Självbiografi

Innan jag går in på kärnan i denna berättelse, huvudtemat: Min onödiga s.k. patientkarriär inom psykiatrin, vilken aldrig borde ha ägt rum, vill jag reflektera litegrann runt vissa barns sociala utsatthet, psykisk grundstyrka som riskfaktor i stressammanhang, vare sig det gäller barn eller vuxna, för att därefter under berättelsens gång "väva samman" flera faktorer (miljömässiga och genetiska) i min egen utvecklingsprocess som såsmåningom skulle komma att resultera i den ytterst komplexa och högst unika "väv" som är jag, min själ, min personlighet, min inre kärna. Rätt mycket kommer jag att beröra min uppväxt, där jag ämnar belysa hur en mängd olika psykosociala miljöfaktorer har samspelat på ett sådant sätt att grunden obönhörligen lades för kroniska sömnproblem, helt oberoende av mitt eget beteende, helt oavsett hur jag mådde som barn, alldeles oavsett mina personliga egenskaper, mitt sätt att förhålla mig till det jag upplevde, helt oavsett allt som fanns inuti mig själv. Jag kommer att slå hål på begreppet "maskrosbarn", vända somligt 180 grader, genom att framhäva vikten av att se hela människan, den ytterst komplexa helheten.

Det är nämligen inte så att allting hänger på det utsatta barnets egen förmåga att se möjligheterna och knyta an till jämnåriga och vuxna i sin omgivning, vilket vissa psykologer felaktigt hävdar. Begreppet komplexitet, som vi oftast ryggar för i vår strävan att förenkla och generalisera, för att finna enkla förklaringar till och snabba lösningar på just komplexa problemställningar, är ett nyckelord i min berättelse. Vår rädsla för det komplexa hindrar oss nämligen att finna långsiktigt hållbara lösningar på de synnerligen allvarliga samhällsproblem, i form av utstötningsmekanismer, som vi har, vilka i sig rymmer en oerhörd komplexitet, som vi inte bör ignorera.

Jag kommer att beskriva ett socialt sammanhang präglat av såpass mycket intolerans, respektlöshet, hänsynslöshet, total oförmåga att föra konstruktiva samtal där man talar med och lyssnar på den andre, inte bara talar till på ett överlägset sätt som "bättre vetande" samt systematiskt avbryter när den andre försöker säga något som inte är tillräckligt lent för örat.

Jag ämnar gå in på det komplexa begreppet "social och känslomässig dynamik i uppväxtmiljöer", något som är avgörande för ett barns psykosociala utveckling, samt för möjligheten för barnet att regelbundet återhämta sig från skadlig stress, läka ut skador och bearbeta traumatiska upplevelser. Något som tyvärr mestadels lyste med sin frånvaro i den sociala kontext som jag växte upp i, och då främst i den infekterade relationen: vår familj - den nära släkten (= Vissa av mina föräldrars syskon).

Här vill jag understryka att jag med begreppet psykosocial uppväxtmiljö avser hela det sociala sammanhang i all dess komplexitet som jag växte upp i (främst interaktionen: vår familj - den allra närmaste släkten), samt min skolsituation, inte enbart den snäva familjekretsen.

Vi hade egentligen inte familjeproblem i grunden, eftersom själva roten till den långvariga söndringen i mina föräldrars relation och splittringen i vår familj, inte fanns hos vare sig min far eller min mor. Ingen av dem hade några psykiska eller sociala problem i botten. Min fars missbruk blev den yttersta (och oundvikliga!) konsekvensen av en mängd yttre stressfaktorer, ett hårt tryck, psykisk stress och press, utifrån, riktat mot oss. Man talar alltför mycket om problemfamiljer och problembarn, som om problemen alltid sitter inuti familjemedlemmarna, inte om externa stressfaktorer som i vissa sociala kontexter inte alls går att värja sig emot eller lösgöra sig ifrån, på något sätt. Man rycker alltså ut individen ur en social kontext, ignorerar externa miljöfaktorer, dvs. väljer att problematisera individen, istället för att se till den ytterst komplexa helheten. Vår familj var ingen problemfamilj. Jag var inget problembarn. Detta vill jag betona redan i början av denna berättelse, och med skärpa. Varför? Jo, för att jag vill vända fokus från individen till de system som deformerar livet.

Vi lever i ett åtgärds- och terapiträsk, med total fokusering på individens tillkortakommanden, fel och brister. (Samtidigt är psykoterapi nästan omöjligt att få för den som behöver, om psykisk sjukdom inte föreligger. Såvida man inte har råd att bekosta privat terapi själv.) Dessutom kanske man inser att det inte alls handlar om ett privatpsykologiskt problem, utan enbart om det faktum att en svensk medborgare aldrig blir myndig i vissa avseenden, i synnerhet om medborgaren ifråga inte klarar av att försörja sig själv genom förvärvsarbete. När man på grund av viss funktionsnedsättning, eller långvarig arbetslöshet, inte klarar av att försörja sig utan måste leva på understöd, träs selen och strypkopplet på och man leds in i det förödmjukande Åtgärds- och Pysselsättningshelvetet! Man skall fostras och korrigeras, eftersom bristerna anses sitta inuti individen, aldrig i de system som deformerar, klämmer och låser in människor i socioekonomiska "järnburar". Lever man på understöd av något slag får man inte bestämma över inriktningen på sitt liv. Bara den som är självförsörjande genom arbete, eller ekonomiskt oberoende i förhållande till samhället, kan göra ett självständigt och långsiktigt hållbart livsval. De andra får finna sig i att bli ledda och styrda av representanter för alla dessa system, vilka tror sig veta vad som är den enskilde individens bästa. Resultatet av detta omyndigförklarande, allt detta styrande och ställande med människors liv, ser vi i form av bortspillt humankapital.

Min djupa avsky mot detta individfokuserade förhållningssätt, där man problematiserar individen, söker efter felet i de människor som systemet stöter ut, istället för att försöka finna och åtgärda de brister och passiviserande strukturer som är inbyggda i systemet, dvs. det strukturella förtryck som hindrar människor att komma vidare med sina livsprojekt, kommer ni förhoppningsvis att förstå, efter att ha läst igenom resten.

Denna berättelse handlar inte i första hand om mig själv och mitt livsöde. Den syftar till att åskådliggöra och exemplifiera vad som kan hända när den lilla människans psyke kommer på kollisionskurs med regelverken i våra välfärdssystem, med representanter för dessa system, som t.ex. läkare, psykologer, handläggare på socialkontor och försäkringskassor m.fl. Den handlar om vad som kan hända om man råkat falla ur "definitionsmängden", dvs. hamnat i någon typ av GRÅZON, som officiellt inte existerar, innebärande ett läge, där individen definitionsmässigt alltid har fel, och systemet rätt.

Medicinska gråzoner är bortdefinierade, åtminstone i rent försäkringsmedicinskt hänseende i den svenska välfärdsmodellen: Är du frisk är du fullt arbetsför, är du sjuk är du arbetsoförmögen, är du i gråzonen (varken frisk eller sjuk) … vad är du då? Du är inte definierad. Man förutsätter att du inte existerar alls. Om du ändå mot förmodan envisas med att finnas till, men tyvärr saknar såväl sjukdom som arbetsförmåga, blir du ifrågasatt och klämd mellan trygghetssystemen. Som arbetslivsministern Hans Karlsson sade i programmet Kexi: Två villkor måste vara uppfyllda för beviljande av sjukpenning: Sjukdom och nedsatt arbetsförmåga!

Mitt läge under psyksvängen, åren 1983 - 95: Tillhör ej definitionsmängden. Bortdefinierad, utdefinierad och problematiserad. Som mentalt frisk men sömnlös. Tack så mycket! För att jag liksom inte kan förekomma ...

Om individen faller ur förklaringsmodellen, vem/vad har då rätt? Individen eller modellen?

Min avsikt är inte att hänga ut och skuldbelägga enskilda individer, utan snarare att peka på att ett visst handlande kan få långtidsverkande, förödande och t.o.m. livsavgörande konsekvenser för människor som i sammanhanget är helt oskyldiga, och för små för att kunna påverka sin egen livssituation. Vikten av att aldrig lägga sig i det man inte begriper, att aldrig styra och ställa med andras liv, oombedd, att aldrig försöka härska genom att osynliggöra och förringa en människa, eller söndra i relationer, är något jag vill betona. Det slår nämligen tillbaka på en själv, som en bumerang, förr eller senare, kanske i form av en sådan uppgörelse med det förgångna, som denna. Som dock inte handlar om individers agerande, utan om felkonstruerade system som omöjliggör livet. Men:

Ni kommer att få läsa om hur vissa nära släktingar systematiskt drev in kilar mellan mina föräldrar i en oerhört frisk, stark och livsbejakande familj, med öppna sinnen och en positiv inställning såväl till livet som till andra människor, inklusive släkten. Det kommer att handla om hårt laddade spänningsfält som genererar skadlig stress och ständig psykisk anspänning. Tigandets kultur, där man pratar förbi varandra, där varje ansats att försöka föra en konstruktiv dialog, att samtala lugnt och sansat, där det aktiva lyssnandet är en absolut förutsättning, ständigt resulterar i detsamma: grälsjuka, konflikt, benhård konfrontation och oförsonlighet, hårt sammanbitna käkar, ... och vettlösa beskyllningar, något som allt som oftast utslungades mot min far, när han kom dit med goda avsikter, och en ärlig vilja att samtala lugnt och sansat, att umgås på ett civiliserat sätt utan att slå under bältet, och ibland även räcka en hjälpande hand, inte för att pracka på sina eller min mors syskon några politiska resonemang! Ibland, efter provokationer från släktens sida (ivriga försök att framprovocera en diskussion som de på förhand visste att de själva inte tålde!), uppstod till sist en politisk diskussion, vilket var det sista min far önskade, eftersom han alltför väl visste att han skulle bli beskylld för att ha satt igång politiska dispyter!

Ofta var jag vittne till detta: öppen dispyt eller laddad tystnad. Jag såg och hörde. (Små grytor har också öron!) Jag var en skärpt iakttagare och djuptänkare redan som barn. Min fars extrema iakttagelseförmåga och mentala skärpa (vakenhetsgrad) samt analytisk förmåga, har gått i arv till mig. Även min mor är skarpsynt och skärpt i tanken, vilket få har insett. Jag har ett speciellt påbrå, vilket vår släkt uppenbarligen aldrig har insett. Därför trodde de att de kunde häva ur sig vilken skit som helst, ibland i klartext men oftast inlindat, eller rätt och slätt bete sig ringaktande gentemot mina föräldrar i min närvaro, utan att ta någon som helst hänsyn till mina känslor. De utgick från att jag ingenting skulle kunna begripa. Men där bedrog de sig grundligt.

Jag iakttog och reflekterade, begrundade och analyserade, på ett barns vis, utan den vuxnes förmåga att verbalisera min insikt om orsak och verkan, samt bar mina svåra erfarenheter och insikter om det meningslösa i att ens försöka kommunicera, samt den stress som dessa intryck av vuxenvärlden genererade, inom mig, något jag var tvungen till i detta osunda psykologiska klimat, vilket gradvis förändrade mig från att ha varit utåtriktad, rätt orädd och socialt begåvad som liten, till att bli allt tystare uppemot tonåren. Men bara på ytan. Under skalet var jag densamma. Min tystnad var delvis en slags förställning. En slags sköld.

Jag började leva två olika liv parallellt, gick ut och in i olika identiteter ytterst medvetet. Bland fel sorts människor som t.ex. vissa släktingar och i vissa skolsituationer, började jag säga raka motsatsen till vad jag tänkte, om jag var tvungen att säga något till dem överhuvudtaget. Jag gick in i en falsk identitet som överlevnadsstrategi. Genom att inte avslöja vad jag egentligen tänkte och tyckte om sådant som jag visste var laddat inom den närmaste släkten, utan istället vara så kryptisk som möjligt, lade jag ut dimridåer som gjorde det alldeles omöjligt för vissa personer att komma åt mig och skada min självkänsla. Om de bara hade vetat vad jag innerst inne tyckte och tänkte! Nu får de veta det …

Blev felaktigt klassad som blyg i skolan, när jag i själva verket alltid har varit raka motsatsen. Att vara tyst i perioder på grund av att man i lågstadiet har blivit mobbad för sin fars alkoholmissbruk, att bli stum för att man alltid har blivit förpassad till ett utanförskap på grund av ett visst annorlundaskap, en tystnad för att man bär på svåra minnen, en viss inre stress, och dåliga erfarenheter av människor som borde ha stått en nära, och som man borde ha kunnat känna sig trygg med, det är INTE alls samma sak som att vara blyg. I de rätta, men alltför sällsynta sammanhangen, där jag inte var utdefinierad på förhand, kunde jag vara mitt rätta, sanna jag: Öppen, nyfiken, verbal och relativt orädd.

Det skulle mina gamla klasskamrater inte ha kunnat tro. De visste inte att min tystnad var ett effektivt vapen mot hätska angrepp, mot grälsjuka människor med illvilliga avsikter, som inget hellre önskade än att mala sönder mitt relativt starka självförtroende med ständiga stickord och giftiga kommentarer, närhelst de kom åt. Mina klasskamrater kunde givetvis inte veta och förstå att jag inte bara kunde kliva ur denna försvarsstrategi, denna min förställning inför den nära släkten och deras gelikar, och helt plötsligt vara mitt autentiska jag i skolan. Givetvis blev jag allt tystare med åren och därmed alltmer utanför kamratkretsen, på grund av det osunda psykologiska klimat, det konstanta spänningsfält, laddat av konflikter och oförsonlighet som vår närmaste släkt orsakade, med tigandets kultur och spända relationer som logisk konsekvens hemma. Det var mycket bråk som aldrig fick laddas ur ordentligt. Jag gick med en tilltagande inre stress och känslomässig förslitning som jag lätt kunde ignorera eftersom jag alltid har haft starka nerver och en optimistisk livsinställning. Grundstyrka är en riskfaktor som osynliggör vissa barns utsatthet, och gör det möjligt för dessa barn att orka härbärgera stress inom sig så pass länge att förslitning hinner uppstå och fördjupas. Det kan ta alltför lång tid innan en förslitning orsakad av negativ stress och anspänning tar sig ett konkret uttryck, om man är för stark och stresstålig. För mig tog det tolv år.

Min far exploderade. Fradgan stod kring munnen när han i hätska ordalag beskyllde min mor för att inte vara lojal gentemot honom, för att inte ta hans parti helt öppet i dispyter med hennes far och syskon. Han var blind för sina syskons agerande. Explosionerna med långvariga efterföljande trätor, ledde sällan till någon urladdning av spänningsfältet. Det blev sällan bra efteråt dem emellan, eftersom fröet till konflikterna som den närmaste släkten hade sått, inte gick att utrota. Detta frö hade fått gro alldeles för länge, och vuxit upp till en livskraftig planta, ett seglivat ogräs. Om konfliktladdade spänningsfält i ett barns uppväxtmiljö ytterst sällan kan laddas ur, blir den psykosociala stressen skadlig. Det blir inget andrum, tillräckligt stort och tillräckligt ofta för återhämtning från skadlig stress, så att en naturlig självläkningsprocess skall kunna komma tillstånd. Den mentala förslitningen får aldrig en chans att helt kunna läka ut. Just andrum (vila från konflikter och annan psykosocial stress!) är det som avgör hur pass skadat av negativ stress ett barn blir, inte barnets egenskaper, primärt. Hade det hängt på mig själv, skulle jag ha klarat mig oskadd, så stark och robust som jag var, såväl fysiskt som psykiskt. Ett gräl ibland skadar inte något barn, bara spänningsfältet laddas ur därigenom.

Det gör det i de flesta familjer där kärleken finns kvar, och förutsatt att inga utomstående driver in kilar i avsikt att spräcka sammanhållningen, och givetvis att ingen familjemedlem medverkar till eller passivt låter detta ske. Min far hade tyvärr en stor benägenhet att i tid och otid ventilera våra inre familjeangelägenheter med sina syskon, vilka påverkade honom till att bli än mer kritiskt inställd mot min mor. Min mor tog mer avstånd från sina syskon. Så vem var mest lojal, kan man fråga sig. Bäst av allt hade varit att ta avstånd från den allra närmaste släkten (= mina föräldrars syskon), eftersom ingen av dem var istånd att (läs: inte ville) begripa något. Därför att de aldrig ville lyssna, kunde de heller inte veta tillräckligt för att kunna bilda sig en korrekt uppfattning. Endast i goda samtal, där man lyssnar på och respekterar varandra fullt ut, oavsett åsikter och psykisk läggning, kan varje individ komma till sin rätt och slippa bli missförstådd, så att man kan lära känna varandra på ett djupare plan. Ofta står förutfattade meningar baserat på skvaller i vägen för ett givande samtal. Om man alltför tidigt definierar en människa, hindrar man hennes rätta jag, hennes personlighet att träda fram. Tvingas man växa upp i ett socialt sammanhang, där man inte passar in, eller än värre, berövas sitt andliga livsrum, väljer man av ren självbevarelsedrift att förställa sig för att skydda sitt autentiska jag, sin kärna, från att helt deformeras, eller rent av gå förlorad. Mitt tysta jag var sällan mitt sanna jag, utan en förställning, ett vapen. Eller, med dagens dataspråk: En brandvägg, omsorgsfullt konfigurerad för att utestänga skadlig kod ...

Min tystnad är ofta demonstrativ, talande, inte ett tecken på okunnighet eller oförmåga att diskutera. Jag tiger ofta, mycket på grund av min bittra erfarenhet: Att försök till samtal alltför ofta tenderar att spåra ur i hätska dispyter och personangrepp. Jag brukar läsa av andra människor innan jag öppnar mig för dem.

Min alltför konfliktfyllda uppväxt gjorde mig såsmåningom konflikttrött. Jag hade vissa tecken på begynnande känslomässig utbrändhet redan i högstadiet, efter allt som jag hade tvingats höra på och se. Mitt starka, stabila psyke och positiva livsinställning gjorde dock att jag snabbt kunde repa mig efter mina föräldrars skilsmässa, slapp utveckla depression, även om jag befann mig i riskzonen strax före sommaren 1976, och klarade således av att påbörja gymnasiestudierna.

Mitt starka intresse och fallenhet för studier har alltid hjälpt mig mycket. Att sitta och läsa är för mig ett vattenhål att hämta kraft ur, ett sätt att vila själen, en tillflyktsort undan konflikter och trätor. När jag läste inför ett prov kände jag mig alldeles lugn. Jag gick ur den konfliktladdade verkligheten, och in i en annan mera rofylld värld. Den inre stressen och förslitningen kunde dock inte läka ut under dessa vandringar in i en annan värld eller när jag hängav mig åt dagdrömmerier. Nej, det fungerar tyvärr inte så, men förslitningen blev under dessa stunder av starkt välbefinnande inte alls påtaglig, för att efter återinträdet i den verkliga världen, på nytt bli kännbar men inte alls plågsam. Jag hade nästan inga psykiska smärtor eller andra påtagliga symptom under uppväxten, förutom en viss förslitning och djupt liggande, något diffus stress. Inte bara skönlitteratur, utan i lika hög grad studier av integraler och komplexa tal, partikelfysik eller ryska fungerar alldeles utmärkt som terapi, förutsatt att hjärnan är någorlunda utvilad. Allting kräver sömn. Såväl arbete som studier.

Det som stressar mig och rubbar sömnen är livet självt och dess krav, alla krav på effektivitet och likriktning som vårt höghastighetssamhälle ställer, den ekonomiska aggressiviteten som sätter sin prägel även på personliga relationer. Inte studierna eller arbetsuppgifterna i sig, som en isolerad företeelse, utan allt det andra runt omkring, det sociala samspelet, vardagsstressen, stress relaterad till klocktid, rännandet från det ena till det andra, spring i affärer, matlagning, disk och tvätt. Samma förbannade vardagsstress, dag ut och dag in. Ekorrhjulet där man springer fortare och fortare tills blodsmaken känns i munnen. Efter sådana dagar ska man kunna somna in, för att nästa dag vakna utvilad. Det är inte alla dessa sysslor i sig som är problemet, det som sliter och mal ner, gör oss sömnlösa. Nej, inte alls. Det handlar om vårt sätt att organisera arbete och konstruera sociala trygghetssystem, som får oss att känna oss trygga på rätt sätt, även i gråzoner, så att vi känner sann arbetsglädje och vågar satsa det vi förmår, inte känner oss ångestfyllda och osäkra inför arbetslivets alla krav, väljer att stanna kvar i kvävande trygghetsburar, för att utanför väntar ett samhälle utan socialt och ekonomiskt GOLV, som kan fånga upp de som faller mellan ytterlägena frisk och arbetsför ELLER sjuk med nedsatt arbetsförmåga, i det välfärdssystem där man har valt att bortdefiniera medicinska GRÅZONER.

Hela tiden var jag medveten om följande: Antingen får jag sömnen tillbaka, varaktigt och stabilt, och kan hantera ekonomisk stress och aggressivitet, inrutade dagar och högt arbetstempo, vilket i klartext och enligt våra sorteringskriterier betyder Innanförskap och rätt att välja livsväg, utbildning och yrke, ELLER så förblir jag sömnlös och förmår därför inte springa tillräckligt snabbt i det ekonomiska ekorrhjulet som snurrar allt fortare allteftersom den globala konkurrensen vrids upp, vilket kommer att innebära Utanförskap: Antingen passiviserad eller ledd i sele in i lämplig dagverksamhet, nödvändigtvis praktisk och okvalificerad sådan, eftersom funktionshindrade på den tiden inte ansågs vara särskilt intellektuellt begåvade, om själva funktionshindret (i mitt fall sömnlösheten) påverkade den mentala hastigheten och den psykiska förmågan negativt. På den tiden sattes likhetstecken mellan begåvning och mental hastighet. Något jag fick erfara vid ett fullkomligt absurt s.k. begåvningstest, som min psykolog i Jönköping pressade mig till att genomgå mitt i en djup utmattningsdepression i mitten av 80-talet. Som om man skulle kunna vara mentalt snabb i ett depressivt tillstånd! Senare i min berättelse kommer jag att beskriva detta test. Ni kommer att bli stumma inför idiotin ...

Förblev jag sömnlös hade jag således inget att hoppas på, trots att jag var frisk och stark i grunden. Med viss begåvning. Snarare hade jag att se fram emot att bli rejält klämd mellan systemen, eftersom sömnlöshet hos friska är en bortdefinierad gråzon, få min hälsa söndermald mellan regelverken, tills ett insjuknande av något slag inträffar, så att man tillhör definitionsmängden: "sjuk OCH arbetsoförmögen", bortsorterad enligt regelboken för bortforsling till soptippen.

Brist på social träning (interaktion), avsaknad av konstruktiva samtal, där man talar med och aktivt lyssnar på, avsaknad av umgängeskultur, tigandets kultur och sporadiskhet i relationer som tunnas ut och bryts sönder, kan få det mest utåtriktade, oförvägna och verbala barn att såsmåningom tystna. Klistra aldrig etiketten blyg på någon enda människa, som du inte känner på djupet! När någon lärare eller klasskamrat envisades med att beskriva mig i följande ordalag:

"- Felet med dig är att du är blyg" ville jag protestera vilt: " - Nej, det är jag INTE! " Men jag förmådde inget säga. Ingen skulle ha kunnat förstå vad jag menade, ens om jag hade kunnat berätta om det. Vid s.k. föräldrasamtal förvånade sig min mor över min påstådda tystnad på lektionerna och tillbakadragenhet i kamratkretsen. Blyg? Hon? Raka motsatsen till min ohämmade framfart i treårsåldern ... bland vilt främmade människor på Göteborgs central. Nej, det var inte alls den Mona som hon kände, som andra försökte beskriva. Utan en helt annan. De såg bara ytan. Men visst, det är svårt att beskriva en människa och göra henne rättvisa. Ändå gör vi det så ofta. Och så ofta blir det fel med följden att den människan känner sig helt missförstådd. Vi bedömer ofta fel eftersom vi sällan kan se helheten. Och vissa företeelser går inte att ikläda en språklig dräkt, medan de pågår. Inte förrän långt senare i livet. Inte sällan upplever man att man blir utsatt för ett rent övergrepp, när man hör en människa beskriva en, på ett övertygande och tvärsäkert sätt, stödjande sig på vad vissa besserwissrar tycker sig ha analyserat fram ur sina egna förutfattade meningar, uppbyggda på allehanda amatörpsykologiskt svammel vid ett och annat kafferep. Fy fan!

I sammanhanget vill jag ge ett exempel på amatörmässiga psykologismer, på det totala knäfallet inför vår tids gudar, psykoterapeuterna, det osjälvständiga lutandet mot dessa auktoriteter i tid och otid, det okritiska läsandet av böcker i ämnet psykologi, varur vi ivrigt rafsar ihop de psykologiska förklaringsmodeller vi anser oss behöva för att kunna göra våra medmänniskor begripliga, och då i synnerhet de människor som är motsträviga och inte låter oss få vår vilja igenom. Dessa individers beteende måste analyseras och infogas in i någon förklaringsmodell. Denna vurm som vår tid utmärker sig genom: Denna smått patologiska iver att försöka finna en enda förklaring till ett visst mänskligt beteende, denna totala oförmåga att uthärda blotta tanken, att vissa beteenden och reaktioner inte går att pressa in i generaliserande förklaringsmodeller, kan stundom ta sig rent vansinniga uttryck:

Jag råkade själv ut för en sådan "amatörpsykolog", dvs. en sådan där besserwisser som, efter att ha läst någon enstaka populärvetenskaplig bok i psykologi av typ Feel good-litteratur, helt knäfaller inför budskapet och genast tar itu med att utföra en psykoanalys av alla i bekantskapskretsen, och vad värre är, börjar etikettera människor som de inte alls känner, men som de inbillar sig att de ändå känner utan och innan, bara för att de tror sig ha läst sig till sanningen om alla människor, i just den boken, och därför tydligen inte behöver prata med och lyssna på andra. De har nämligen funnit sanningen om människans själsliv, beteenden, reaktionsmönster och allehanda psykiska tillstånd i en bok, skriven av en auktoritet (!), och kan stänga öronen. Somliga inbillar sig att man kan pressa in en människas psyke i en trång teoretisk förklaringsmodell!

Denne typ som förföljde mig i början av 90-talet, efter att ha blivit kär i mig, påstod sig kunna utläsa ur mitt kroppsspråk som vuxen, att jag inte alls var mentalt frisk som barn, att jag inte var istånd att älska någon enda människa, eftersom jag inte kunde förmå mig till att bli kär i honom, att min sömnlöshet var självförvållad, eftersom han kunde se på mitt kroppsspråk att jag hade en felaktig livsstil med mentala blockeringar, samt hade läst för mycket istället för att leva livet! Utan att ha lyssnat på mig en enda gång, valde han att sätta större tilltro till byskvaller och sina egna amatörpsykologiska hjärnspökerier. "Jag vet precis hur du fungerar!" och "Du kan inte älska någon, därför att du inte är någon riktig människa!"

Han hade tydligen läst sig till i en bok hur en "riktig" människa måste fungera, och råkar man fungera annorlunda, så kan man inte vara en "riktig" människa. Man måste skratta åt sådant, annars skulle man gråta över alla dessa psykologismer våra nya gudar terapeuterna har proppat såväl språket, som vissa ovanligt korkade huvuden fulla med.

Att ta sig för att beskriva en människa utan att någonsin ha lyssnat på hennes egen berättelse, det är i praktiken att förgripa sig på hennes själ, att våldta, att begå ett övergrepp! Vad denne man beträffar, så såg han mig aldrig som barn, eller visste någonting om vad för slags liv jag hade levt, eller hur mycket tid jag hade tillbringat över böcker, överhuvudtaget. Men så är det i vår by. Man talar sällan MED varandra. Därför vet man så lite. Men däremot talar man OM varandra. Därför inbillar man sig att man vet allt om andra. Möjligen talar man TILL varandra, dvs. talar om vad man tror sig veta om någon som man aldrig SAMtalar MED. Om vår by är en spegel av Sverige, så är det mentala tillståndet i vårt land inte gott.

Beträffande mitt kroppsspråk har en psykolog medgett att det är alldeles omöjligt att läsa, eftersom jag är så skicklig i konsten att förställa mig. Det kan bero på att jag är en sammansatt natur och särpräglad, med en stor förmåga att gå ut ur och in i olika identiteter, något jag tvingades träna mig i som barn, för att inte mitt autentiska jag, dvs. kärnan eller personligheten (En enda! Jag är inte klyvd eller schizofren!) skulle gå förlorad i den konfliktfyllda miljö som jag växte upp i. Det är svårt att få ett grepp om mig. Man tar mig inte där man sätter mig. Jag är smått anarkistisk och ganska oförutsägbar. Men det går att "dekryptera" mig, om man respekterar mig och låter bli att pressa in min själ i en snäv tankemodell. Jag är en fritänkande människa som i princip avskyr långtgående generaliseringar och rigida förklaringsmodeller mer än något annat. Har aldrig haft något trängande behov av att kunna förklara alla de olika beteenden som jag ser.

När jag var riktigt liten kunde jag få för mig att klättra upp och sätta mig i knäet på vilken främmande person som helst, bara denne (a) såg snäll ut. Det höll på att hända på Göteborgs central, men min mamma hejdade mig i min framfart. Jag var ohämmad och utåtriktad, raka motsatsen till blyg och inåtvänd. I botten har jag ett robust och starkt psyke, en psykisk grundstyrka och känslomässig stabilitet, något jag kunde lägga grunden till under mina fyra första levnadsår som var harmoniska och trygga. Tack vare dessa för känslolivet så avgörande år i varje människas liv, samt ett starkt genetiskt arv från båda mina föräldrar som alltid har varit oerhört starka såväl fysiskt som psykiskt, har jag i grunden mått relativt bra psykiskt och klarat mig från att utveckla psykiska problem. Men detta faktum att jag var så problemfri under uppväxten, osynliggjorde min sociala utsatthet: att jag levde under skadlig psykosocial stress från fem års ålder, utan vuxenstöd, att jag rent objektivt sett for illa, i många avseenden. Även om jag själv inte alltid upplevde detta särskilt påtagligt, utan snarare hade en tendens att bagatellisera svåra upplevelser i tidig ålder. Jag har aldrig haft något behov att gå i terapi på grund av det upplevda i barndomen, för att jag skulle ha mått psykiskt dåligt av omständigheterna. Nej, inte alls. Det var enbart sömnlöshet, orsakad av långvarig stress under uppväxtåren, som drev in mig i psyksvängen. Nu undrar ni säkert hur jag kunde undvika att utveckla psykiska problem, som barn till en alkoholist. "Experterna" påstår ju att barn till missbrukare känner skuld och skam, att de är benägna att ta på sig skulden för förälderns missbruk. Man säger att barnen utvecklar ett medberoende, att de hjälper föräldern att fortsätta dricka. Återigen dessa psykologismer som jag avskyr. Dessa påståenden stämde inte i mitt fall. Jag föll som barn ur denna problemformulering. Jag avvek från modellen. Varför? Jo, därför att:

I vår familj har vi alltid försökt göra så här: Lägga det svåra bakom oss, inte se hindren, utan istället möjligheterna, låta bli att känna efter, se framåt istället för att titta i backspegeln. Det fanns en positiv grundstämning mitt i alla svåra omständigheter, och en strävan från mina föräldrars sida att medvetandegöra mig beträffande orsakssammanhangen. Vilket underlättade för mig som barn. Denna typ av uppväxtmiljö kan dock vara stressande för ett barns vidöppna psyke, eftersom man tvingas tänka "vuxna" tankar och bli socialt medveten i en ålder då man bör få leva helt i nuet och slippa utveckla överlevnadsstrategier.

Ord som "negativ stress" och "utbrändhet" var inte något begrepp under 60- och 70-talen, dessa numera välkända ohälsotillstånd, vilka oftast drabbar just starka och högpresterande individer. Möjligen kunde man få magsår av stress på jobbet. Min mor fick det, dock inte på grund av arbetet i första hand, utan på grund av sin spända livssituation i all dess komplexitet: min fars alkoholmissbruk och släktens intriger, osv. Min egen mage är helt okänslig för allt. Jag hade aldrig magont som barn och tålde allt som jag stoppade i mig. Inte hade jag huvudvärk heller. Jag var nog ovanligt robust i de flesta avseenden. När jag blev sömnlös, vid sjutton års ålder, kunde inte ens en läkare begripa något, så frisk och stark som jag var. Styrka och känslomässig stabilitet är dock inget "vaccin" mot stressutlöst sömnlöshet, utan snarare en riskfaktor i stressammanhang! I min berättelse kommer jag att avhandla detta in i minsta detalj, samt avliva en gammal vanföreställning: att starka och robusta barn skulle vara okänsliga i psyket och därför skulle kunna tåla vad som helst. Psykisk styrka har ingenting med graden av känslighet/ okänslighet att göra. Att vara känslig i själslivet är inte alls detsamma som att vara ömtålig och bräcklig. Långt ifrån.

I denna berättelse kommer jag att problematisera en rad företeelser i vår västerländska kultur, vilket är huvudsyftet i allt jag skriver; peka på systemfel och attitydproblem inom exempelvis psykiatrin, socialtjänsten och försäkringskassan, samt ideologiska låsningar och mentala staket i huvudet på våra politiska beslutsfattare. Denna berättelse handlar inte om mig själv och min livsresa i första hand. Vad vill jag problematisera? Jo, detta:

Vår rädsla för komplexitet och strävan efter förenkling leder till en hård polarisering i samhällsdebatten, något som sannerligen inte gagnar de människor som far illa på olika sätt, och som kommer i kläm i systemet och i vårdapparaten. Forskare inom beteendevetenskaper (psykologi och sociologi) samt inom stress- och sömnforskning, är fackidioter som inte kan förena sitt kunnande i en helhetssyn på utsatta individer, kanske på grund av prestige, kanske på grund av att specialiseringen har gått så pass långt att respektive kompetensområden har blivit oerhört smala. Man förstår inte varandras språk helt enkelt. Jag återkommer till detta senare i berättelsen.

En allt tydligare och riktigt otäck tendens i vårt samhälle: Att göra den enskilde individen ansvarig för det som han/hon har drabbats av, som exempelvis utanförskap på grund av ohälsa, sociala problem eller arbetslöshet. Det finns en tydlig strävan att problematisera de individer som inte passar in i systemen, de som avviker från den alltför snäva sociala normen, de som samhället har valt att stöta ut och förpassa till utmarkerna. Hela tiden sorterar systemet ut människor som inte anses hålla måttet, utdefinierar, etiketterar, kategoriserar och sorterar in i fack. Man letar efter fel och brister inuti individer, istället för att söka felen i de system som stöter ut, deformerar och slutligen låser in de förment missanpassade i någon social åtgärd och kortsiktig trygghetslösning. Därigenom berövar man dem effektivt möjligheten att göra långsiktigt hållbara och förnuftiga livsval. Man säger till dem: Om du vill vara med oss andra (närande arbetsmyror i vår myrstack Moder Svea) och bli räknad med, så får du lov att förändra dig (= bli en medelsvensson!). Gå i kognitiv beteendeterapi och ändra på dina vanor och beteenden, som anses vara rotade i ett felaktigt och destruktivt tänkande! Annars kan du bara glömma allt vad innanförskap heter! Ansvaret vilar helt och hållet på dig. Anpassa dig till den sociala normen, eller stanna kvar där ute i kylan!

Underförstått: Den som inte passar in i ett perfekt välfärdssystem är det något fel på, och ska korrigeras med en rad åtgärder. Man trycker hårt på individens förändringsbenägenhet, något man grovt har överskattat i vårt system. Naturligtvis genomgår varje människa förändringar hela livet igenom, men det är inte sådana självklara och naturliga utvecklingsprocesser jag talar om här, utan om det absurda kravet: Förändra hela ditt sätt att fungera, annars får du stå utanför samhällsgemenskapen, som systemet och dess representanter ställer på de individer som inte förmår leva upp till dessa krav, kanske för att de har blivit alltför kantstötta, deformerade eller mentalt förslitna i livets inledningsskede.

Förespråkare av kognitiv beteendeterapi har emellertid fått hård kritik, eftersom man inte alls intresserar sig för orsakerna till exempelvis ett destruktivt beteende rotat i psykiskt illamående: nämligen orsaker som exempelvis psykosociala stressfaktorer och traumatiska upplevelser i barndomen. Man skjuter bara på symptomen, istället för att djupanalysera fram orsakerna till psykisk och stressrelaterad ohälsa!

Nu vill man tillämpa denna typ av terapi på sömnproblem rakt av, utan att först noggrant utreda de ofta komplexa orsakssammanhangen i varje individuellt (och helt unikt!) fall. Vansinne, säger jag, med blytung erfarenhetsbaserad kunskap om sömnlöshet. Varför har jag utvecklat svåra sömnproblem? Varför har jag inte lyckats få rätsida på sömnen? Trots att jag håller dygnsrytmen, aldrig vänder på dygnet, aldrig sover dagtid, är fysiskt aktiv med regelbunden styrketräning, promenader och cykelturer, aldrig dricker kaffe på kvällen, aldrig tar jobb eller problem med mig i sängen, stiger upp på morgonen och lägger mig på kvällen, kort sagt, lever efter regelboken för god sömn.

Det påstås att ju mer man använder fötterna och hjärnan dagtid, desto bättre kommer man att sova nattetid. Pyttsan! Jag gymnastiserar både fötter och hjärna dagligen, och har alltid gjort det, men inte fan hjälper det. Sedan sjutton års ålder har jag lidit av (delvis funktionsnedsättande!) grava sömnproblem, helt oavsett om jag:

... är frisk eller sjuk! ... mår bra eller dåligt psykiskt! ... känner mig stark eller svag! ... alldeles oavsett hur jag beter mig! Oavsett om jag rör på mig, eller om jag sitter still!

Om jag nu påstår att jag faktiskt har svårare för att sova när jag mår bra, känner mig urstark till kropp och själ, är fysiskt aktiv, känner stark livslust och motivation och följer regelboken till punkt och pricka .... så begriper ni förmodligen inte ett skvatt! ... Påstår människan att god hälsa, psykisk styrka, fysisk aktivitet, livshunger och goda vanor de facto kan utgöra ett hot mot nattsömnen? .... Inre stress? Vad är det? ... Jo, det kan vara en sömndödare...

Nej. Givetvis menar jag inte att ovannämnda hälsotillstånd i sig skulle orsaka sömnlöshet. Inte alls. MEN: hos en människa som lider av en kronisk inre stress kan dessa goda tillstånd de facto spä på den inre stressen, och i värsta fall helt omöjliggöra insomnandet, eller orsaka ett alltför tidigt uppvaknande i vargtimmen. Detta kommer jag att avhandla på djupet längre fram i min berättelse.

Om jag nu dessutom dristar mig till att påstå att hårt strukturerade dagar (att leva efter klocktid) och rigida sovscheman, av typen: lägga sig kl. 22.00 och stiga upp prick kl. 06.00, väckt av en skrällande väckarklocka, precis varenda förbannade morgon, året runt, en sorts kadaverdisciplin som "sömnexperter" brukar rekommendera, i mitt eget fall de facto trasar sönder min kroniskt sköra sömn fullständigt, så att jag till sist inte kan sova alls, ... förstår ni ännu mindre. Om jag dessutom hävdar att mitt psykiska hälsotillstånd är ovidkommande i detta sammanhang.

Men så är det. Vare sig ni vill tro det eller inte. Stressrelaterade sömnstörningar går inte att vrida till rätta, bara förvärra, genom att försöka pressa in den sömn som ibland (trots inre stress) infinner sig hyfsat, i rigida s.k. sovscheman. Denna typ av disciplinära åtgärder blir bara ytterligare en stressfaktor på kvällen som försvårar insomnandet avsevärt, eller t.o.m. omöjliggör det helt, så att man blir liggande sömnlös tills den förbaskade väckarklockan skräller, ... även om man följer alla sömnhygieniska råd, som att ha sval sovrumstemperatur, mörkt och tyst i rummet, gå ner i varv i god tid före läggdags, samt låta bli att lösa problem, eller grubbla i sängen, osv.

Man bör förbereda sin sömn under hela dagen, noggrant planera sänggåendet, varva ner mentalt samt lägga sig resp. stiga upp exakt samma tid varje dag, mässar de "allvetande" sömnexperterna, som oftast saknar egen erfarenhet av sömnlöshet. För egen del blir jag bara än mer stressad och somnar aldrig om jag håller på och planerar min sömn under dagen. Lättast somnar jag om jag kan göra mig en illusion om att natten är oändlig, och att det kvittar när jag somnar. Men för att lyckas med detta mentala trick måste jag låta bli att ställa väckarklockan … Och då kanske jag somnar i hyfsad tid, för att av mig själv vakna i ottan utvilad … Men det vet jag ju å andra sidan aldrig …

Själv tillhör jag inte alls dem som ligger och oroar mig för morgondagen. Tvärtom klarar jag av att "stänga av hjärnan" rent tankemässigt, och känner mig lugn ... MEN den inre stressen, den konstanta "underliggande mentala aktiviteten", knappt förnimmbar och lätt att ignorera dagtid, men påtaglig under nattens tystnad och mörker, går inte att stänga av på något sätt. Den går möjligen att dämpa något, om man kan eliminera vissa stressfaktorer i vardagslivet som t.ex. hårt inrutade dagar under stress relaterad till klocktid. Den inre stressen stör inte direkt, ens nattetid, MEN den inverkar negativt på insomningsprocessen, bara genom att finnas där.

Vad är nu detta för konstiga processer som pågår i mitt huvud, helt oavsett hur jag mår till kropp och själ, och som enbart stör sömnen, inget annat, och som inte går att få bukt med? Vad har bäddat för det? Det är nämligen inte medfött! Ja, det lär ni inte få veta eller kunna förstå, om ni inte tar reda på vad jag har gått igenom, genom att läsa vidare. Det kan mycket väl hända att er uppfattning om sömnproblem och dess orsaker kommer att vändas 180 grader. En djupt rotad uppfattning kommer jag att vederlägga, nämligen denna: "Stiger man upp på morgonen och arbetar sig riktigt trött med kroppsarbete, så kommer man att somna in lätt och sova riktigt gott om natten!" Bullshit, inget annat. Det gäller bara dem som har normal sömn, inte dem som har fått själva förmågan att sova underminerad av negativ stress, otrygghet och oro under lång tid (!) och/eller svåra traumatiska upplevelser under uppväxten!