Självbiografi

Allt detta har hjärnforskare som specialiserat sig på barns hjärnor vetat i minst ett par decennier, men kunskaperna har tyvärr tagit lång tid på sig att fortplanta sig till vuxenpsykiatrin, som ju föredrar att leva sitt eget liv i en bastion, avskuren från den hårda verkligheten. Inom psykiatrin har man sina "skolor", sin Jung och sin Freud, och sina teoretiska, helt verklighetsfrånvända s.k. förklaringsmodeller. Passar man inte in där, så är det kört! Läs färdigt, så får ni se hur illa det kan gå, när patientens berättelse inte passar in i modellen, utan ideligen måste korrigeras av psykologen. Då blir berättelsen inte sann, och detta vet patienten, men måste finna sig i att nästan allt som står i journalerna är felaktigt, att helt felaktiga slutsatser har dragits, därför att den korrekta förklaringen liksom inte finns på kartan, vare sig inom psykiatrin, eller hos försäkringskassan, att diagnosen inte existerar som godkänd diagnos. Som patient tvingas man gå med på att spela teater, för att klara sin överlevnad.

I vissa fall vet både psykolog och patient om detta. Vissa psykiatrer medger att de tvingas att ställa s.k. nöddiagnoser, för att patienten inte skall riskera att stå utan existensmedel, inte kunna betala sin hyra, och kanske bli vräkt från sin bostad, förvisad till hemlöshet. Att sätta sig över regelverken, eller låta patienten bli snudd på ihjälklämd mellan systemen. Tvingas man välja, borde valet vara rätt självklart: En läkares uppgift är ju ändå att rädda liv, eller hur? Inte att låta "välfärds”- systemen långsamt mala sönder, och till sist kanske t.o.m. döda de människor som haft oturen att hamna i (bortdefinierade) medicinska gråzoner!

Ingen såg, eller ens hade velat se (!) min sociala utsatthet, livsstressen med mental förslitning och inre stress som följd. En "alkoholistunge" med anspråk på att företa sig en så kallad klassresa, (tänkte dock inte i vare sig klassmässiga eller karriärmässiga termer!), att sticka upp och ta plats i tillvaron, ja, det retade gallfeber på vissa, som ansåg att min framfart inte passade in i lagommentaliteten och normalitetsbegreppet. Det jag gjorde stack rejält i ögonen på somliga!

Frisk och stark utav helvete, men sömnlös (och mentalt försliten!), stod jag på tröskeln till vuxenlivet, efter att ha pressat mig igenom gymnasiets två sista år, med ständigt svår sömnbrist, men med (till somligas förtret) bra betyg. Vilket skulle komma att vändas emot mig senare.

Det försök jag gjorde att anförtro mig åt min far, passade jag mig noga för att upprepa. Hans reaktion blev följande:

- Men då är du ju livsoduglig!!

För en ung människa i en känslig ålder, med kritiska och missunnsamma ögon riktade emot sig, var detta en verbal avrättning... Men:

Han visste alltför väl vad det innebar att hamna i en gråzon: att vara frisk och stark till kropp och själ, men sömnlös, betydde att bli svårt klämd i de sociala trygghetssystemen, att bli arrogant bemött och djupt kränkt av läkare, och i värsta fall få framleva sitt liv i rännstenen, utan existensmedel! Denna insikt var förmodligen roten till hans okänsliga reaktion.

Under de sex år som följde, fick jag genomgå en nedslitningsprocess utan like, fortfarande stark och frisk, men utan nödvändig återhämtning med hjälp av sömnen. Min goda hälsa och inre grundstyrka var ett hinder för förståelse. Likaså den optimistiska och positiva livssyn, den livshunger och kraft som jag hade fått i arv från mina föräldrar, såväl socialt som genetiskt, den ständiga strävan att höja sig över all skit, all avundsjuka, alla försök att trycka ner oss och kväva livslågan, att pressa in oss i lagomidealets och medelmåttighetens tvångströjor, som vi har fått möta från vissa nära släktingars sida och deras gelikar.

Ständig svår sömnlöshet utan att få bli sjukskriven ens några veckor för vila och sömnutredning! Den svenska modellen med arbetslinjen: Frisk per medicinsk definition, tycks per automatik innebära fullt arbetsför, vare sig man kan sova eller inte! Då förväntas man stå till arbetsmarknadens förfogande, vara inskriven på arbetsförmedlingen som aktivt arbetssökande, eller delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, eller studera … på heltid. Som kroniskt sömnlös tvingas man sakta men säkert driva sig in i den numera välbekanta "väggen". Är man stark tar det såpass lång tid, att man hinner ta skada, dvs. fysisk och psykisk grundstyrka är en högriskfaktor i detta sammanhang.

Varför talar läkare och psykologer så tyst om eller förtiger detta obestridliga faktum?

Nedsatt arbetsförmåga relateras till ett synnerligen snävt sjukdomsbegrepp, där extrem sömnlöshet inte tas hänsyn till, såvida det inte ligger någon sjukdom (Av försäkringskassa godkänd diagnos!) bakom. Man anser således att en människa som inte kan (!) sova, är fullt arbetsför ända tills dess hon insjuknar i sjukdom, verifierbar i strikta medicinska termer! Detta insjuknande kan man inte undvika, om man inte i tid tillåts ta en paus för att återhämta sig, nedbringa halterna av stresshormon i blodet till normala värden, OM man kan återfå sin sömn (!), vilket är en absolut grundförutsättning för att få en rimlig chans att läka ut de förslitningsskador som uppstått i nervsystemet på grund av långvarig brist på sömn, få en adekvat utredning och behandling i tid, så att irreparabla skador inte hinner uppstå. Men regelverken i våra system (Arbetslinjen!) tillåter inte detta. Under de sex år som jag låg vaken nätterna igenom sjönk insikten långsamt in: Att detta rigida system skulle komma att helt omintetgöra mitt liv. Jag måste bli sjuk för att bli lyssnad på, för att få en livsnödvändig time out. Detta lär dock dröja länge.

I slutet av vårterminen, andra året på gymnasiet, efter drygt en och en halv termin med ytterst lite sömn (ofta en kvart eller mindre, flera nätter i veckan!), skulle vi genomgå en hälsoundersökning, varvid skolläkaren upptäckte att mitt blodtryck var farligt högt. Tacka fan för det! Min upplysning, att jag sällan kunde sova, valde han att ignorera totalt, fast han hörde vad jag sade! Det för mig uppenbara sambandet: extrem sömnlöshet + tung studiebörda och högt tempo = högt blodtryck, låg tydligen bortom hans förstånd. Redan då insåg jag vad som väntade. Jag skulle få lov att driva mig utan sömn, så länge jag var frisk och stark! Något jag skulle förbli länge. Den som har en oerhörd fysisk och psykisk grundstyrka, vid sidan av stark optimism och livshunger, tål extrema psykiska påfrestningar alldeles på tok för länge, och blir misstrodd och ignorerad, ända tills dess att ett insjuknande är ett faktum!

Hade jag hoppat av gymnasiet, eller gjort ett studieuppehåll på något år, skulle jag ha fått etiketten: "nervklen idiot och slöfock", liktydigt med livsoduglig, med tanke på att det sociala sammanhang jag fötts in i, saknade all känslomässig och social dynamik, med ett undantag: min mor. Hon förstod mig rätt väl, men kunde inget göra, eftersom hon inte hade något stöd från något håll! Min fars syskon hade underkänt min mor, och min mors syskon hade underkänt min far. Samt påverkat vissa andra. Somliga önskade att jag skulle få usla betyg, eller tvingas hoppa av, vilket både jag och mina föräldrar hade fattat! Tidigt blev jag medveten om vissa nära släktingars illa dolda avsikter: Att förstöra allt för oss! Att härska genom att söndra! Mig tog de ingen hänsyn till. Mig använde de som ett instrument för att kunna komma åt min far, vilket jag genomskådade tidigt. De brydde sig inte om mig. Jag hade givetvis inget förtroende för dem. Den nära släkten var en konfliktgenererande stressfaktor, en psykologisk belastning, istället för en tillgång.

Jag unnade dem inte den skadeglädjen. Hellre då sätta sig över den förlamande mentala tröttheten, som följer på flera nästan helt sömnlösa nätter, bita ihop, och med en järnhård självdisciplin duscha och tvätta håret i iskallt vatten varje morgon, för att betvinga mattheten i kropp och själ och "sparka igång" hjärnan, samt därefter sätta i sig en brakfrukost, för att få något av den psykiska energi, som borde ha fyllts på genom sömn ... (Överintag av mat, låt vara nyttig, kan dock inte ersätta sömnen, som energipåfyllnad, i det långa loppet! Utan att det får negativa konsekvenser i form av viss övervikt.) Sömnlöshet kan alltså vara orsaken till övervikt.

Att ha klarat av det som man inte borde ha klarat av, bäddar emellertid för missförstånd, ifrågasättanden och misstro senare ... såväl i samtal med läkare och psykolog, som i sociala relationer, för att inte tala om kontakter med handläggare på försäkringskassa och socialkontor ... Så stark som jag har varit, kan tydligen ingen människa vara (ironi).

Det var inte alls läge att ens antyda någonting om sömnproblem på 1970-talet. Okunnigheten var total. Förståelsen var obefintlig. De få gånger jag försökte anförtro mig, blev jag varse, att det bästa var att tiga! Reaktionerna var skiftande: illa dold skadeglädje och ett hånflin rakt upp i ansiktet, eller ren misstro och ifrågasättande, eller i bästa fall en besvärande och egendomlig, rentav demonstrativ tystnad, som förtog all lust att berätta. För alla var det alldeles uppenbart, att jag hade tagit upp ett "självförvållat eller inbillat icke existerande problem": Att unga, psykiskt friska och starka individer kunde drabbas av sömnlöshet!

Jag minns när jag i ett ytterst pressat läge inför ett viktigt prov, fick min läsning inför detta saboterad av min far, som hade den dåliga smaken att just den kvällen framprovocera en rejäl träta med min mor. Vi råkade hyra en lägenhet i samma fastighet som Baptistkyrkans ungdomslokal var belägen. En kvinnlig ungdomspastor som vi kände ytligt, var där just den kvällen, då jag trött och pressad fick ett utbrott av ren vanmakt och skrek rakt ut, att nu orkade jag snart inte längre med alla dessa okänsliga attityder, denna totala brist på respekt och hänsyn!

Dagen efter fick jag av min far höra hur denna ungdomspastor hade valt att kommentera mitt fullt befogade utbrott, av vilket hon hade uppfattat blott lösa fragment, ord ryckta ur sitt sammanhang:

– Jag tycker att det låter som om din dotter vore besatt av onda andar!

Dessa ord tog min far till sig lika villigt, som en katt slickar i sig vispad grädde. Om det nu var så att jag hade blivit besatt av en ond ande, så kunde han inte ha någon som helst skuld, hur illa han än hade låtit både mig och min mor fara. En demon var den perfekta syndabocken. Vissa människor med stark religiös tro gör det lätt för sig. Allt ont kan skyllas på Satan, och på dem som släpper in honom i sina liv och låter sig besättas av honom.

Visst är det bekvämt att skylla på Djävulen och onda andar som påstås kunna flytta in i människor, istället för att tala om långvarig skadlig psykosocial livsstress, under en ytterst känslig period i en ung människas utveckling! Ingen ville förstå mig. Än fick jag höra att jag läste för mycket. Än fick jag veta att en ond ande hade tagit sin boning i mig. För att senare få höra att jag aldrig umgicks med jämnåriga, utan jämt satt över mina böcker och pluggade! Något ingen kunde veta. Något ingen enda visste.

Frågade någon mig varför jag var trött och sliten, varför jag fick ett utbrott? Nej. Aldrig någonsin föll det någon in att göra det enda vettiga: Att fråga mig vad det handlade om, att försöka förstå orsak och verkan. Nej. Man bara fortsatte prata skit, utan att ta någon hänsyn. Man valde att okritiskt svälja min fars förklaring (hans felaktigt dragna slutsats) och ignorera mig. Det var bekvämast att relatera mitt utbrott till påstådd besatthet och för mycket läsande, istället för att relatera till en konfliktladdad och därigenom stressig psykosocial livssituation, som hindrade mig från att läsa tillräckligt, kunna gå ner i varv för att kunna somna in, och genom sömn återhämta mig från dagens stress. Relationsstress, alldeles för lite sömn, skitprat bakom ryggen, noll förståelse, brist på lugn och ro, och tidsbrist var mina problem, inte läsandet i sig och definitivt INTE för mycket läsande!

Allt som påstods var ren förbannad lögn! Att jag ständigt var för trött psykiskt, och kände mig sliten, på grund av ständig sömnlöshet, att jag rent mänskligt sett, inte borde ha orkat vare sig gå på gymnasiet, eller umgås regelbundet med någon, att jag orkade det som ytterst få skulle ha orkat, under omständigheter som skulle ha fått vilken tonåring som helst att totalvägra att gå i skola eller göra någonting överhuvudtaget, förstod ingen, (ville ingen förstå!) utom min mor. Frisk men sömnlös fick tiga och lida. Samt finna sig i att rena lögner spreds bakom ryggen på en!

När ingen förståelse finns kan stresskador och förslitning inte läka ut så att sömnen kan infinna sig. Omvänt kan man säga att sömnen först måste infinna sig och bli stabil och pålitlig, så att återhämtning från stress och en naturlig självläkeprocess överhuvudtaget skall kunna få en rimlig chans att komma tillstånd i organismen. Inget av detta kan ske, så länge man lever i en konfliktfylld och otrygg kontext med kritiska blickar. Mina föräldrar kunde inte bygga upp något varaktigt och stabilt, eftersom de tvingades leva sina liv i ett socialt och känslomässigt kastrerat sammanhang, bland småskurna och inkrökta själar, som aldrig kunde låta bli att lägga sig i allt, intrigera och slå in kilar. Mina föräldrar fick lov att anpassa sig till sina syskons krav, vilket i praktiken innebar att tvingas ge upp sina egna planer, helt enkelt därför att min far inte kunde räcka till för alla som ställde krav på honom i tid och otid, med sin usla sömn. Ingen tog hänsyn till att han var trött.

Min mor kunde inte hjälpa mig, eftersom hon inte hade något stöd från något håll. Hon hade ingen att samtala med. Det hade egentligen inte min far heller. Hans syskon ansåg sig vara bättre vetande och förvrängde det de fick höra av min far. Mina föräldrar kunde inte kommunicera. Detta faktum präglade min uppväxt, och utnyttjades av vissa nära släktingar. Efter skilsmässan försökte min fars syskon sätta upp honom mot både mig och min mor, genom att kritisera oss. Så fort de tyckte sig se någon brist hos mig, fick min mor kritik, eller så menade de att jag hade läst för mycket, vilket var ungefär det största fel någon har haft om mig någonsin. Jag var trött, INTE förläst. Men stressad av detta systematiska letande efter fel och brister hos mig, och ivern att försöka förklara eventuella funna eller påhittade brister med för mycket läsande. Jag kände mig helt missförstådd jämt. I vår släkt ville ingen fatta (förutom min mor) hur mycket man måste läsa på den linjen, för att överhuvudtaget kunna hänga med, även om man har läshuvud.

Rent begåvningsmässigt sett, hade jag goda förutsättningar att klara den linjen. Jag lyckades gå ut med bra betyg, men presterade givetvis en bra bit under min egentliga kapacitet, vilket jag var medveten om, vad det berodde på. Hindren var av rent psykosocial karaktär. Hinder som jag alltid orkat sätta mig över, men som utgjorde roten till min sömnlöshet, dvs. psykosociala miljöfaktorer, vilka genererade en ständig negativ livsstress hemma, något som i sin tur genererade en ständig psykisk anspänning inombords, en förhöjd grundspänning. Efter lång tid får man en viss förslitning i nervsystemet, vilket kan ge upphov till kronisk inre stress, något som ofta kan upplevas som en konstant "underliggande mental aktivitet". En dagtid bagatellartad åkomma, knappt förnimbar och lätt att bortse från, som under nattens tystnad gör det helt omöjligt att somna in. Helt oavsett hur man mår, helt oavsett hur man beter sig innan sänggåendet! Det handlar inte om dåliga sovvanor eller störd dygnsrytm! Snarare har stränga "sovscheman" typ: 22.00-06.00 en klar tendens att spä på inre stress rejält. Tro mig. Jag vet. Hade jag kanske svår prestationsångest? Nej, inte alls! Jag var sällan särskilt nervös inför prov. Jag lider inte av prestationsångest, men jag kan känna viss oro över att minnet inte skall fungera normalt på grund av sömnbrist.

Å ena sidan har jag alltid haft starka nerver. Å andra sidan har jag känt mig sliten psykiskt ända sedan tonåren. I denna mix har mina sömnproblem till stor del sin rot. Oerhört starka barn osynliggör sin begynnande förslitning, som de kanske inte ens kan förnimma påtagligt förrän efter alltför lång tid, och upplevs av omgivningen som känslomässigt stabila, duktiga och problemfria i tonåren. När de inte längre kan sova, trots god hälsa och ett hyfsat psykiskt välbefinnande, bemöts de med ett oförstående: - Varför det? Du har ju alltid verkat så stark! Du som är så duktig i skolan har väl inga problem?

Precis. Min styrka förvärrar den inre stressen. Min grundstyrka gjorde det möjligt för mig att vara problemfri och duktig, optimistisk och relativt glad, hela uppväxten igenom, och samtidigt härbärgera en tickande bomb av inre (med åren ackumulerad djupare liggande och knappt kännbar) stress, något som jag själv inte upplevde som något mer besvärande än en viss "mental friktion", som någon slags ständig underliggande aktivitet, långt nere i psykets allra djupast liggande skikt, som ibland kunde ge upphov till smärre koncentrationssvackor, viss tankspriddhet, möjligen en viss oförklarlig nervositet i vissa situationer, en viss fragmentering i tankeprocessen, kortvariga "hjärnsläpp" under psykosocial stress. Dessa temporära besvär gick att hantera genom att skärpa sig mentalt, stålsätta sig och fokusera på uppgiften.

Men sömnen var helt intakt nästan fram till 18 års ålder, så när som på två månader. Negativ stress verkar på mycket lång sikt hos stresstoleranta. Inre (inbyggd) stress är till sin natur biologisk men förvärvad i barndomen, och upplevs ofta som psykologisk stress. Biologi och psykologi är två sidor av samma mynt i denna kontext. Men inre stress behöver inte alltid vara något som har byggts in under inverkan av en stressfylld uppväxt (som i mitt fall), utan kan bara finnas där hos en del känsliga personer från början, utan särskild orsak. Det är helt individuellt. Till sin natur är inre stress någonting helt annat än den vardagliga och mer ytligt liggande stress, som vi alla upplever i arbetslivet, när vi har försovit oss och försöker springa ikapp bussen på morgonen, eller när vi inte har kontroll över vår livssituation.

I sammanhanget är det relevant att påpeka att mina föräldrar var skilda (Framtvingat av min mors ena syster!), och hade varsin bostad, samt att jag bodde hos min mor, och att min far inte hade rätt att varje kväll göra anspråk på att vistas hos oss, utan att ta någon som helst hänsyn till våra behov, samt bidra till att bråk uppstod. Min mor vek sig för sin systers påtryckningar, mest för att jag skulle kunna få den lugn och ro som behövdes för att överhuvudtaget kunna fortsätta på gymnasiet. Naturligtvis var det inte alls någon omtanke om mig som styrde min mosters agerande. Hon har aldrig kunnat tåla min far, helt enkelt, vilket vi ju insåg. Mina föräldrars relation var därtill ohjälpligt förstörd på grund av vissa nära släktingars agerande, varför en skilsmässa föreföll vara den enda vettiga utvägen. Men någon lugn och ro blev det inte. Hur stavas det? Tillvaron förblev konfliktfylld.

Bland mina föräldrars syskon, är det minst två som har en rent instrumentell människosyn: Människor är bra att ha så länge man kan dra nytta av dem, använda dem på något sätt för att utvinna egna personliga fördelar. Tjänster och gentjänster, dvs. ömsesidighet, har det sällan varit tal om i vår släkt. Mina föräldrar har alltid varit utåtriktade och självutgivande, och har känt en genuin glädje i att sträcka ut en hjälpande hand, vilket bottnar i en sund livssyn. Aldrig någonsin har de lagt sig i andra människors liv, försökt intrigera, styra och ställa, i tron att de har varit bättre vetande, bättre skickade att fatta beslut åt andra. Aldrig någonsin har de trott sig veta mer om andra människor och deras livssituation, än vad dessa rimligen vet om sig själva, och vet bäst. Det skulle aldrig ha fallit dem in, att utifrån tvärsäkert avgöra, huruvida ett äktenskap är gott eller inte. Min mor hade t.ex. aldrig nämnt ordet skilsmässa, eller ens pratat om sin relation till min far, med någon av sina syskon. Ändå kom min ena moster, helt oombedd med alla papper skrivna och klara för underskrift, vilket hon självsvåldigt hade ordnat med bakom ryggen på min mor och min far, och pressade min mor till att gå med på att ta ut skilsmässa, vilket hon till sist gjorde, och kanske skulle ha gjort i vilket fall som helst, men inte på det sättet, och inte framtvingat av sin syster. Självfallet var min moster helt likgiltig för hur vi fick ha det. Hennes motiv var följande: En skilsmässa skulle tvinga min mor att sälja sin del av den skog som gått i arv till syskonen, (för att lösa ut min far), till ett skamligt lågt pris: halva taxeringsvärdet! Hon fick ju inte lov att sälja till någon utanför släkten, fast hon hade fått en hel del bra anbud från anständiga människor med moral, som inte skulle ha kunnat ens tänka tanken, att lägga ett sådant skambud, som min ena moster gjorde, utan tvärtom insisterade på att min mor inte skulle sälja till ett pris under taxeringsvärdet, under några omständigheter. Samma hänsynslöshet som min ena moster har visat, har även ett par av min fars syskon visat prov på. Nu svarar jag dem, och visar dem exakt den grad av hänsyn, som de har visat gentemot vår familj: Noll! Det enda jag inte nämner är deras namn. Hämnd? Nej, inte alls. Bara en stark önskan att saker och ting skall stå i rätt dager, att orättfärdigheter och framförallt: felaktigt prat skall fram i ett avslöjande ljus.

På grund av de mentala förslitningsskador som min far hade ådragit sig, efter långvarig svår sömnlöshet (som genererar konstant negativ stress och psykisk anspänning!), hade han blivit lika lättretad som en gravid kobra. Han kände sig provocerad av min mors egenskaper och beteende, eftersom detta påminde honom alltför mycket om hennes fars och två syskons sätt att behandla honom. Därför var det oftast han som började bråka, mestadels oprovocerat. Det kunde vara ett tonfall som han ogillade. Det kunde också handla om att han respektlöst klev in på ett nytorkat golv med smutsiga skor, som han kunde ha tagit av sig innanför ytterdörren. Skitsaker, rent ut sagt, som resulterade i ett praktgräl, som kunde omintetgöra en kvälls läxläsning för mig själv, samt för min mor som försökte studera vid komvux. Väl medveten om att hans besök med största sannolikhet, skulle resultera i två timmars högljudd träta, borde han ha varit hänsynsfull nog att låta bli att dyka upp just den kvällen, när vi båda hade mycket att läsa.

Den kvällen då denna lilla allvetande "kloakråtta" med förkrympt intellekt (en ungdomspastor i 70-talets Mariannelund!), bara råkade vara i lokalen ovanpå vår lägenhet, och som uppenbarligen inte hade vett nog i skallen att relatera mitt fullt befogade raseriutbrott till det högljudda och onödiga bråk som uppstod den kvällen, i vilket jag själv inte alls var inblandad på något sätt, och som hon måste ha hört! Hon hade förstås sett eller hört talas om filmen Exorcisten, (som gick på 70-talet), som ju handlade om en flicka som blev besatt av Satan själv, och som skrek och spottade, bland annat, och dragit den enfaldiga slutsatsen, att även jag hade fått en demon i mig, eftersom jag skrek. Vid ett senare tillfälle, under ett möte som jag och min far besökte, fick hon för sig att hon skulle bedriva lite exorcism, och utdriva denna onda ande ur mig. Helt tvärförbannad reste jag mig upp och gick ut därifrån. Inom delar av den frikyrkliga rörelsen, har man trott att exempelvis psykisk ohälsa skulle vara orsakad av att demoner (=personifieringar av Satan) har tagit människan i besittning.

Naturligtvis var fortsatta heltidsstudier vid högskola inte att tänka på, med så svåra sömnproblem att dras med. Rent mänskligt sett, skulle jag inte alls ha orkat vare sig fortsätta studera, eller gå ut i arbetslivet, på heltid, under stress och tidspress, på de vanliga villkoren. Men enligt regelverken i våra sociala trygghetssystem, var jag nödd och tvungen att göra antingen det ena eller det andra, på heltid, därför att jag fortfarande var frisk och stark till kropp och själ! Inte ens psykiska problem hade jag utvecklat, trots nästan två års extremt svår sömnlöshet under gymnasietiden, varför jag inte ens blev trodd! Min grundstyrka blev min värsta fiende.

Psykiska besvär i form av lindrig naturlig nedstämdhet, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar som symptom på svår sömnbrist och som drabbar alla sömnlösa, kunde jag däremot ha av och till, och har alltjämt. I nästa kapitel kommer jag att gå in på skillnaden mellan psykiska problem respektive besvär.

Hade jag fått lov att ta en timeout, för vila och utredning, med en grundtrygghet på existensminimum, garanterad, under låt säga, ett till två års tid, med en vettig sysselsättning, avpassad till min svåra sömnproblematik, vilket borde ha inneburit ett eliminerande av vissa stressfaktorer, som exempelvis alltför tidiga morgnar (försvårar de facto insomnandet på kvällen innan!), och stress kopplad till klocktid, så är jag tämligen övertygad om att jag skulle ha kunnat få viss rätsida på sömnen (genom att stressa av och därigenom få tillbaka viss mängd sömn, för att genom sömn sänka stressnivåerna och läka ut förslitning), möjligen med en kvarvarande lindrig sårbarhet.

Detta är ett exempel på hur man skulle kunna gå tillväga, i vissa fall, för att möjligen kunna förhindra framtida stressrelaterad eller psykisk ohälsa, orsakad av tidigt utvecklad sömnproblematik, med långtidssjukskrivningar som lätt resulterar i förtidspensioneringar! Det handlar ofta om starka människor, som i annat fall löper stor risk att slås ut från arbetslivet, för gott. De orkar gå utan sömn alltför länge, under negativ stress. Långvarig oförmåga att sova är kanske den allra värsta stressfaktorn man kan leva med. Man blir också socialt dysfunktionell med tiden, och stresskänslig, och vad värre är: Man blir ifrågasatt av dem som inte har någon egen erfarenhet av sömnproblem, hur det påverkar hela ens livssituation, vilket gör att man lätt blir socialt isolerad.

Om sömnlösheten inte är sjukdomsorsakad men lik förbannat nedsätter arbetsförmågan i så hög grad att man inte klarar av arbetslivet, reser den sig som en hög ogenomtränglig mur mellan den drabbade och andra människor. Paradoxalt nog blir den sociala biten betydligt lättare när man insjuknar i utbrändhet. Kan man säga att man är sjuk, slipper man frågor, omöjliga att besvara, som t.ex. "- Vad gör du nuförtiden? (Underförstått: Vad lever du på? Lön, a-kassa, sjukpenning, förtidspension, socialbidrag eller studiemedel?)".

En standardiserad fråga som kräver ett standardiserat svar: "- Jag arbetar, är sjuk (i sjukdom), är arbetslös och söker arbete, eller deltar i arbetsmarknadspolitisk åtgärd, alternativt studerar". Är man varken frisk eller sjuk, ... Vad svarar man då?

"- Vad gör du nuförtiden?" "- Jag gör ingenting, ... just nu, ... " "- Nähä? ... Varför det, ... Är du sjuk eller arbetslös, eller ... ?" (Laddad tystnad uppstår)

Men, nej. Någon paus, för att kunna återhämta mig lite från långvarigt negativt stresspåslag pga. sömnbrist, och få möjlighet att självläka de stress- och förslitningsskador sömnbristen och den ständiga psykiska anspänningen hade orsakat, kunde det inte bli tal om, såvida jag inte kunde överleva utan pengar! För friska gäller arbetslinjen, att man ska kunna försörja sig själv genom heltidsarbete, eller studera på heltid. Lika villkor gäller. Regelverken dikterar livsvillkoren. Regler ska följas till varje pris, om så priset är att människor som råkar hamna mellan ersättningssystemen, helt ska malas ner, bli kroniker, och aldrig mer kunna komma tillbaka till vare sig studier eller arbetsliv. Inte ens extrem sömnlöshet ingick i det snäva sjukdomsbegrepp, som man har valt att relatera nedsatt arbetsförmåga till, och gör det inte än i dag! Därför fick jag bita ihop, köra över mig själv totalt, vilket jag klarade tack vare en oerhört stark livshunger och optimism, bra självförtroende, samt en fysisk och psykisk grundstyrka av sällan skådat slag, ända sedan tidiga barndomen.

Jag arbetade i perioder, tillsammans med min far, när det fanns något jobb att utföra, inom byggsektorn. Han var ju byggnadssnickare till yrket, och tog med mig ut på arbeten hos bönder, när de behövde ha något tak lagt eller någon byggnad uppförd, så att jag skulle få lära upp mig. Det var ett rätt fritt arbete, vilket lindrade sömnproblemen något, och anlagen fanns:

I fjärde klass, när vi bodde i Fjärås, en bit utanför Kungsbacka (åren 1969-70) var jag ganska vild i min framfart med såg, hyvel, sandpapper, skruvmejsel, hammare och spik, när jag för första gången fick prova på träslöjd. Jag fick lov att tillverka sådant som man egentligen inte skulle få, första terminen. "-Oj, vilka tag det är när hon hyvlar" Sade min slöjdlärare. De möbler vi inte hade råd att köpa, hade jag tänkt att jag skulle tjata mig till att få snickra ihop, i slöjden. I syslöjden var jag däremot snudd på en katastrof! I motsats till min mor som hade betyget "a" i syslöjd, på den stränga tiden då varje litet stygn skulle vara perfekt, annars fick man peta upp allt och sy om. Men inte hade jag tid att sitta och sy, när vi var i så stort behov av just möbler ... (Så väl att vi inte fick betyg i fyran, för då skulle jag förmodligen bara ha fått en etta i syslöjd, ... Men en femma i träslöjd ...) Jag bråddes på min far, och enligt honom var det lika naturligt att en flicka skulle snickra, som att en pojke skulle göra det. Kan dock inte tänka mig honom med en synål i ena handen, och ett tygstycke i den andra. Men varför inte?

Sedan, efter min fars bortgång, var jag barnflicka ett tag, vilket inte precis var någon hit. Inte alls min grej. Därefter blev det en grundkurs i betong vid AMU-center i Jönköping, vilket nog var den roligaste tiden i mitt liv. Fastän jag sällan kunde somna in förrän kl. 05.00, och måste stiga upp kl. 06.00 (En timmes sömn per natt, fem nätter i veckan! I bästa fall. Oftast mindre än så. Ibland ingen återhämtning alls via sömn!) fanns livsglädjen och den inre kraften alltjämt kvar, även om jag insåg det ohållbara i situationen: Att jag sakta men säkert höll på att malas ner, samt att det inte gick att nämna! Efter avslutad kurs var det dags att ge sig ut i byggsvängen. Som kvinna var jag naturligtvis tvungen att springa runt på byggena, och visa upp mig: Att jag såg stark ut och hade muskler! För att ha en chans att få ett jobb, vilket jag fick. Arbetsuppgifterna i sig, var absolut inget problem att klara av, eftersom jag alltid haft råstyrka, och har roat mig själv med att lyfta tyngder, varhelst jag kommit åt, ända sedan barnsben, ibland till en av mina föräldrars förskräckelse: Min far var uppenbart road och imponerad, min mor däremot, mest oroad.

Men den ständiga tärande sömnlösheten, som hade meddelat mig sin avsikt att förbli min eviga följeslagare, blev alltmer outhärdlig: Jag orkade nätt och jämt pressa mig igenom arbetsdagen. Inte så att jag kände mig svag på något sätt, utan rätt och slätt energilös. Något socialt liv orkade jag inte med alls. Hade tvingats sluta gå på gym, eftersom den psykiska energin helt var på upphällningen, och lusten att ligga och pressa en skivstång hade försvunnit. Då är det kris, och jag känner inte alls igen mig själv! Livslågan var på god väg att slockna helt, eftersom jag befann mig i en neråtgående spiral, sedan nästan sex år tillbaka, av tilltagande psykisk utmattning och förslitning, och av avtagande livslust, på grund av kronisk sömnbrist enbart, inte på grund av något annat i livet, förutom möjligen det faktum, att jag i denna veva råkat bli förälskad i en man. Det var en förälskelse av det omöjliga slaget, vilket jag innerst inne insåg. Dock valde jag att bejaka mina känslor, dra både mig själv och honom ut på ett äventyr, som kunde ha slutat hur illa som helst. Till en början blev jag uppmuntrad, för att kort tid därefter bli avvisad, vilket utvecklade sig till en svår livskris, mycket på grund av att jag redan dessförinnan befann mig i en skör livssituation. Det ena lägger sig ovanpå det andra. Till sist blir det bara för mycket.

Allt bakade sig samman till en tjock och seg sörja, ända upp till midjan! Den ständiga och tilltagande mentala tröttheten på grund av den kroniska sömnbristen, den totala avsaknaden av förståelse från läkarnas sida, de okänsliga och ifrågasättande kommentarerna och fördomarna ("Du ser ju frisk och stark ut!") hos människor med garantisömn, plus hjärtesorg, blev för mycket, till och med för ett sådant "kraftpaket" som jag. Allt detta skulle såsmåningom få omkull mig, få mig att släppa taget och helt tappa fotfästet i tillvaron, något som jag paradoxalt nog, undermedvetet, faktiskt ville!

– ?? Ja, visst låter det konstigt, helt absurt! Men det var vad jag hade börjat längta efter: Att något eller någon skulle sparka omkull mig, för att jag skulle bli sedd! Som frisk och stark, men sömnlös blev jag ju ignorerad ... Läkares uppgift är att bota sjukdomar, inte att förebygga ohälsa. Därför måste man bli sjuk per medicinsk definition, för att bli tagen på allvar och lyssnad på, vilket jag skulle bli varse ... Det skulle dock dröja ännu en tid, innan jag äntligen (!) insjuknade i stressutlöst depression, och det behövdes som sagt en rent känslomässig kris, som utlösande faktor, en extra psykologisk belastning, för att få omkull mig. Tills dess fick jag uthärda att malas sönder mellan de olika ersättningssystemen:

Följande absurda ”samtal” kunde äga rum vid ett läkarbesök, när sömnproblemen kändes alldeles övermäktiga, och valet tycktes stå mellan: Att få bli sjukskriven för lite vila, eller att gå och lägga mig på järnvägsrälsen, och låta ett tåg köra över mig!

– Helt sömnlös? Natt efter natt? Misstroget tittar läkaren på en, med en lätt arrogans som är omisskännlig, i sitt småleende och sitt tonfall. Tänker: Ytterligare en frisk men lat patient som försöker fuska till sig lite ledighet?

– Ja, jag kan inte somna förrän det börjar bli dags att stiga upp ... Ibland kan jag inte somna alls, trots att jag behöver sova … Jag har haft det så här i snart sex år, och nu klarar jag inte av att vara sömnlös längre. (Läkarens oförstående attityd gör det svårt att överhuvudtaget få någonting ur sig. Är medveten om att jag har mitt utseende emot mig: Jag borde ha varit en nervklen liten darrig stackare, ömtålig och sjuklig i största allmänhet, som kryper omkring på alla fyra, och pratar virrigt och osammanhängande ... Schablonbilden av ett psykfall.)

– Varför det? ... Du ser ju så frisk och stark ut. Vi kan alla ha någon dålig natt ibland.

- Någon dålig natt ibland? Det är uppenbart att mitt problem inte existerar i "vitrockens" föreställningsvärld. Kommer av mig, eftersom jag känner att det inte är någon ide att ens försöka förklara. Ser för stark och frisk ut ... Skulle det stå i opposition till sömnstörning? ... Tänker jag, men tiger ... "vitrocken" har gjort sin s.k. bedömning. Det spelar ingen roll vad jag säger, ... eller försöker säga. Motståndet tar nästan ifrån mig talförmågan. Så säger "vitrocken" tvärsäkert precis det som jag hade väntat mig:

– Nej, du ... Så lite skulle ingen klara av att sova! (Underförstått: Antingen inbillar du dig bara, att du inte sover, ... eller så ljuger du, för att jag ska tycka synd om dig och sjukskriva dig, så att du ska kunna ligga och dra dig på sofflocket om dagarna!) Säger han inte rent ut, men jag kan utläsa av hans ansiktsuttryck vad han tänker …

– Ånej, så lite kan ingen sova. Sömnen infinner sig, bara man är tillräckligt uttröttad, och har regelbundna sovtider. Att röra på sig regelbundet är också bra … bla … bla … Fortsätter "vitrocken" mala ... övertygad om sin egen ofelbarhet som läkare, tryggt lutande sig mot sina akademiska kunskaper, som dock inte tycks omfatta området sömn och sömnlöshet samt sömnbristrelaterad oförmåga. Kanske du sitter stilla för mycket, så att du inte blir tillräckligt trött?

"Vitrocken" fortsätter mala ... Nästan uppgiven inför den arroganta attityden och oviljan att lyssna, upplyser jag honom trött, att jag cyklar och promenerar, att jag ända tills helt nyligen har gått på gym och styrketränat tre ggr/vecka, vilket jag inte längre orkar på grund av att ständig svår sömnlöshet har malt ner mig i botten, och att jag ligger i sängen och förgäves försöker sova på regelbundna tider, stiger upp kl. 05.30 varje arbetsdag, sover aldrig på dagtid ens under helger, är dödstrött vid läggdags, och borde kunna somna, men kan bara inte somna in … Sömnmedel hjälper inte alls ... Jag upplyser dessutom honom om att jag aldrig dricker kaffe eller annat uppiggande på kvällen. Hur sjutton ska jag kunna orka, ... Jag kommer ju att bli allvarligt sjuk av denna sömnbrist! Sitter stilla ...? Jag arbetar ju på ett bygge, ... jag har ett fysiskt ansträngande kroppsarbete som betongarbetare!! ... Inte tillräckligt trött för att kunna sova? Efter tre sömnlösa nätter?

Men "vitrocken" framför mig lyssnar inte på det örat. Han är allvetande i sin totala maktfullkomlighet, och helt lojal mot systemet. Han skiter i om jag ligger vaken natt efter natt, om jag inte orkar stiga upp i morgon bitti, efter tio minuters sömn, och inte får vare sig lön eller något annat att leva på! Men visst, det är klart att "vitrocken" i all sin dryghet, de facto har händerna bakbundna av systemet med alla dessa regelverk som dikterar att den som inte är sjuk per medicinsk definition (lider av en sjukdom, erkänd av försäkringskassan), obönhörligen skall försörja sig själv genom heltidsarbete! Ingen nåd alltså, för den som är nersliten av långvarig, INTE självförvållad sömnlöshet, men ännu inte har lyckats med konststycket att insjukna på riktigt i en sjukdom, verifierbar i medicinska termer, och få en diagnos.

– Nej, jag kan inte sjukskriva dig förrän du har blivit sjuk, eller ens skriva något intyg. Förstår inte att du kan ha så svåra sömnproblem utan att ha några psykiska problem i botten. Såvitt jag förstår var du psykiskt frisk som barn ... Du får väl gå till socialen …

Socialen? "Vitrocken" tycks inte veta hur socialen fungerar ... Utan läkarintyg som styrker sjukdom, blir det inte ett öre utbetalt! Sömn lär jag inte få. Bäst att fort som fan bli sjuk per medicinsk definition. Alternativet är tydligen att beställa en likkista (eller snarare snickra ihop en själv) ... och förbereda min egen begravning ... 23 år gammal. Om jag inte blir sjuk, … men inte klarar av fler sömnlösa nätter, ... arbeta utan sömn, ... Vågar inte tänka tanken till slut …

Att jag var psykiskt frisk och stark, därtill problemfri som barn, förnekar jag inte. Att just detta faktum skulle visa sig vara till min nackdel, får mig att plötsligt känna mig blytung i såväl själen som hela kroppen, från hypofysen ända ner i lilltån. Uppgivenheten inför dumheten börjar ta överhanden ... Vad jag än säger, vänds det emot mig. Mitt ännu starka och friska utseende, sömnlösheten till trots, plus det faktum att jag var den enda kvinnliga byggnadsarbetaren inom betong, i Jönköpings län, och att jag tack vare en könsneutral uppfostran vågade mig på att välja detta, vilket ju egentligen bara var tänkt som ett mellanspel: Att samla poäng för arbetslivserfarenhet, att lägga till mitt gymnasiebetyg. Min dröm var att bli forskare inom fysiken, att få jaga upp partiklar i nära ljushastigheten, eller söka efter liv i andra, mycket avlägsna galaxer. Som barn till missbrukare borde jag inte nära sådana stora drömmar, som att doktorera för att bli forskare, även om jag i och för sig inte var född på kanten till en skittunna, utan barn till framåtblickande föräldrar, utan ett mikrogram uppgivenhet i mig, utan vare sig skuld eller skam över mitt ursprung, utan tvärtom med en stark tilltro till min egen förmåga. Detta har jag fått med mig hemifrån. Ingen försökte någonsin reducera mig till en lagom nivå, tvärtom uppmuntrades strävan framåt, så långt begåvningen räckte. Allt detta skulle vändas emot mig.

För en läkare med typiskt svenskt normalitetstänkande och fyrkantigt intellekt, var jag en gåta, insvept i ett mysterium: Jag var en "alkoholistunge" som stack upp, och bröt ett socialt mönster. Jag visste inte min plats. Kunde jag verkligen tro mig om att ha en sådan begåvning, med tanke på den sociala bakgrunden...? Varför arbetade jag i såfall på ett bygge? "Vitrocken" kunde inte fatta att min svåra sömnlöshet, vilken de facto nästan halverade min hjärnkapacitet, drog ner mitt medelbetyg några tiondelar, så att jag inte lyckades bli antagen just den terminen, då ändrade antagningsregler hade gjort det nästintill omöjligt att komma in utan poäng för arbetslivserfarenhet. Kvoten för sökande med enbart gymnasiebetyg hade skurits ned till ynka femton (15) procent, eftersom den tidens beslutsfattare inte tyckte att det var lämpligt att gå direkt från gymnasiet till högskolestudier. Man borde däremellan skaffa sig lite arbetslivserfarenhet, ansåg man, och det var precis det jag försökte göra. Det var ont om arbetstillfällen 1979. Därför hamnade jag i en s.k. åtgärd, i form av en kurs vid AMU. Bygg var det enda jag hade viss fallenhet för, men snickarkursen hade antagningsstopp, pga. hög arbetslöshet bland byggnadssnickare, varför det blev betong.

Helt uppenbart är att "vitrocken" framför mig, i all sin maktfullkomlighet, och med alla sina förutfattade meningar, inte är ett dugg intresserad av att få veta vilken typ av psykologiskt bagage, i form av upplevelser och erfarenheter, som jag bär på, vad som har format mig och eventuellt skadat mig, som exempelvis negativ psykosocial stress och/eller traumatiska upplevelser i tidig ålder. Jag tystnar, och går därifrån, ignorerad och kränkt. Min fars liv kommer att gå i repris som mitt, fast hundra gånger värre. Jag menar:

Han hade ju en livskamrat som kunde ta över försörjningsansvaret i allra värsta fall, och som var lojal nog att ställa upp på det. Därigenom fick han ett andrum, kunde återhämta sig något under flera månader, för att sedan göra ett nytt försök att arbeta, vilket höll i sig så länge han orkade arbeta med ytterst lite sömn (!). Det är så med alla sömnmedel, inklusive alkohol: De blir med tiden nästintill verkningslösa, eller avtar åtminstone i effekt, och är beroendeframkallande. Hårt strukturerade arbetsdagar under stress och press, kopplat till klocktid, med tidiga morgnar, gjorde honom snart helt sömnlös, trots att han var frisk och stark, såväl fysiskt som psykiskt.

Hade min far haft en bakomliggande sjukdom, som orsak till sömnproblemen, eller åtminstone nervklenhet, så skulle han ha blivit tagen på allvar vid läkarbesök, sluppit bli kränkt, fått en godkänd diagnos ställd, och därmed en ekonomisk grundtrygghet, i form av sjukpenning eller sjukpension. Han skulle inte ha behövt tillgripa alkohol som sömnmedicin, om han hade sluppit pressen: Utan arbetsinsats, inga pengar alls, eftersom han inte var sjuk. Utan sömn, ingen ork att arbeta på tid och längd! Frisk, men kroniskt sömnlös individ, kan inte överleva i "välfärdens" Sverige! Såvida man inte råkar ha en förstående partner som kan försörja en, i perioder, eller råkar bo på en ort där exempelvis socialen har "snälla" lokala regler. I annat fall blir det en snedfärd (=Ofärd!) käpprakt åt helvete! Den som bedöms vara frisk men inte arbetar, skall inte heller äta.

Min far led av inre stress, oro och rastlöshet, i kombination med viss mental förslitning, samt hade en mental skärpa och vakenhetsgrad, av sällan skådat slag, dvs. raka motsatsen till tankemässig slöhet. Han var skärpt, precis som jag själv. Danad i ett komplext samspel mellan de individspecifika unika variablerna: genetiskt arv och uppväxtmiljö, ett samspel som är helt unikt för varje individ. De aktiva val han kunde göra, begränsades och dikterades av den tidens faktiska levnadsvillkor (Över vilka vi sällan styr!) samt den sociala kontext som han levde i, med band som fjättrade honom! De krav som ställdes på honom från alla möjliga håll, tvingade honom att åsidosätta och periodvis t.o.m. försumma sin egen familj. Tidigt fick vår närmaste släkt oss att känna att det inte var så noga med oss ... Deras liv var mer värda, enligt deras sätt att se. Det har de med all önskvärd tydlighet visat genom hänsynslösa handlingar. Men det man sår lär man få skörda i sinom tid.

Vid denna tidpunkt, senvintern 1983, var jag ytterst nära att bli hemlös, trots att jag inte var vare sig missbrukare eller psykiskt sjuk. När sömnlösheten, som vid det laget hunnit sätta sig ordentligt i hela organismen, blivit kronisk och malt ner mig i botten, hade blivit helt outhärdlig, men märk väl, ännu inte gjort mig direkt sjuk i verifierbar sjukdom, gick jag ånyo till en distriktsläkare vid vårdcentralen, i hopp om att få bli sjukskriven åtminstone en kort tid för återhämtning och förhoppningsvis någon sorts sömnutredning, eftersom hela livssituationen höll på att haverera. Men nej, ingen sjukdom förelåg ännu, vilket betydde att inte heller denne "vitrock" kunde sjukskriva mig ens tre veckor, eller ens skriva något som helst intyg.

Alldeles förtvivlad, och med tårarna brännande innanför ögonlocken, därtill tvärförbannad, kände jag mig nödgad att gå till närmaste socialkontor, för att få pengar till hyra och mat. Men nej, socialbidrag kunde jag inte få, om jag inte kunde antingen uppvisa ett läkarintyg som styrkte sjukdom, eller kunde visa att jag var inskriven vid arbetsförmedlingen som aktivt arbetssökande, beredd att ta ett heltidsjobb! Det jag hade orkade jag som helt sömnlös inte längre med. Det skulle i vilket fall som helst snart ta slut, eftersom det var en s.k. objektsanställning, vilket är vanligt inom byggbranschen. Jag förväntades söka annat. Visst kunde jag ha sökt ett helt annat jobb, under tiden fått lov att gå på a-kassa, och kanske skulle ha kunnat få ett, men jag skulle inte ha orkat hålla det tempo som krävdes, åtta timmar per dag, så pass nermald och försliten, som jag var efter sex år av sömnlöshet. Den sista tiden hade jag fått pressa fram en arbetsförmåga som egentligen inte fanns, och som ingen enda människa kan ha i ett sådant läge! Jag hade en sjuknärvaro bortom det rimliga, för att inte säga långt bortom det mänskligt möjliga. Det är förstås en definitionsfråga; När är man att betrakta som sjuk? När man känner sig sjuk? När man lider av en sjukdom? Tillvaron var absurd.

Förvisso var jag stark: Mina arbetskamrater ansåg att jag klarade mitt arbete lika bra som en manlig. Dock hade jag nått smärtgränsen, jag hade fyllt kvoten för hur mycket extrem sömnbrist man kan uthärda, och det med råge och för länge sedan. Men SJUK, det var jag tydligen för stark för att bli, ännu!

Frisk med god sömn, eller sjuk = Viss (materiell) välfärd: minimum socialbidrag, (vilket i och för sig ÄR en slags social gråzon, eftersom socialbidragstagare särbehandlas negativt och i princip inte får lov att äga någonting av värde som t.ex. hus, båt och dylikt).

Medan: Frisk och stark, men kroniskt sömnlös = Ofärd (Inte ett öre!): Att få fara illa och dö i förtid, som min far. Jag insåg hela vidden av det jag innerst inne alltid hade vetat: Min fars öde skulle bli även mitt. Jag skulle klämmas ihjäl mellan regelverken, i det välfärdssystem, där inga styvbarn skulle finnas, där alla skulle få känna sig trygga. Men som ställde villkoret: Antingen är du frisk och arbetsför eller sjuk per medicinsk definition och arbetsoförmögen. Gråzoner existerar inte inom försäkringsmedicin.

Jag hade hamnat i ett Ingenmansland, som inte fanns på kartan. Jag hade blivit varse hur pass mycket substantiell hjälp man kunde få, om man som jag hade trillat ur definitionsmängden: Exakt lika med noll! Vid 23 års ålder övervägde jag att ta mitt liv, trots att jag inget hellre önskade än att få leva. Systemet höll på att driva mig i döden, genom att helt omöjliggöra min fysiska existens. Jag var inte deprimerad ännu, utan "bara" sömnlös sedan sex år tillbaka, och helt uttömd på psykisk energi och försliten. Jag var på god väg att utveckla en djup utmattningsdepression på grund av långvarig sömnlöshet, en fullt normal mänsklig reaktion på hårt slitage, vilket ingen enda läkare var i stånd att begripa! Det börjar med normal nedstämdhet och energilöshet, som gradvis fördjupas allteftersom sömnbristen (= en stress i sig!) sliter på nervsystemet och tömmer en på energi och livslust.

Under resans gång höll jag dessutom på att bli hemlös, i denna gråzon. I denna min berättelse som är tillägnad alla dem som befinner eller har befunnit sig i omöjliga gråzoner, är min avsikt att försöka pulvrisera alla de fördomar som finns kring hemlöshet, och kring självmordsbenägenhet:

Vem som helst kan bli hemlös! Även den som är nykter, skötsam, ambitiös, rikt begåvad, "välartad" och fullt mentalt frisk och stark! Många hemlösa har levt helt vanliga liv, med arbete och bostad. En del av dem har trillat ur systemen, eller fallit emellan, kommit i kläm, malts sönder och till slut blivit av med allt, på det sätt som jag ovan har beskrivit: Som jag själv var ytterst nära att göra! I det läget, dvs. i gråzoner, finns ingen lagstadgad bastrygghet i form av socialbidrag.

Man kan vara självmordsbenägen (driven till att bli det!), utan att ha en djup depression i botten! Man behöver inte ens ha några psykiska problem! Det räcker med att ha en långvarigt trängd livssituation, utan utvägar och möjligheter...

Med denna insikt har jag lagt två fördomar på slaktbänken. Ingen går säker i vårt goda välfärds- (?) samhälle ... Från toppen kan man falla ner till botten. Utan att rå för det.

Sedan är det möjligt att man blir erbjuden hjälp när man väl har nått botten och förlorat sin bostad. Då kanske någon socialarbetare som uppfattar sitt arbete som ett kall; en eldsjäl, tar tag i en och drar en upp ur skiten. Möjligen. Vårt samhälle fungerar nämligen så här: Under själva färden ner i rännstenen, från det man tappar fotfästet, går ner sig på alla sätt, kanske i någon livskris, tills dess man ligger på botten med näsan ner i skiten utan bostad, händer ingenting. Inga förebyggande åtgärder, ingen förståelse, och framförallt; ingen möjlighet att ta en paus från allting, för att vila ut, få tillbaka energin, komma på fötter och få rätsida på sitt liv. Inte förrän man har insjuknat per definition, alternativt nått botten och förlorat allt. Då är det så dags, och för vissa alldeles för sent. I vår värld finns alltför många tappade sugar. Hur kommer det sig?

Somliga säger: De hemlösa erbjuds ju bostad! Ja, då ja, i det läget. Men varför förlorade de sin bostad? Varför ingriper samhället inte i tid för att förhindra en vräkning, åtminstone i de fall man klarar av ett eget boende och inte stör grannar för mycket? Alla hemlösa är inte missbrukare eller svårt psykiskt sjuka, och kan (har kunnat) sköta ett boende. Dessa måste ha nekats ekonomisk hjälp i tid.

Arbetsoförmögen? JA! Men sjuk i medicinskt verifierbart sjukdomstillstånd? NEJ, inte riktigt ännu! Jag hade blivit dysfunktionell av sömnbrist, försliten och känslomässigt nermald. Dock inte sjuk i SJUKDOM ... Men det beror på hur man väljer att definiera begreppet: "att vara sjuk". Jag hade inte insjuknat i strikt medicinsk/psykiatrisk mening, hur sjuk, utmattad, tömd på energi och försliten jag än kände mig ... Dessa tillstånd (utmattning, energilöshet, förslitning) är ju inga sjukdomar i traditionell mening, men leder obönhörligen till ett insjuknande, om man från samhällets sida ignorerar dem och deras förstadium sömnbrist, vilket är en tickande ohälsobomb med nästan två (2) miljoner drabbade, som knappast går att desarmera med lite KBT.

Anna Hedborg är glasklar på den punkten: "Försäkringen gäller vid sjukdom, inte när man känner sig trött". Förvisso inte, om tröttheten är självförvållad och normal, tillfällig och möjlig att sova bort. Om man kan sova. I annat fall måste man beviljas en time out för vila, för att återhämtningen via sömn skall börja fungera normalt igen, så att man slipper insjukna i "sjukdomen" utmattningssyndrom, vilket på samma sätt som dess förstadium sömnlöshet bör ha sjukdomsstatus, och ingå i ett vidlyftigare sjukdomsbegrepp än dagens insnävade, och definieras som dysfunktion eller insufficiens: Antingen fungerar man tillfredställande, eller så gör man det inte, vare sig man lider av någon sjukdom eller inte.

I regel beviljas man numera sjukpenning vid utmattningssyndrom, men det händer att det blir avslag. Jag anser att även förstadiet sömnlöshet alt. grava sömnproblem bör jämställas med sjukdom, eftersom svår sömnbrist utgör det absolut största hotet mot vår hälsa; utbrändhet är ju sömnbristrelaterat i första hand. Detsamma kan i vissa fall gälla fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdom, och faktiskt även alkoholism; Min fars alkoholberoende var i själva verket ett sömnmedelsberoende. Det skiljer sig inte från mitt (som är lindrig läkemedelsnarkomani).

Att vara frisk är inte nödvändigtvis samma sak som att må bra, fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt. Hälsa är så mycket mer än enbart frånvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska termer, varför det snäva sjukdomsbegrepp, som ligger till grund för bedömning av arbetsförmåga, är problematiskt. Givetvis är det vettigare att bedöma graden av arbetsförmåga istället för graden av sjuklighet, och framförallt ersätta begreppet "sjukdom" med begreppet "ohälsa". Men även här blir det svåra gränsdragningsproblem. Visst kan man neka en individ rätt till sjukpenning, om tillräcklig grund inte finns, MEN man kan inte förvägra någon enda människa rätten att få sina grundläggande behov tillfredställda, i ett överflödssamhälle som vårt. Men det gör man i dagens Sverige. I Norrbotten hände det som helt enkelt inte får tillåtas ske, om man samtidigt menar att livet är okränkbart: För en tid sedan tog en man sitt liv, efter att ha fått sin sjukpenning indragen. Försäkringskassan menade att han inte var tillräckligt sjuk ... Man väljer att synliggöra Arbetslinjen på ett synnerligen otäckt sätt. Norrbottens län är en förebild. Ditåt vänder våra politiker intresserat blicken ...