islamist och tänker återansluta till IS så snart tillfälle ges. En del har rymt från lägren med sina barn. De har inga planer på att återvända till Sverige. En del är hatiska och hämndlystna. De är fast beslutna att uppfostra sina barn till IS-krigare, till rättrogna jihadister med uppgiften att hämnas sina fäder som dödats av fienden. För dessa mammor och deras (äldre) barn är EU och samtliga dess medlemsstater själva sinnebilden för den mest djävulska ondskan. Barnen är djupt indoktrinerade och drömmer om att få bli jihadister. De vill inte återvända till Sverige och utsättas för avprogrammering. Varför skulle dessa mödrar vilja återvända till Sverige, efter att ha hört Cecilia Uddén säga följande till dem under ett besök i lägret:

Ni inser väl att socialtjänsten kommer att omhänderta era barn om ni återvänder till Sverige?

För det första är detta en ren jävla lögn från Cecilia Uddéns sida. Socialtjänsten omhändertar inte barn varaktigt, utan att först ha utrett förälderns lämplighet som vårdnadshavare. För att ett omhändertagande ska kunna ske krävs i regel så allvarliga brister i förälderns omsorgsförmåga att barnets hälsa och utveckling riskerar att ta skada, att skolgången inte fungerar, att barnets liv bedöms vara i fara. De flesta socialt utsatta barn omhändertas inte, trots brister i hemmet och omsorgssvikt hos föräldrar. Istället erbjuder socialtjänsten stödinsatser som ska stärka upp där hemmet brister, om socialtjänsten finner det nödvändigt. Dessa insatser ges på frivillig basis. Om någon av föräldrarna tackar nej, så blir det inga stödinsatser, på grund av föräldrabalken som ger föräldrarna makten att bestämma över sina barn, att avgöra vad ett barn behöver. (Som om en missbrukande förälder skulle kunna bedöma ett barns behov av stödinsatser. Dessutom blir ofta Lögnen en paradgren hos missbrukare.) Att en förälder ansluter sig till IS och bosätter sig på en plats som kontrolleras av IS, att en förälder är radikal islamist och religiös fanatiker behöver inte per automatik betyda att föräldern allvarligt brister i omsorgsförmåga gentemot barnet. Det var inte vidare smart av Cecilia Uddén att med en lögn avskräcka mödrarna från att återvända till Sverige. De blev såklart chockade. Mödrarna uttryckte ett starkt hat mot väst, samt en stark beslutsamhet att återuppbygga kalifatet.

Cecilia Uddén förfasade sig över misären i lägret Al-Hol, hur illa barnen verkade fara, hur sjuka och undernärda de verkade vara, hur indoktrinerade de blev i IS läror. Hon förfasade sig över att omvärlden ingenting gjorde för att hjälpa barnen, att Sveriges regering inte agerade för att ta barnen ur lägren och föra dem hem till Sverige. Den människan fattar noll och intet, utöver att hon är duktig på arabiska, har goda kunskaper om Mellanöstern, och verkar vara djupt engagerad i de människoöden hon möter. Hon har sina kvalitéer, men har noll koll på hur socialtjänsten arbetar i Sverige, samt vilka lagar som dikterar socialsekreterarnas arbetsvillkor, och som i vissa fall sätter krokben för dem. Okunnigheten avslöjar sig med all önskvärd tydlighet när hon påstår att socialtjänsten minsann omhändertar de barn i Sverige som far illa i sina hem på grund av exempelvis missbruk hos föräldrar. Varför kan inte socialtjänsten hjälpa även dessa barn (IS-barnen), undrar hon. För det första, så omhändertas eller ges stödinsatser till endast en bråkdel (2,5 %) av ungefär 250 000 barn som lever med missbrukande föräldrar eller föräldrar med beroendeproblematik. Räknar man in riskbruk av alkohol (riskabelt hög alkoholkonsumtion som skapar oro, stress och rädsla hos barn, eftersom risken för konflikter och våld kraftigt ökar), stiger antalet utsatta barn på grund av missbruk eller riskbruk till minst 635 000. Mörkertalet kan vara stort. Barn till riskbrukare kan fara lika illa som barn till missbrukare, men får sällan stödinsatser från socialtjänsten. Föräldrar kan dessutom förhindra att stödinsatser sätts in, ända tills dess att situationen hemma har förvärrats till den grad att ett omhändertagande av barnet blir ett faktum. Först då blir barnets rätt starkare än föräldrarätten!

Ungefär en halv miljon barn och ungdomar har svåra eller problematiska hemförhållanden. Utöver missbruk eller beroende hos föräldrar inkluderas i denna höga siffra misshandel av barn, våld mellan föräldrar, psykisk sjukdom eller störning hos föräldrar, incest, allvarlig relationsproblematik (djup söndring i föräldrarelationen) som leder till djupt konfliktladdade familjeförhållanden, där föräldrarna bråkar dagligen om allting eller ingenting. Dessa barn och ungdomar är kraftigt överrepresenterade när det gäller misslyckad skolgång, psykisk ohälsa, stressjukdomar och sömnlöshet. Huvudorsaken är situationen hemma, samt hur denna påverkar möjligheten att sköta skolan. Av dessa 500 000 barn och ungdomar får endast 7 procent sociala stödinsatser. Ganska få tvångsomhändertas och placeras i familjehem. Det mesta vilar på frivillighet. Medan socialtjänsten försöker bygga upp ett förtroende hos motsträviga föräldrar, mals eller bryts barnen ner i hårt nedslitande hemmiljöer. Många far illa i skolan på grund av situationen hemma. De flesta underpresterar. Så ser verkligheten ut för många socialt utsatta barn i Sverige, Cecilia Uddén. Om inte socialtjänsten mäktar med att hjälpa mer än 7 procent av 500 000 barn som far illa i sina hem inom Sveriges gränser, hur ska då socialtjänsten kunna klara av att omhänderta och föra de barn som far illa i Syrien hem till Sverige, om mödrarna har meddelat sin avsikt att stanna i Syrien? Samhället sviker många av de socialt utsatta barnen och ungdomarna. Barn till missbrukare är fortfarande de glömda barnen. De är de mest utsatta barnen i Sverige. De är samhällets styvbarn som tvingas tassa runt i marginalen av sina egna liv, som tvingas åsidosätta sina egna behov och sin skolgång. Kan vi inte dra dessa (som lever i Sverige) ur skiten, så kan vi inte dra IS-barnen (som lever i Syrien) ur skiten. Jag har svårt att förstå de svenskar som engagerar sig så djupt i barn som far illa i andra länder, och som samtidigt blundar så hårt de kan inför den djupa, ibland bottenlösa misär som vissa barn i Sverige tvingas växa upp i, och malas ner av. Jag avskyr utåtblickande internationalister som vänder sina egna (inom Sverige) ryggen.