Självbiografi

Det sägs att även barn kan göra aktiva val, vilket förvisso är sant, men bara om det finns ett tillräckligt stort livsutrymme, för att möjliggöra ett val. Ett val förutsätter de facto att det finns minst två reella alternativ att välja på, varav ett måste vara ett hyfsat alternativ, där hopp om en framtid finns. Utan en viss mängd ljus i tillvaron blir inget enda barn, hur livskraftigt och starkt det än är, en överlevare! Somliga häver gärna ur sig följande replik, när man för utsatta barn på tal, och då ofta utan minsta eftertanke:

- 80 procent av dem som har haft en svår barndom klarar sig ju riktigt bra i livet! (Hur vet de det? Jag har aldrig blivit tillfrågad ... )

- För resten (20%) har det gått käpprakt åt helvete! (Hur kan ni veta det exakt?)

Kan ni ha mer än en tanke i huvudet samtidigt? Kan man ju undra. För det första, så är det en helvetes förbannat stor, för att inte säga avgrundsdjup skillnad mellan att ha en besvärlig uppväxt och en fullkomligt vidrig uppväxt, helt präglad av våld och fylla, utan en strimma hopp. Vi vet att mellan 200 000 och 300 000 barn växer upp med missbruk i familjen, vilket per automatik innebär negativ dygnet runt- stress, otrygghet, oro och ängslan, som ger upphov till en ständig psykisk anspänning och alltför höga halter av stresshormon i blodet, för varje drabbat barn. Det är deras minsta gemensamma nämnare, och där tar likheten slut, och olikheterna vid.

Varje uppväxtmiljö är unik i sitt slag. Vare sig det handlar om en välfungerande miljö, eller en problemfylld miljö med missbruk och/eller misshandel i parrelation och/eller övergrepp mot barn. Varje missbrukande förälder är unik i sitt slag, med ett unikt bagage av upplevelser och erfarenheter från sin egen barndom, och ett helt unikt genetiskt arv, som har samspelat på ett alldeles unikt sätt i daningsprocessen av individen. Man kan inte lägga kalkerpapper mellan alla dessa sinsemellan helt olika och unika uppväxtmiljöer, bunta ihop dem i ett generaliserande samlingsbegrepp: missbrukarmiljöer, sätta likhetstecken mellan dem och påstå: Alla dessa barn far lika illa, men de flesta klarar sig bra i livet, så utfallet måste bero på barnets egen överlevnadskraft, dess inneboende förmåga att se de möjligheter som finns, och knyta an till den förmodat välvilliga omgivningen.

Bullshit! I det ena fallet kan den alkoholiserade föräldern sitta lugnt och stilla i ett hörn och dricka, utan att bråka. Då är missbruket förhållandevis snällt mot barnet, och det behöver inte känna ständig skräck. I det andra fallet är alkoholisten aggressiv och extremt våldsbenägen, slår mamman sönder och samman i barnets åsyn vid varje fylla, slår ibland även barnet. Barnet känner ständig skräck, dag ut och dag in, år ut och år in. Det klarar inget barn sig igenom med den psykiska hälsan i behåll, utan massivt stöd från t.ex. släkt och vänner. Något som vissa utsatta barn inte har. Då gäller det att bli väl bemött från psykiatrins eller socialtjänstens sida, när man som vuxen måste söka hjälp i någon form. Annars kan det gå som för Anna Lindhs baneman ...

Vissa har inte några goda sociala nätverk. I vårt land håller inte släktingar ihop och stöttar varandra på samma sätt som i t.ex. Sydeuropa. Många inbillar sig att välfärdssystemen fångar upp alla dem som far illa, och att ALLA kan få det bra, om de bara tar sig i kragen och bjuder till. Därför upplever många som lever i social misär, att de är isolerade små öar mitt i överflödets Sverige, och att de möts av ett visst förakt. Vissa psykologer har en övermåttan idealiserad syn på samhället när de hävdar att utsatta barn i regel har fungerande goda sociala nätverk i form av släkt och vänner. Detta känner jag själv inte alls igen.

Min egen uppväxt låg någonstans mitt emellan ytterlägena: skonsam alkoholism respektive bottenlös misär. Våld förekom ytterst sällan men risken fanns, och min uppväxt var konfliktfylld och otrygg. Jag klarade mig bra, till stor del. Eller: Jag hade nog klarat mig hela vägen, om jag hade fått återhämta mig från stress lite oftare, eller hade blivit rätt bemött och utredd i tid, när jag som vuxen blev tvungen att söka hjälp för mina sömnproblem. Vad jag menar med "hela vägen" återkommer jag till. Alltför få inser hur många människor som kommer i kläm och mals sönder mellan trygghetssystemen, i olika typer av medicinska och sociala gråzoner, där lagstadgad social grundtrygghet inte existerar, där allt står och faller med godtyckliga bedömningar, med handläggares välvilja, något som genererar en känsla av fundamental otrygghet och ovisshet, som i sin tur orsakar handlingsförlamning och uppgivenhetssymptom: Hur skall jag orka kämpa vidare och komma igen, om jag hela tiden blir ifrågasatt. I denna sista mening kan min egen långvariga klämma och mitt svåra dilemma sammanfattas.

Jag använder ogärna sådana uttryck som "klara sig bra eller dåligt" "lyckas eller misslyckas", därför att dessa högst subjektiva omdömen beror på betraktarens perspektiv och människosyn. Hur högt bör man lägga ribban? Vem har rätt att bedöma vad? I själva verket kan vi aldrig veta varför vissa barn faller igenom, utvecklar psykisk ohälsa, alkohol- eller narkotikamissbruk eller asocialt beteende som kriminalitet i tonåren eller som vuxna, medan andra klarar sig bra. Vi har inte stått bredvid och sett alla faktiska omständigheter i en annan människas uppväxtmiljö. Därför är det farligt att generalisera beträffande orsakssammanhang.

Det handlar om flera hundra tusen individer, nu i vuxen ålder, då barn till missbrukare, misshandlare, pedofiler m.m. Har man gjort en sociologisk undersökning omfattande alla dessa, djupintervjuat var och en av dem, för att få veta hur de egentligen hade det som barn: tillgång till eller avsaknad av goda sociala nätverk, relationer till jämnåriga (utanförskap eller innanförskap), skolsituation, möjlighet att utåtagera svåra känslor och återhämta sig regelbundet från skadlig stress, osv. ? Och relaterat deras berättelser till deras aktuella livssituation, dvs. ställt svaren i relation till hur pass bra de har klarat sig i vuxen ålder, samt till bemötandet från samhällets sida, om de har varit tvungna att söka hjälp, som vuxna?

Nej, det har man naturligtvis inte gjort, någonsin. Varför då haspla ur sig en massa dumheter? Om man de facto inget vet om individens faktiska uppväxtförhållanden i all dess komplexitet! Sluta generalisera in absurdum, vill jag uppmana alla dessa experter, de flesta från en välmående medelklass, med problemformulerings- och tolkningsföreträde som de så uppenbart missbrukar (av ideologiska skäl?), och som brukar uttala sig om sociala omständigheter och dess eventuella skadeverkningar på en såpass hög abstraktionsnivå, att det avslöjar en total avsaknad av egen erfarenhet, beträffande miserabla uppväxtmiljöer. Har man aldrig satt sin fot i en sådan miljö, bör man akta sig för att tvärsäkert uttala sig om samspelet arv och miljö.

Vad jag menar är att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: a) Förvisso är barn olika, redan från födseln. En del är känsliga, mindre stabila och i större behov av vuxenstöd, medan andra är mera robusta, stabila och mindre finstämda i grunden, i vissa fall helt okänsliga. Visst, jag förnekar inte arvet, MEN: b) ALLA barn, oavsett genetiskt arv, behöver känna sig trygga med och sedda av minst en vuxen utomstående, i synnerhet barn till missbrukare, eftersom onyktra föräldrar mestadels glömmer bort att de har barn. Alla vet vi att i en trygg relation och i ett gott samtal, blir vi avstressade. Det har en läkande effekt. I dåliga och konfliktfyllda relationer känner vi oss stressade, otrygga och rentav upprivna inombords. Man får lov att vara extremt okänslig, tjockhudad, för att klara sig bra, om man är helt utan vuxenstöd. Visst beror utfallet mycket på ens egen förmåga att föra en kamp, att uthärda och stålsätta sig, men inte enbart, eller mer korrekt uttryckt: Långt ifrån. Man behöver trygghet i relationer som fungerar, först och främst.

Tillbaka till denna djupt enfaldiga replik: "- 80 procent av dem som har haft en vidrig barndom klarar sig alldeles utmärkt!" Det vet vi inget om, eftersom det aldrig har gjorts någon såpass omfattande sociologisk undersökning. Ibland kan psykisk ohälsa ta sig uttryck i ryggvärk eller magont, dvs. psykosomatiska smärtor, men då kommer sällan uppväxtförhållanden på tal, fastän det onda sitter i psyket. Hur bedömer man då? Sjukskriven på grund av ryggvärk, men orsaken kan vara ackumulerad psykisk stress och prestationsångest. Även en missbrukande förälder kan driva sina barn hårt att prestera utmärkta resultat. Barnet kan nämligen känna att det måste lyckas med allt det som föräldrarna inte lyckades så bra med. Eller tvärtom, måste lyckas minst lika bra som sina föräldrar, som kanske varit extremt framgångsrika och kända. En tuff uppväxt kan se ut på många olika sätt: Att leva i social misär eller att vara så hårt driven i en prestationsmättad miljö, att hela kroppen börjar värka av prestationsångest, eller att man börjar skära sig på grund av psykisk smärta.

Hur ska man här handskas med sådana uttryck som "Att klara sig bra i livet trots en svår barndom"? Minst sagt knepigt, eller hur? Om personen ifråga är plastikkirurg, har välartade barn, bor i lyxvilla, kör Mercedes samt har båt och sommarhus med havsutsikt, dvs. är en ytterst framgångsrik och lyckad person, i betraktarens ögon. Ponera att han precis som sin far, kanske måste ta sig ett litet glas konjak flera gånger per dag, dvs. dricka alldeles för mycket (=missbruka), fast på ett socialt acceptabelt sätt, för att inte bli darrig på handen och slinta med skalpellen ... Hur pass bra har en sådan person lyckats egentligen, om man ställer prestationer, status på karriärstegen, det dolda missbruket, det psykiska illamåendet, oförmågan att utföra en operation helt nykter, i relation till hans utsatthet som barn, om denna utsatthet handlar om att bli hårt piskad att prestera, och att inte bli sedd i sin ångest, att inte få ett andrum? Jag ställer frågan för att lyfta fram komplexiteten i sådana begrepp som framgång och lycka, i sådana uttryck som: "Att klara sig bra i livet trots en svår barndom". Rentav ställa dem på ända.

Vad är framgång? Vad är en lyckad och välartad människa? Vem har rätt att definiera vad? Vilken rätt har vi att utdefiniera? Själv tror jag att en lyckad människa är en människa som känner sig lycklig. Inte nödvändigtvis en karriärist som tjänar stora pengar. En lyckad människa kan lika gärna vara en förtidspensionär som gör en insats för dem som har det riktigt svårt. Men sådant räknas inte i vårt samhälle. Ideellt arbete har ingen status. Därför förutsätts förtidspensionären eller den arbetslöse känna skuld och skam över sin situation. Själv brukar jag tänka så här, när jag ser en socialt utslagen eller mer korrekt uttryckt, utstött människa, kanske hemlös: Det skulle lika gärna ha kunnat vara jag, ... om jag hade haft en svårare uppväxt ... eller haft otur på annat sätt. Man är inte sin egen lyckas smed. Livet är ett lotteri, för det mesta.

En människas utsatthet måste alltid ställas i förhållande till en massa andra komplexa och unika omständigheter i livet. Ingenting kan ryckas loss ur sitt sammanhang. Ändå gör representanter för våra olika välfärdssystem detta hela tiden, dvs. rycker loss den drabbade individen ur sitt sociala sammanhang, bedömer, korrigerar, fostrar, problematiserar och utdefinierar, vilket får som konsekvens att människor far illa och känner sig missförstådda och missbedömda. Barn som vuxna. Hur många gånger har man inte fått höra följande fras: "Vi har gjort den bedömningen, att ... bla, bla ..." ? Man upplever att ingen har lyssnat. Man känner sig överkörd. Systemet har rätt. Individen har fel. När individen kommer på kollisionskurs med regelverken. Smaka på ordet "regelverk". Som gjort för att klämma sönder livet med. För vissa är systemen viktigare än individens liv och hälsa. De tänker inte på att ett samhälle är summan av alla individer, att samhällets utveckling står och faller med individernas välbefinnande. Att varje samhälle som inte ser individen som viktig, förr eller senare går under.

En del präktiga, hårt arbetande (påstår de) medelsvensöner, med Volvo, husvagn och vovve, som minsann betalar skatt, älskar att sparka på kriminella, missbrukare, hemlösa, psykfall m.fl. med ovannämnda replik: "80 procent har ju klarat sig bra ..." ! Underförstått: Varför kan inte också du ta dig i kragen? Ryck upp dig och sök ett jobb, helt enkelt! Jasså ... mår du dåligt? Men ta och sök hjälp då!

Bland dessa "socialfascister" finns en del före detta socialt marginaliserade som levt i skuggan av välfärden, men som lyckats ta sig ur sin situation, kommit på grön kvist, och i sin nyförvärvade präktighet anstruken av självgodhet, sparkar neråt värre än alla andra ...

Hur definierar man ett uttryck som: "att klara sig bra i livet"? Vad lägger man in i detta ganska luddiga omdöme? Vem har rätt att avgöra hur pass bra en annan människa har klarat sig, utan att samtidigt relatera sitt högst subjektiva omdöme till de faktiska omständigheterna i denna människas liv? Om vilka vi oftast vet rätt lite, om ens något! Om dem, vars liv har gått helt åt helvete, ... Vad vet vi om dem? Man kan möjligen fälla ett välgrundat omdöme om dem som har stått en ytterst nära, under mycket lång tid, inte om dem man bara är ytligt bekant med. Ändå uttalar sig somliga av oss, i tid och i otid, om människor som vi ser dagligen, men sällan eller rentav aldrig talar med, möjligen hört pratas skit om vid kafferepen ... Eller om människor som har begått hemska illdåd men som vi aldrig har lärt känna personligen eller ens sett. Vi kallar dem för avskum, monster eller psykopater som borde låsas in för gott, utan att känna till relevanta bakgrundsfakta, efter att ha hört någon psykiater dissekera deras psyken, i någon vinklad och ytlig nyhetsrapportering. Den som uttalar sig om förövarens psykiska status är många gånger inte ens behandlande läkare! Som egentligen inte får uttala sig, men som ibland bryter tystnadsplikten och hänger ut sina patienter. När skall vi lära oss att en människa aldrig är sin diagnos, om hon ens har någon, utan något mycket mer komplext, som vi sällan vet någonting om?

Vi älskar att kategorisera, etikettera och problematisera människor som har råkat falla ur den sociala normen, eller beter sig på ett sätt som vi alla nog tycker är oacceptabelt, exempelvis våldtäkter och våld i parrelation. "Det är en liten grupp högst avvikande och onormala individer", "Män är djur" Exempel på hur man hela tiden försöker att antingen marginalisera en företeelse som exempelvis våld mot kvinnor, eller generalisera: "Alla män är potentiella våldsmän".

"De har inte det självförtroende som vi andra vanliga och välartade". Ett uttalande om unga nazister i programmet Sommar 2001. Ungefär lika korkat som uttalanden om kvinnomisshandlare! Sitter felet bara i individen? Nej.

Fler exempel på försök att problematisera och kategorisera människor som systemet drivit ut i marginalen:

Vi är noga med att betona: "Jag är inte som dom", "De VILL ju inte jobba och sköta sig, som vi andra". "I vårt välordnade samhälle behöver ingen hamna i rännstenen. Det finns hjälp att få, bara man själv bjuder till". Påstår de som aldrig haft oturen att falla mellan systemen, de som fortfarande inbillar sig att våra sociala trygghetssystem omfattar precis alla, att det finns ett socialt "golv" som ingen kan falla igenom.

Så fort ett våldsdåd inträffar hänger man genast ut de psykiskt sjuka. Trots att vi vet att ett fåtal av dessa är farliga. I media handskas man oerhört ovarsamt med sådana begrepp som psykisk sjukdom/ störning, utan att ha kunskap om dess innebörd. Utan eftertanke klistrar man etiketten "psykiskt sjuk" på snart sagt vem som helst, som råkar ha ett påtagligt avvikande beteende, som inte fungerar på samma sätt som medelsvensson.

Javisst kan man klara sig riktigt bra i livet, trots en i vissa fall helvetisk uppväxt, men bara om man har blivit sedd och förstådd av minst en vuxen, och fått möjlighet att regelbundet återhämta sig från skadligt stresspåslag. En läkande och avstressande faktor av avgörande betydelse, är goda sociala nätverk, där barnet kan känna sig tryggt. Det har så gott som alla kända fall bland alla dessa påstådda 80 procent haft, mer eller mindre! Med kända fall menar jag dem som har varit föremål för socialtjänst eller psykiatri, eller varit med i någon sociologisk undersökning. Det finns ett enormt mörkertal när det gäller barn som far illa. Därför är denna påstådda procentsats (80 % klarar sig ju ...) synnerligen intressant att studera lite närmare. Vad är det för "80 procent" man talar om, egentligen? Bland annat en programledare för ring p1 har hasplat ur sig denna fras, som en ryggmärgsreflexion, då kriminalitet och uppväxtmiljöns betydelse fördes på tal ... Låt oss titta lite på denna konstiga procentsats, samt undra lite över hur det står till med somligas baskunskaper i matematik ...

Utgångsläge: Vi har en procentsats: 80 %, ett hyfsat exakt antal journalförda och utredda fall, och ett synnerligen ungefärligt antal faktiska men oftast outredda eller slarvigt utredda och journalförda fall på kanske uppemot 400 000 eller mer, nu vuxna individer, som har haft en svår uppväxt på det ena eller andra sättet. Den matematikprofessor är inte född som kan räkna ut hur mycket 80 procent av ett synnerligen ungefärligt antal individer, blir, om större delen av dessa är helt okända, dvs. inte alls finns med i gruppen utredda och journalförda. De flesta som har haft en svår barndom har aldrig fått möjligheten att delta i någon undersökning, som skulle kunna ge ett underlag för siffran 80 procent. I matematiken finns begreppet definitionsmängd, som är exakt angiven, inte ungefär. Så vad handlar det här om?

Alldeles uppenbart handlar det om 80 procent av de kända, dvs. utredda fallen, som påstås ha klarat sig bra. När det gäller de andra, kan vi inte veta ett skvatt om hur deras liv har blivit. Hur många procent utgör de kända (utredda) fallen, av det faktiska ungefärliga antalet fall (kända + okända)? Således rör det sig om 80 procent av alla kända fall, vilka i sin tur utgör ett okänt antal procent av alla existerande men okänt antal fall, som beräknas ligga runt 200 000 f.d. barn till missbrukare (nu i vuxen ålder), plus runt ett par hundra tusen osorterade, men likväl utsatta på annat sätt. Vissa lever i dubbla helveten (missbruk + våld). En del i fattigdom dessutom, eller enbart. Många finns i gråzoner. Det gäller att tänka efter (och räkna!) innan man uttalar sig. Det handlar alltså inte om 80 procent av alla (ungefärligt antal) existerande fall, kända och utredda, plus okända! Utan om 80 procent av antalet kända, dvs. av socialtjänst eller psykiatri någorlunda kompetent djuputredda fall.

Vad har dessa 80 procent av alla kända och förhoppningsvis någorlunda kompetent utredda fall haft, enligt barnpsykiater, barnpsykologer och socialarbetare, som de andra inte kan ha haft tillgång till i tillräcklig omfattning? Det kan ha funnits en mormor i bakgrunden ... En enda riktigt bra förebild kan räcka. Man måste se till helheten, om man ska kunna bedöma huruvida en människa har fått en livschans eller inte. Här är tillgång till, eller avsaknad av stödjande vuxna, närvaro eller frånvaro av avstressande sociala nätverk den mest avgörande faktorn. Det tål att poängteras om och om igen.

Så håll käft, ni självgoda, som förtiger att ni haft detta, men gärna orerar vitt och brett om hur mycket stryk ni fick, men att det ändå blev folk av er! Utan exempelvis en rar och trygg farmor i bakgrunden... som tröstat med saft och bullar...? Hur skulle det då ha gått?

Man måste ha helheten klar för sig: Känna till de ytterst komplexa orsakssammanhangen i en människas levnadsöde, för att kunna göra en någorlunda rättvis bedömning! Då inställer sig frågan: Hur ofta vet vi något med absolut säkerhet? Något med substans i, som inte baserats på rent skvaller? Ytan bedrar. Det tar oerhört lång tid att lära känna en människa på djupet, något som förutsätter ett aktivt lyssnande: att man samtalar: talar med och lyssnar på, inte bara lägger sig ovanpå, som bättre vetande!

Psykisk grundstyrka och känslomässig stabilitet hos ett barn kan möjligen förhindra att barnet utvecklar psykisk ohälsa, men det utgör ingalunda något som helst "vaccin" mot negativ (skadlig) stress, och dess konsekvenser: inbyggd stress, mental förslitning och stressutlösta sömnproblem med i förlängningen s.k. utbrändhet. Nej, tvärtom kan psykisk grundstyrka och stryktålighet vara riskfaktorer hos utsatta barn, på så sätt att barnet ifråga orkar gå med alltför höga halter av stresshormon i blodet, utan att det tar sig konkreta uttryck i form av psykiskt illamående eller psykosomatiska besvär, under så pass lång tid att stress- och förslitningsskador hinner uppstå i hjärnan, och stress "vävas in" i psyket och integreras med personligheten. Dessa oerhört starka, stabila och problemfria barn blir sällan sedda som utsatta barn, trots att de rent objektivt sett far illa, oavsett deras egen subjektiva uppfattning om sin egen livssituation: Vissa utsatta barn anser att de klarar sig riktigt bra och mår hyfsat, och inser givetvis inte att de på lång sikt kommer att ta skada av exempelvis långvarig stress. De utsänder inga tydliga signaler, och blir därför inte sedda som utsatta. I stressammanhang kan en oerhörd styrka och stryktålighet i barndomen, således vara riskfaktorer, åtminstone på lång sikt.

"- Hon är ju så stark och duktig, så hon klarar sig nog!" Var mångas omdöme om mig. Visst, jag klarade mig alldeles utmärkt igenom allting, som barn. Men var det värt det höga pris som jag fick betala som vuxen? Det höga pris som jag fick betala för den grundstyrka, den positiva grundinställningen till livet, samt de drivkrafter som krävs för att klara av det nästintill omöjliga.

Utöver psykisk grundstyrka och stabilitet, krävs något mer för att MÖJLIGEN vara "vaccinerad" mot stressrelaterad eller psykisk ohälsa: Nämligen ett extremt hårt och okänsligt psyke, eller tillgång till vuxna (förebilder!) som går att knyta an till. Det sistnämnda hade inte jag, mer än sporadiskt, eftersom vi jämt flyttade, samt hade en släkt som lade sig i och skar av vår familj från ett socialt liv. Pratar man fel förstör man. Det förstnämnda var jag glad för att jag inte hade. Vem vill vara ett vandrande "köttstycke"?

Jag vill vara en kännande varelse, en som reflekterar över sakernas tillstånd, en som låter sig beröras på djupet och uppröras över det faktum att människor i överflödets Sverige dagligen utsätts för det strukturella förtrycket, som drabbar de som inte passar in i den alltför snäva sociala normen En finstämd människa är inte immun mot psykiskt slitage och dess konsekvenser, hur psykiskt stark och stabil hon än är! Begreppen psykisk styrka och finstämdhet (sensibilitet) står inte i opposition till varandra, på något sätt.

En gång hörde jag en ung tjej med självskadebeteende svara: "- Jag har alltid varit en stark människa!" på frågan: "- Är du en stark människa idag?" som en programledare med förutfattade meningar om psykisk ohälsa, ställde. Den unga tjejens replik vände upp och ned på sådana korkade uttryck som " starka och svaga individer i vårt samhälle!". Psykisk ohälsa handlar om skörhet och instabilitet, om psykisk smärta, inte om svaghet, nödvändigtvis!

När det gäller barn och ungdomar som drabbas av stressrelaterad problematik som t.ex. sömnlöshet eller smärttillstånd i kroppen utan att det finns något ohälsotillstånd bakom, kan man dra en parallell med vuxna som drabbats av stress- och utmattningssyndrom. Det är ofta oerhört fysiskt och psykiskt starka och robusta människor, som "tål" (tror de!) kronisk sömnbrist och negativ stress så bra, att de inte märker att de håller på att "gå in i väggen", förrän insjuknandet är ett faktum. En viktig skillnad är dock att ingen vuxen kan bygga in stress, vilket beror på att hjärnan är biologiskt färdigkopplad vid 21 års ålder. Det är lättare att läka ut en sårbarhet som inte har hunnit byggas in.

Stresskador som uppstår i vuxen ålder (21+) är förhållandevis relativt ytliga, även om danska studier har visat att rent fysiska förändringar har uppstått i hjärnan hos dem som nått stadiet utbrändhet, och att dessa skador kan vara irreparabla. De drabbade är hursomhelst totalt oförmögna att utföra den lättaste syssla, eller ens ta en kort promenad. De har utvecklat en extrem stressallergi. För en tid sedan gick en alldeles utmärkt dansk serie i tio delar i svensk TV, som handlade om hur långvarig negativ stress utan möjlighet till regelbunden återhämtning (främst via sömn!) påverkar hjärnan långsiktigt hos såväl vuxna som barn.

Här i det försiktiga Lagomlandet Sverige, väljer man att släta över och tala tyst om detta ohälsoproblem, som bör ses som ett samhällsproblem i första hand, som ett samhälleligt sjukdomstillstånd rentav, snarare än som ett individuellt problem! När man talar om åtgärder mot stressrelaterad ohälsa, handlar det oftast om individinriktade åtgärder: Individen måste lära sig att leva med och hantera negativ stress, på ett konstruktivt sätt. Istället för att problematisera de samhälleliga strukturer som genererar skadlig stress, dvs. den typ av stress som uppstår i livssituationer som vi inte själva kan påverka.

(Som jämförelse, lite kuriosa:

En krokodilunges hjärna är biologiskt färdigkopplad redan vid kläckningen, vilket innebär att den inte kan bygga in någon stress eller andra biologiska sårbarheter i sitt psyke, dvs. förvärva grundskador med en biologisk sida under uppväxten. (Ytligare psykiska skador kan givetvis uppstå vid långvarig brutal behandling, eller vara medfödda.) Jämfört med krokodilungars oerhört robusta hjärnor, är ett litet barns hjärna ytterst ömtålig och stresskänslig. Barn självläker dock bra, om de får möjlighet att återhämta sig från negativ psykosocial stress och traumatiska händelser, med jämna mellanrum.)

Detta med krokodiler är intressant, eftersom just krokodilungar ända från början är utrustade med raka motsatsen till vad vi människor föds med: en robust hjärna. Som art är vi människor rätt svaga. Vi ser och hör dåligt, har dåligt luktsinne, och inga klor. Dessutom föds vi alla med en ömtålig hjärna. Ingen god start precis.

"Vi vet inte hur barns hjärnor påverkas av stress, långsiktigt" Uttalade sig en svensk stressforskare! Skitsnack! I t.ex. Danmark har man kunskap om detta. Så även i Sverige. I den ovannämnda danska serien om stress berättade man om en helt frisk, normalt stark och mycket duktig flicka, som levde i en socialt välfungerande familj. Vid tio års ålder insjuknade hon i stress- och utmattningssyndrom (s.k. utbrändhet), och fick läggas in på sjukhus, efter att hela organismen hade kollapsat. Hon hade haft ett stresstillstånd i sig under fyra års tid. Hon blev inte sedd. Att barns hjärnor är oerhört mycket sårbarare för stress än vuxnas, glöms hela tiden bort i våra extremt prestationsinriktade och ytfixerade höghastighetssamhällen.

De socialt mest utsatta barnen utsätts för minst tredubbelt, kanske fyra gånger så mycket skadlig stress, som denna flicka från en trygg och socialt välfungerande samt ekonomiskt resursstark medelklassmiljö. Stress som uppstår på grund av långvariga olösbara konflikter, missbruk och otrygghet i familjen, anses vara den mest skadliga. Man ska dock inte underskatta följdverkningarna av den extrema prestationsstress och press som kan finnas i en del familjer inom det sociala toppskiktet, där barnen drivs framåt med piska och hot om disciplinära åtgärder. Prestationsmättade miljöer orsakar inte sällan allvarliga ätstörningar, medan socialt problemfyllda miljöer mestadels innebär hårt psykiskt slitage, ledande till mental och känslomässig förslitning, med exempelvis sömnproblem som stressreaktion. Samtidigt som jag skriver detta har jag helt klart för mig att allt givetvis är individuellt.

Hjärnforskare har kommit fram till följande: i treårsåldern sker ungefär 40 000 biologiska kopplingar (synapser) per sekund i hjärnan, vilka är oåterkalleliga. Inget kan kopplas om senare. Är man rejält "felkopplad" i hjärnan, så får man leva med det, och man rår inte för det. Antalet synapser avtar med stigande ålder, och upphör vid ungefär 21 års ålder. (I hjärnan hos en baby sker miljoner synapser per sekund) Det handlar om att vårt nervsystem utvecklas, vilket innebär att vi lägger grunden till stresstålighet eller stresskänslighet, god eller dålig sömn, graden av psykisk grundstyrka och känslomässig stabilitet, ja, hela vår psykiska läggning i ett komplext samspel med det genetiska arvet. Vi får inte välja någonting, varken arv eller uppväxtmiljö. Men vi kan givetvis göra val senare i livet, val som dock begränsas av de faktorer som vi inte kunde välja eller välja bort, som barn.

Psykosociala miljöfaktorer, som t.ex. långvarig negativ stress utan möjlighet till regelbunden återhämtning och läkning, och obearbetade svåra trauman efter fysiska eller psykiska övergrepp, anses påverka hur alla dessa miljarder oåterkalleliga nervkopplingar i vår hjärna sker, i allra högsta grad. Det finns barn (ett fåtal) som redan innan skolstarten fått sin hjärna helt förödd av långvarig intensiv psykisk stress pga. grav fysisk och psykisk vanvård, i vissa fall även svår regelbunden misshandel under de allra första levnadsåren. Det handlar om extrem social misär, miljöer där ingenting fungerar, där det lilla barnets vardag helt präglas av orgier i fylla och våld. Man kan inte hjälpa dem. De klarar varken skolgång eller arbetsliv. Att säga till dem: De flesta som har haft en svår barndom klarar sig ju riktigt bra i livet! (Underförstått: Vad är du för en svag stackare?) ... skulle vara som ett hånflin rakt upp i ansiktet och en spark i skrevet. Om nervsystemet är helt söndertrasat redan i sexårsåldern, kan man helt enkelt inte klara sig bra, hur stark vilja man än har. OK, det är ytterst få extremfall, men de finns och måste bli respekterade. De har aldrig haft ett val.

Sedan skriver jag gärna under på följande: att man kan få en speciell drivkraft att lyckas med saker och ting, om man har haft en svår uppväxt, men det räcker inte hela vägen, om vissa basbehov sällan blir tillgodosedda, och/eller om man blir missförstådd, men komplexiteten i detta återkommer jag till.

Avslutar detta kapitel med följande ord: Man ska aldrig uttala sig tvärsäkert och/eller generaliserande om sådant man personligen inte har erfarenhet av, eller haft djup insyn i under lång tid. Det gäller att ha hela bilden klar för sig. Vi som har vuxit upp under svåra förhållanden är de verkliga experterna på social utsatthet bland barn och ungdomar. Men, man är expert på sin egen utsatthet, inte på någon annans. Man kan säga: Så här var det för mig. Så här påverkades jag. Så här kan det vara. Man kan aldrig säga: Så här är det. Det finns lika många tänkbara orsakssammanhang som det finns drabbade individer.