Självbiografi

Den olyckliga kärlekshistorien fick till sist mig att släppa taget, och låta den smygande depressionen få ett fast grepp om mig. Som den extra psykiska belastning den var, påskyndade den färden "in i väggen", vilket var tur för mig, kan jag säga så här i efterhand: Jag bedömdes nu vara sjuk i strikt medicinsk mening, fick sjukpenning utbetald, så att jag kunde betala hyran och slippa bli hemlös! Men det hängde på en skör tråd.

Det som tog slut våren -83, var ett liv som förvärvsarbetande utan sömn. Det som tog vid var en totalt meningslös patientkarriär inom psykiatrin: som mentalt frisk men på grund av extrem sömnbrist, näst intill utbränd eller åtminstone rejält vidbränd psykpatient. Mina förhoppningar om substantiell hjälp, i form av adekvat djupgående utredning av min grundproblematik: sömnstörningen, kom rejält på skam, och kom snart att reduceras till en mer eller mindre krass "överlevnadskarriär". Läs och häpna över vad skattebetalarnas pengar har gått till: En totalt inkompetent psykiatri, iförd systemets tajta tvångströja! En av systemet kastrerad eller självkastrerad psykvård.

Min långvariga extrema sömnproblematik ignorerades totalt, vilket slutligen ledde till en stressutlöst utmattningsdepression och en svår livskris, på 80-talet (-83), då biologiskt stress- och utmattningssyndom och mental förslitning (s.k. utbrändhet), där just kronisk sömnbrist är en avgörande faktor, var helt okända begrepp inom sjukvården. För mig dock smärtsamt välbekanta.

Att långvarig svår sömnbrist måste leda till ovannämnda tillstånd skulle t.o.m. min katt Titus begripa, så självklart är det. Kan orsakssammanhang vara mer glasklara än detta? Dessutom har dessa tillstånd alltid funnits genom hela historien, under varierande benämningar: nervtrötthet, psykisk trötthetssvikt, även om de inte var så vanligt förekommande, att man talade om det. Det var främst människor med kronisk sömnlöshet som drabbades då, för kanske 30 år sedan. Att just sömnbrist var den utlösande faktorn, begrep man givetvis inte då, varför de drabbade fick en felaktig diagnos, och blev klassade som lite klena i nerverna, missförstådda helt enkelt. Att den psykiska energin har tagit slut och en påfyllning inte har kunnat äga rum via sömn regelbundet, med följden nervtrötthet, betyder inte att man har blivit nervklen. Man kan fortfarande känna sig stark men energilös och sliten. Sömnlöshet har ingenting med svaghet att göra, och kan drabba de flesta. Sömnmekanismen är nämligen en ömtålig och komplicerad mekanism i hjärnan, som lätt kan rubbas av t.ex. långvarig negativ stress, och rentav bli förstörd, så att man helt förlorar förmågan att somna in överhuvudtaget (iofs. rätt sällsynt men de drabbade kan inte ens sövas ned på sjukhus).

Nu antas mer än 60 procent av de drabbade ha haft långvariga svåra sömnproblem före insjuknandet. Dessa drygt 60 procent är de som är fullt medvetna om att de sover dåligt i betydelsen för lite eller oförmåga att sova, och har uppgett för sin läkare att de lider av sömnproblem sedan länge. Utöver dessa tillkommer de dolda sömnproblemen, dvs. de problem som man själv inte är medveten om att man har. Siffran stiger. Sömnproblem kan nämligen handla om allt från total sömnlöshet, till kanske 12 (!) timmars orolig och ytlig sömn varje natt utan återhämtningsvärde. Många har alltså svåra sömnproblem utan att veta om det, men får kvitto på det, vid en sömnutredning på sömnklinik, och får en rejäl chock: Den för läkeprocessen så viktiga djupsömnen har krympt rejält eller slagits ut helt. Det handlar ofta om oerhört starka och högpresterande människor som har tålt negativ livsstress alldeles för länge, vilket är en högriskfaktor i sig! Nästan två miljoner människor uppger sig ha sömnproblem. Men varför har vissa av oss så svårt att sova? Vad kan orsaken vara bakom de riktigt svåra och funktionsnedsättande sömnproblemen?

En mycket bra fråga, som det finns lika många svar på, som det finns drabbade!

I vissa fall har långvarig skadlig stress under uppväxten, utan möjlighet till regelbunden återhämtning och utläkning av psykiska förslitningsskador, med konstant förhöjd psykisk grundspänning och bestående mental förslitning som följd, underminerat själva förmågan att sova. Detta kan innebära att man inte kan somna in, hur trött och sömnig man än är, efter en lång skol- eller arbetsdag. Tvärtom blir det allt svårare att somna, för varje sömnlös natt som går, eftersom sömnbrist är en stress i sig, som tilltar ju längre tid man ligger sömnlös. Sömnbrist får kroppen att börja producera stresshormon som utsöndras i hjärnan. Inte undra på att man går in i "väggen" förr eller senare.

Vissa barn utvecklar psykiska problem i samband med förslitning som uppstått på grund av långvarig negativ stress. Det gjorde INTE jag, varför jag alltid har blivit missförstådd och ifrågasatt. I mitt fall blev konsekvensen av förslitningen rätt och slätt en kronisk biologisk sömnstörning, utan någon som helst underliggande psykiatrisk problematik. Min sömn är skör, oavsett hälsotillstånd. Alldeles oavsett hur jag mår psykiskt. Det finns ingen koppling mellan min sömn och min psykiska status.

Sedan kan givetvis förslitning i nervsystemet med sömnlöshet som följd, leda till psykiska problem såsmåningom hos vem som helst, men inte nödvändigtvis hos alla. Psykiska besvär i samband med varaktig svår sömnbrist får däremot alla, mer eller mindre, något som till skillnad från psykiska problem är av övergående karaktär såvitt jag förstår. Besvär kan givetvis övergå i problem, något man nog själv märker, även om gränsdragningen är något knepig. Besvär uppstår vid otillräcklig sömn, för att försvinna efter några nätters god sömn. Det kan dock hänga i längre, om man har sovit ytterst lite eller dåligt, under lång tid. Man bör hålla isär begreppen psykiska besvär (ytligt och övergående fenomen) respektive psykiska problem (djupare liggande och långvariga, av mera bestående karaktär, mestadels grundlagda i barndomen, och som mestadels kräver behandling). Det finns en tendens att samla ihop precis allting som inte är rent fysiska åkommor, under benämningen psykiska problem. Resultatet blir total begreppsförvirring som sannerligen inte gagnar patienten.

I andra fall har ett långvarigt stresspåslag i arbetslivet, ibland i kombination med en trängd livssituation privat, orsakat en sömnrubbning, vilket i sin tur har genererat en konstant negativ stress och långvarig psykisk anspänning, något som i sin tur har förvärrat sömnproblematiken. Som synes är utbrändhet ett komplicerat begrepp som handlar om förslitning i hela organismen, i såväl kropp som psyke. Det går inte att generalisera beträffande orsak - verkan, i rigida förklaringsmodeller. Det enda man säkert vet är att det handlar om långvarigt störd återhämtningsförmåga.

Vad man bör akta sig för, vilket tyvärr inte alla gör, är att psykiatrisera begreppet utmattningssyndrom, inklusive utmattningsdepression, vilket är en speciell typ av depression, orsakad av förslitning! Det är inget psykiatriskt tillstånd eller psykisk sjukdom, utan en gråzon: stressmedicin, men det kan ta sig såväl fysiska som psykiska uttryck. Långvarig svårartad sömnbrist leder förr eller senare till en viss grad av psykisk insufficiens (nedsatt psykisk förmåga), även hos den som alltid har haft en god psykisk hälsa och grundstyrka. I mitt fall skedde en psykiatrisering, vilket fick allvarliga följder:

Jag tvingades inleda en patientkarriär inom psykiatrin, efter några besök på vårdcentral, där jag givetvis blev feldiagnostiserad, med medicinering (Antidepressiv medicin) och terapi som följd. Till ingen nytta alls, bara till skada. Det för mig glasklara sambandet: Kronisk svår sömnbrist - Depression (= mental utmattning på grund av förslitning!), kunde ingen inom psykiatrin förstå, under de tolv år som följde fram till - 95! Då hade jag fått nog, av psykiater nästan driven till självmord. Jag satte mig på tvären, gjorde mig till ett orubbligt motstånd som ingen kunde ta sig förbi, lyckades därigenom provocera fram ett utredande samtal på en timme (!), hos en ny psykiater (försedd med töjbart intellekt!). Den förste i en lång rad, som utan förutfattade meningar, verkligen lyssnade på mig. Det tog honom en timme att analysera fram roten till mina sömnproblem, ur det jag kunde berätta om mig själv och min bakgrund, vilket ingen tidigare varit intresserad av att få veta. Fast själva analysen hade jag själv klarat av, långt före mitt första möte med läkare. Det enda denne psykiater behövde göra var att börja använda sitt viktigaste arbetsredskap, öronen: Till att lyssna. Efter tolv år av kvalificerat dösnack! Men fram till denna tidpunkt fick jag genomlida en hel del:

Under tolv år fick jag tala för stendöva öron! Vad däremot jag fick lyssna på, var ett verklighetsfrånvänt terapeutiskt svammel, ett psykologiserande långt bortom allt förnuft, där mina problem hela tiden individualiserades in absurdum, och isolerades från min faktiska psykosociala livssituation, under olika faser av livet. Den livsstress och sociala utsatthet som jag fått leva med sedan fem års ålder ignorerades i stort sett, under samtal med psykolog och psykiater. Det låg bortom deras förklaringsmodeller, och var irrelevant.

Här tänker jag återge innehållet i några samtal med psykolog, under de fem första åren av den psyksväng på tolv år, som fick mig att tappa tilltron till det samhälle jag lever i, och i synnerhet då dess institutioner och välfärdssystem, vilkas regelverk de facto mal sönder många människors tillvaro:

Ingen lyckades begripa i vilken ordning tillstånden kom, varken denne psykolog, eller någon annan. Kom sömnlösheten först, och orsakade depressionen, eller var det precis tvärtom? För mig var det glasklart att det jag hade drabbats av, inte var något annat än en depression av utmattningskaraktär: en fullt logisk konsekvens av en långvarig förslitningsprocess: Sex års studier/arbetsliv utan regelbunden återhämtning via sömn, ovanpå en uppväxt präglad av ständig psykosocial stress, utan stöd från de goda sociala nätverk som varje utsatt barn behöver för att kunna återhämta sig från konflikter, missbruk, otrygghet och andra negativa psykosociala stressfaktorer, och läka ut förslitningsskador. Allt som allt ungefär arton (18) år av konstant hårt psykiskt slitage.

I fem år försökte jag få min psykolog att intressera sig för min faktiska bakgrund, att försöka förstå sammanhangen. Gång på gång talade jag om för honom, att jag som barn hade varit självständig och så gott som problemfri, stark och frisk, utan tillstymmelse till vare sig depressioner, ångest eller nervösa besvär, men med en nätt och jämt kännbar inre stress och en alltför hög psykisk grundspänning, resulterande i förslitning, något som till slut tog sig sitt första konkreta uttryck i svår sömnlöshet, inget annat. Men detta passade inte alls in i psykologens förklaringsmodeller, varför han slog dövörat till!

Min psykolog var i stånd att fatta att man kunde bli sinnessjuk, om man inte sov alls, men inte att man kunde utveckla depressiva tillstånd. Så om jag istället hade blivit sinnessjuk, eller som man nuförtiden säger, psykotisk eller schizofren av sömnlösheten, så skulle jag alltså ha blivit förstådd!? Psykologers hjärnor utgör för mig ett helt obegripligt mysterium, deras verklighetsfrånvända förklaringsmodeller likaså.

Min psykolog började spekulera i, om inte det faktum att jag inte kunde sörja min far efter hans bortgång 1980, möjligen kunde ha resulterat i en s.k. reaktiv depression tre år senare? Jodå, så var det nog, fastslog han, varvid han valde att helt ignorera min invändning, att min sömnlöshet, dvs. mitt grundproblem, faktiskt utlöstes hela tre år före hans död, och att hans död samt påstådda frånvaro av sorgearbete, inte hade ett skit med min depression att göra, att det inte fanns ett mikrogram uppskjutet sorgearbete i mitt depressiva sinnestillstånd. Det är väl för sjutton ingen naturlag att man måste sörja sina fäder, eller att man nödvändigtvis måste utveckla en reaktiv depression, därför att man inte har sörjt vid just den tidpunkt, då man i andras ögon borde ha varit mitt uppe i ett tungt sorgearbete! Det är också helt individuellt, hur man väljer att bearbeta en sorg. Det kan vara så att jag faktiskt sörjde honom, men på mitt eget högst speciella och lite bakvända sätt: att integrera sorgen i mitt liv på ett sådant sätt att det inte upplevs som just sorg. Min relation till min far var dessutom ambivalent och komplex, vilket jag aldrig har uppfattat som ett problem i sig, men möjligen en stressfaktor. Motvilligt fick min psykolog lov att inse att han hade resonerat fel.

– Det finns drag av osjälvständighet i dig, ... Kanske du inte var tillräckligt självständig som barn, försökte min psykolog, varvid han lade huvudet på sned, småleende, ivrigt och något desperat rotande i sitt huvud efter en ny förklaringsmodell, som han förhoppningsvis skulle kunna applicera på mig och min problematik.

Helt tvärförbannad, höll jag på att explodera! Inte nog självständig? Men som vanligt lyckades jag undertrycka raseriet under hela psykologsamtalet, eftersom jag definitivt inte ville ha ett vårdintyg skrivet, varefter själva explosionen, med en viss fördröjning, ägde rum hemma, resulterande i ett och annat krossat porslinsföremål. Som barn till missbrukare daltas man inte med. Man blir allt annat än överbeskyddad och inbäddad i bomull, och absolut inte bortklemad på något sätt. Tvärtom tvingas man utveckla maximal självständighet och överlevnadskonst, ta ansvar för sig själv och sin skolgång, samt lära sig att undertrycka sina egna behov, och träna sig i att uthärda. Detta skapar ständig negativ stress och kronisk psykisk anspänning, vilket lätt kan underminera exempelvis sömnen. Ingen sopar banan ren för en (curlar!), så att man ska kunna glida fram friktionsfritt på en räkmacka. Tvärtom, får man sopa banan själv efter förmåga, eller fastna i skiten. Vägen för varje barn till missbrukare är full av friktion, som en småländsk stenig åker, vilket förvisso gör en stark och härdad, men också skadad av psykiskt slitage! Otrygghet och ständig negativ livsstress sliter hårt på de barn som inte blir sedda, för att de är alltför starka, duktiga och självständiga.

För några år sedan gjordes en undersökning omfattande 10 000 vuxna personer som fått växa upp med långvarigt missbrukande föräldrar: De tillfrågades om eventuella problem i vuxen ålder, och det visade sig att i stort sett alla led av just långvariga sömnproblem, med depressioner och livskriser. Sedan är det individuellt, i vilken ordning man drabbas av dessa problem! Allt detta är ju så självklart egentligen. Men så svårt att fatta för psykologer med trygg medelklassbakgrund.

Det är detta som är avgörande för huruvida man kommer att bli förstådd och få hjälp, samt huruvida man kan få möjlighet till en timeout i tid, så att problemen inte blir kroniska: I vilken ordning problemen uppstår; om sömnlösheten kommer först, för att följas av depression som symptom på sömnbrist (då är det kört!), ELLER om ordningsföljden är den omvända (något psykologer alltid har tagit för givet, men nu kanske har tvingats ompröva efter 90-talet).

I Smålandstidningen skrev en läkare en artikel om sömnproblem, för ett par år sedan, där han menade att det rådde oklarhet huruvida sömnproblem orsakar ohälsa, eller tvärtom: att ohälsa genererar sömnproblem, och att framtiden får utvisa vad som är hönan, och vad som är ägget. Min reaktion på detta var rätt häftig: Det är självfallet helt individuellt, vilket som är höna respektive ägg, i dessa sammanhang! Man bör sluta att träta om detta, och istället gräva fram orsakssammanhanget i varje högst individuellt fall. Vad jag de facto vet om mig själv är, att jag var fullt frisk och oerhört stark till såväl kropp som själ, då jag drabbades av sömnlöshet, och att just långvarig svår brist på sömn de facto orsakade stressrelaterad ohälsa. Något som stämmer väl överens med vad stressforskare har kommit fram till: Sömnbrist är en viktig för att inte säga avgörande faktor i vartenda fall av utbrändhet. Vad som har orsakat sömnbristen är dock individuellt, och måste utredas grundligt från fall till fall.

Så långt tillbaka jag kan minnas, har jag fått fatta mina egna beslut, och ta konsekvenserna av dem, inom rimliga gränser, förstås. I skolan t.ex., när vi stod inför valet: allmän eller särskild kurs i vissa basämnen, och i språk som tillvalsämne, samt valet av gymnasielinje, fattade jag mitt beslut utan att alls diskutera saken hemma. Jag bara rapporterade mitt val hemma, vilket bemöttes med:

- Javisst, det är klart att du ska ha särskild kurs! Min fars inställning var denna: Skolan sköter du själv! Du vet bäst själv vad du klarar av. Punkt slut. Likaså var det inför valet till gymnasiet. Utan diskussion hemma valde jag Naturvetenskaplig linje. Fysik och språk var mina behov. På N fick jag dessa behov tillgodosedda. Inget att ta upp till diskussion, således. Även om mina föräldrar visste att jag först och främst var språkmänniska ut i fingerspetsarna, men med ett stort intresse och viss fallenhet för just fysik, så avrådde de mig inte. Jag hade klarat både franska och naturvetenskap (fysik och kemi) med högsta betyg i nian, så jag kunde välja antingen naturvetenskaplig eller humanistisk linje.

Varför N om du hade så lätt för språk, kanske någon undrar (Det har många undrat). Jo, saken är den att jag faktiskt har alldeles för lätt för språk. Ända sedan skolstarten har jag känt mig gravt understimulerad i språkämnena. I första klass låg jag en halv bok före alla andra i Svenska, utan nämnvärd ansträngning, och utan hemarbete. Läxor läste jag inte alls i grundskolan, därför att jag inte behövde det. Givetvis fick jag inte lov att på egen hand fortsätta med svenskaboken för åk 2, även om jag skulle ha klarat det finemang. Nej, det kan ingen få lov att göra i Lagomriket, där medelmåttighet är upphöjt till norm, och där ingen får tillåtas att nämnvärt sticka ut från mängden. Istället fick jag sitta och teckna och måla större delen av vårterminen, något jag bara var medelmåttig i, istället för att få utvecklas i det jag hade särskild fallenhet för, nämligen språk. Det är ett effektivt sätt att släcka ett barns intresse.

I fyran fick vi börja med engelska, vilket även det var alldeles för lätt. Jag lade av i sjuan, vilket fick som konsekvens att jag aldrig har blivit särskilt bra i det språket, även om jag alltid har klarat mig. Inför valet av språk till sjuan: tyska eller franska, fick jag höra att franska skulle vara mycket svårare än tyska. Valet blev som ni förstår, naturligtvis särskild kurs i franska, dels för att det lät som en viss utmaning, dels för att jag inte gillar tyska språket. Någon utmaning blev det inte, men rätt kul. Alla övningar var mestadels för lätta, vilket gjorde mig lite uttråkad, men betyget blev bra mycket bättre än i engelska, kanske därför att jag för första gången hade fått ett visst tuggmotstånd. Jag fick en femma utan att ha lagt två strån i kors i form av hemarbete. Min franskalärares stora entusiasm och utomordentligt goda förmåga att lära ut, gjorde att jag kunde suga i mig all kunskap som krävdes för det betyget, under lektionerna, varför jag inte behövde öppna läroboken hemma, utom vid något enstaka tillfälle, om vi fick en uppgift att skriva. Den nye franskaläraren i den skola jag flyttade till i ett småländskt samhälle inför åttan, var även han en föredömlig lärare med stort engagemang och kunnande. Jag kunde behålla min femma, utan att behöva börja läsa läxor eller förbereda mig inför prov hemma. Det var tur att jag hade så lätt för språk, med tanke på situationen hemma, som inte direkt inbjöd till läsning. Den tid och lugn som jag kunde få hemma i pauser mellan trätor, kunde jag då ägna åt de ämnen som för mig var svårare än språk. Därför lyckades jag få höga betyg i alla teoretiska ämnen såsmåningom.

Samtidigt som jag kunde känna en viss leda av att inte få tillräckligt svåra uppgifter i franska att brottas med, så envisades min fysiklärare med att tro att jag hade något att komma med i just hans ämne, och försökte sparka igång mig, väcka mitt intresse. Vid ett prov lyckades jag bra, mot all förmodan (Hade knappt läst på!), vilket måhända fick mig att fundera lite. Om jag nu hade lyckats uppnå en fyra på ett prov, som jag knappt hade förberett mig alls inför, vad skulle då kunna hända om jag skulle skärpa mig (var skoltrött i sjuan) och lägga ned ett par timmar på förberedelse inför nästa prov? Jag gjorde inte det, ... men tanken slog rot och låg kvar i mitt medvetande, eftersom jag alltid varit sugen på att utmana både mig själv och andra ... Tänk om jag skulle kunna tillhöra de allra duktigaste, om jag bara ansträngde mig lika mycket som de flitiga, de som alltid läste på ... Vem har sagt att en språkbegåvad elev inte skulle kunna vara bra i några andra ämnen, också? Det skulle dessutom vara utmanande att bli jätteduktig just i de ämnen som just språkintresserade och språkbegåvade elever sällan blir särskilt duktiga i; som fysik, där matematiken spelar en viktig roll. Jag har alltid velat bryta förväntade beteendemönster, och här bröt jag av rejält. Jag vände somligas förutfattade meningar 180 grader: "Det är ovanligt med ett så stort fysikintresse bland flickor" t.ex.

Dessutom: Det man inte ger en chans förblir definitivt tråkigt. Min fysiklärare i sjuan som engagerade sig i sina elever tänkte inte ge sig förrän jag hade gett hans ämne fysiken en ärlig chans. En sak minns jag: Under en laboration i kemi utbrast han: "- Vad stark du är! Idkar du någon kraftsport?". Han försökte lossa något som jag i vanlig ordning hade skruvat åt hårt, utan att vara medveten om det. En del packningar gick sönder hemma, på grund av min hårdhänthet. Nej, jag utövade ingen sport alls. Jag var trots min muskulära råstyrka, bland de sämsta i klassen i redskapsgymnastik. I bollspel (utom fotboll!) och i kulstötning var jag rätt bra, minns jag. Vet inte vem jag brås mest på här. Kanske brås jag på min far när det gäller fysiken, på min mor beträffande bollspel och språk.

Fysiken var urtråkig just då i sjuan, när vi höll på med själva grunden för allt annat; mekanik. I själva verket var det så tråkigt och ointressant att klockorna skulle ha kunnat stanna, men min lärare hade lyckats med att så ett litet frö som senare skulle komma att gro, och växa sig till en livskraftig planta: Ett genuint och glödande intresse för fysik! Det stjärnskottet fick han dock aldrig se, eftersom jag flyttade och bytte skola, inför åttan. Jag blev en fysiknörd i nian. Märklig helomvändning, med tanke på min leda inför ämnet i sjuan. Franska, fysik och kemi blev mina allra bästa ämnen i nian. Där kunde jag "skåpa ut" vem som helst, även om jag aldrig tänkte i sådana banor. Jag tävlade enbart mot mig själv. I fysiken skulle jag komma att finna den intellektuella utmaning, det tuggmotstånd som jag behövde, men som jag aldrig kunde få i något språk, förutom möjligen i ryska, och då först på universitetsnivå. Gymnasiekompetensen i ryska läste jag in helt på egen hand utan lärarhjälp, i ett rasande tempo, som terapi. På komvux skulle studietakten ha varit för långsam.

Många extremt studiebegåvade barn blir så understimulerade i den svenska grundskolan, att de i vissa fall blir lågpresterande, t.o.m. i de ämnen som de har speciell fallenhet för. De blir helt enkelt uttråkade av att hela tiden få löjligt lätta uppgifter. När Olof Palme, under sin tid som statsminister, fick höra detta av observanta lärare som insåg problemet, svarade han ungefär: "- De begåvade barnen har redan fått allt genom sina gener, och skall därför inte ha någon extra stimulans. Snarare bör de hållas tillbaka, för jämlikhetens skull."

(Det föll honom inte in att tänka att vissa begåvade barn har svåra hemförhållanden, och därför behöver bli sedda och uppmuntrade till att ta vara på sin begåvning, oberoende av var begåvningen sitter, i huvudet eller i händerna. Vi har utvecklat en social elitskola som är blind för elevernas sociala ursprung. Alla skall behandlas precis lika, som vore vi lika som bär. Jämlikhet innebär att vi har samma värde, inte att vi är exakt lika. Detta begrepp har dock fått en helt felaktig innebörd i vårt välfärdsbygge; att vi är likadana. Vissa barn är i behov av särskilt stöd som kanske saknas hemma, ibland i form av stimulans, ibland i form av specialpedagoger vid inlärningssvårigheter, ibland i form av socialt stöd. Sedan kan förstås inte skolan bygga upp allt det som vissa hem river ner.)

Detta problem togs upp i ett radioprogram för ett tag sedan, där man också framhöll det faktum att just överbegåvade människor är överrepresenterade bland patienter inom vuxenpsykiatrin. Inte nog med att de har blivit understimulerade och uppbromsade i sin utveckling, under hela sin skolgång. De har även blivit missförstådda och betraktade som ett störande inslag i klassrummet, kanske t.o.m. som ett hot mot läraren. Jag har själv fått känna på detta, under gymnasietiden: Min lärare i franska hade svårt att tåla mig, därför att jag kunde för mycket. Han blev osäker i sin lärarroll, inför mig. Jag skulle aldrig ha stått ut med att gå humanistisk linje, hur mycket språkmänniska jag än är.

Man kunde bara välja mellan tyska och spanska som tredje språk på humanistisk linje, men ingetdera verkade lockande och utmanande. Jag behövde ett rejält tuggmotstånd, för att inte tappa motivationen. På N fick jag det med råge, … I själva verket var det som att få en tunna iskallt vatten över sig, åtminstone i början, för mig som inte hade någon studietradition i släkten och således inte var införstådd med vad som krävdes. Steget från grundskolan var såpass högt, och jag hade ju ditintills aldrig behövt läsa läxor, och hade ingen rutin för detta, ... men det var bara att skärpa sig i det avseendet, så gick det bra. Min fysiklärare i nian hade i och för sig förvarnat mig vid betygsamtalet i slutet av vårterminen, trots att jag i hans ögon var en mycket duktig elev i fysik, med följande ord: "- På den linjen kan man läsa hur mycket som helst, och det kan ändå gå käpprakt åt skogen, även om man är begåvad!". Vad han ville säga var väl egentligen: Precis alla läxor måste läsas ordentligt.

Minns hur skoltrött jag var i sjuan. Mina föredömliga lärare i fysik och franska sådde dock frön till läslust. Detta var i Vallhamra skola i en förort till Göteborg, åren 1973-74, varefter vi flyttade, något vi gjorde 18 gånger (!) under en tjugoårsperiod. Vi bodde i "kappsäck". Min mor fick aldrig ha ett hem med riktiga möbler, inget socialt liv med umgänge. Allt handlade om överlevnad, att uthärda dessa ständiga flyttningar. Hon kunde aldrig bjuda hem en arbetskamrat på en kopp kaffe. Ett tag flyttade vi runt i ett och samma hus, ut ur och in i olika möblerade lägenheter/vindsrum på 1-3 rum och kök, alltefter plånbokens tjocklek. När min far sov lite bättre och kunde arbeta, så bodde vi något bättre eller åtminstone rymligare. På detta ställe fick vi låna en teve av hyresvärden. Sådan lyx kunde vi aldrig unna oss annars, men vi var alltid mätta och välklädda, så det gick ingen direkt nöd på oss.

Hur reagerade då jag på detta kringflackande liv och byten av skolor? Det kan förefalla egendomligt, men jag såg varje ny skola som en spännande möjlighet, inte något att vara rädd för. Jag var nyfiken på allt det nya och okända. En ny skola skulle kunna bli en vändpunkt i livet. Jag har alltid varit äventyrlig av mig, ett arv från min far. Men senare i livet har jag insett att dessa ständiga flyttningar gjorde mig rotlös och lite rastlös.

I detta sammanhang är det relevant att ta upp vissa psykologers uppfattning om vad som avgör huruvida ett utsatt barn kommer att klara sig bra eller inte. I bakhuvudet har jag en dokumentär om Hörbyfallet, vilket satte igång en tankeprocess hos mig. En psykolog uttalade sig ungefär så här: Många barn som har det svårt söker sig andra vägar i livet, kan se de möjligheter som finns, och har förmåga att knyta an till vuxna och jämnåriga. Men så finns det en del som inte ser möjligheterna, som inte har förmågan att knyta an till andra människor, och istället sluter sig och vänder allt inåt. Detta resonemang är ett exempel på det verklighetsfrånvända psykologiserande, som jag avskyr.

Vad syftar jag på? Jo, psykologer i synnerhet, har en tendens att alltid förutsätta, dvs. ta för givet, att ALLA utsatta barn som far illa hemma, har fungerande sociala nätverk, i form av släkt och vänner, eller att det åtminstone finns en massa vuxna människor, fulla av inlevelseförmåga och kärlek till sin nästa, redo att ta till sig det sargade barnet, lyssna på det, se och förstå, samt bekräfta, FÖRUTSATT ATT: barnet ifråga har förmågan att se alla dessa fantastiska möjligheter som förutsätts finnas bakom hörnet, och kan knyta an till alla dessa självutgivande och medkännande vuxna, vilka i psykologernas föreställningsvärld förmodas ha all tid och ork i världen, att bry sig om andras barn, vid sidan om sina egna, i den allra bästa av världar.

Men tänk om dessa möjligheter inte alls finns. Tänk om det inte finns någon enda vuxen människa att knyta an till, i just den sociala kontext som ett visst utsatt, kanske vanvårdat och misshandlat barn lever i! Har ni psykologer någonsin tänkt tanken, att det i vissa fall kan vara så, att inget avstressande och läkande socialt nätverk finns? Familjens relation till släkten kan vara konfliktfylld och därigenom skadlig för barnet, eller kanske släkten bor på alltför långt avstånd, eller så har man ingen kontakt alls. Grannar kanske är rädda för någon förälder i familjen. Familjen kanske har valt att isolera sig, att hålla andra människor på avstånd, på grund av alltför stora problem i familjen. Den som begår övergrepp på sina barn, super och kanske misshandlar sin partner, vill självfallet inte ha någon insyn i det skamliga som pågår. I familjer som isolerar sig blir barnen särskilt utsatta och mycket ensamma, samt måna om att dölja missförhållandena hemma. Har ni psykologer i er alltför stora iver att försöka finna felet i barnets psyke tänkt på att det utsatta barnet många gånger, och av helt naturliga skäl mår fruktansvärt dåligt psykiskt, kanske även blir utstött i skolan, och kanske t.o.m. svårt mobbat? Var ligger felet då?

Man letar hela tiden efter fel och brister hos barnet, istället för att problematisera uppväxtmiljön. Man talar om problembarn, dvs. man problematiserar individens psyke, när man istället borde tala om problemfyllda och i vissa fall, helt vidriga uppväxtmiljöer, som i de extrema fallen kan omfatta ständig fylla, misshandel och ren vanvård. I Sverige finns det barn som försummas helt av sina föräldrar, vilka oftast har ett gravt missbruk, är svårt psykiskt sjuka eller förståndshandikappade, barn som går till skolan hungriga, i skitiga kläder. Deras föräldrar vill i grund och botten sina barns bästa, och kämpar så gott de kan, men kan inte ens ta hand om sig själva, i det tillstånd de befinner sig i. Ingen bryr sig. Eller så tycker man att det känns svårt att lägga sig i. Ibland finns det inga sociala nätverk i form av t.ex. släkt, kring dessa extremt utsatta barn. Här finner man sannolikt de påstådda 20 procent som det går dåligt för, men det beror knappast på barnets egenskaper!

Man kan må väldigt dåligt i själen utan att det behöver vara något fel på ens psyke; det finns olika sorters illamående; det friska och det störda/sjuka. Det finns såväl friska som sjuka/störda avvikare. Ingetdera är något att skämmas för, men måste hållas isär, för att rätt behandling skall kunna sättas in i tid.

En stor eloge vill jag här ge de barnpsykiatriker/barnpsykologer som betonar att det finns barn som har en stor överlevnadsförmåga, men som inte har en chans att klara sig bra, eftersom ingen vuxen ser (vill/kan/orkar se)! Det finns en stor kraft i varje människa, men man måste bli sedd av någon. Och att bli sedd och förstådd av minst en vuxen är avgörande för om man har en rimlig chans att klara sig. Utan en strimma ljus orkar ingen enda människa kämpa.

Hitlers koncentrationsläger var Helvetet på jorden. Att så många orkade kämpa för att överleva, berodde sannolikt på att alla delade samma öde och kunde förstå varandra. Här i välfärdens Sverige är helvetena små isolerade öar, som av de lyckligt lottade och "välartade" anses vara självförvållade, skambelagda små isolerade öar mitt i överflödets Lyckorike med all sin lyckoterror, små öar vari ingen insyn finns och lidandet osynliggörs på alla sätt, oftast av den egna släkten. Att vara socialt utsatt i ett rikt välfärdsland är på vissa sätt värre än att vara socialt utsatt i ett fattigt u-land, där så många delar samma öde och hjälper varandra att överleva. Här sticker man ut från mängden. Här får man skylla sig själv, heter det.

De som haft turen att kvalificera sig för olika ersättningar vid inkomstbortfall, har alltid levt i tron att de sociala trygghetssystemen omfattar precis alla utan undantag, förutsatt att man själv har förstånd att söka hjälp. Man behöver inte bry sig, eftersom den goda välfärdsstaten tar hand om alla, från vaggan till graven. Alla har samma chans. Alla kan ordna det för sig, bara man är arbetsam och ser om sitt hus i tid. Annars får man skylla sig själv. Vi som har kommit i kläm mellan alla dessa fantastiska ersättningssystem, eftersom vi per definition inte kan förekomma, vet bättre. Felet sitter inte alltid i den individ som har råkat komma snett i tillvaron, vare sig det gäller ett barn eller en vuxen

Verkligheten är inte alltid snäll mot oss, bara för att den råkar vara svensk! En del som reser mycket i fattiga länder, brukar skriva oss andra på näsan, efter hemkomsten, hur pass välordnat och tryggt vi alla har det här i Sverige, och att vi inte har någon anledning att klaga på något, för vi har en välfärd som omfattar precis alla. Sådan besserwissermentalitet (= Översitteri) är något jag avskyr. Den situation man själv aldrig har varit i, bör man inte uttala sig om i generaliserande ordalag. Man kan säga hur det kan vara, inte hur det är.

Vad bör man fokusera på? Barnets egenskaper? Hemmiljön? Skolsituationen? Utan att på förhand fastställa någonting, utan att skuldbelägga någon i barnets omgivning, bör man noggrant utreda barnets psykosociala livssituation, vilket bör innefatta hela det sociala sammanhanget: hemförhållanden, skolsituationen, relationer till jämnåriga och vuxna i barnets omedelbara närhet. Allt detta för att kunna dra en korrekt slutsats i varje helt unikt och individuellt fall: Lider barnet av någon störning, psykisk eller neuropsykiatrisk, eller har psykiska problem eller personlighetsstörning i grunden, ELLER rör det sig om en helt naturlig och sund reaktion på missförhållanden, som t.ex. missbruk eller våld inom familjen, eller mobbning i skolan, vilket naturligtvis kan leda till psykisk ohälsa i vissa fall, när barnet inte blir sett? Vad är höna och vad är ägg, i varje enskilt och unikt fall?

Detta måste man utreda utan förutfattade meningar, för att kunna ge barnet rätt sorts hjälp: Sociala insatser eller terapi, eller både och. Det gäller även vuxna som har utvecklat problem, som grundlagts i barndomen: Vad är höna respektive ägg, i varje individuellt och unikt fall? Utred först, för att därefter dra slutsatser om rätt åtgärder. Istället för tvärtom. Arv eller miljö? Det varierar från fall till fall. Ibland väger arvet tyngre än miljön, men ibland är det precis tvärtom. Man får lov att köra uteslutningsmetoden, i varje helt unikt och individuellt fall, efter att ha utrett allting som går att utreda. Låter det jobbigt? Javisst, men livet är inte lätt; det måste levas framlänges, men kan bara förstås baklänges. Detta måste även ni psykologer inse.

Barnets beteende bör i första hand betraktas som en helt naturlig och frisk psykologisk reaktion på problemfyllda levnadsomständigheter! Man bör först utreda hemförhållanden och eventuell mobbning i skolan. Om det då visar sig att allting är i sin ordning hemma och i skolan, dvs. inga missförhållanden, är det aktuellt att utreda barnets psykiska status, huruvida det finns psykiska problem eller beteendestörningar i grunden hos barnet, utan speciella sociala orsaker.

Det finns nämligen problembarn i de bästa miljöer. Men man får inte låsa sig och slå fast att felet sitter i barnets psyke förrän den sociala biten är utredd och klar. De flesta mår dåligt, beter sig illa eller har sömnproblem för att de far illa. I bakhuvudet har jag följande: Någon påpekade att exempelvis barn till missbrukare far illa och lever under ständig negativ stress, och därför borde få möjlighet till miljöombyte, få tillbringa ett par veckor på något sommarkollo, för att kunna återhämta sig. På detta svarade en socialsekreterare ungefär så här: Nej, det skulle inte gagna dessa barn, därför att de har särskilda problem! Vad då för problem? Problemet sitter i den förälder som missbrukar, eller i dennes levnadsomständigheter, inte i barnet. Eller, som en klok människa uttryckte det: Det är inget fel på dessa barn, men de lever under helt absurda omständigheter.

Precis så är det oftast. Felet sitter inte i det barn som far illa, utan i de faktiska omständigheterna. Visst skulle det gagna barnen att som omväxling få lite positiva upplevelser, att någon gång om året få möjlighet att nedbringa halterna av stresshormon till normala värden, att två veckor om året få koppla av från ansvar och umgås med jämnåriga i liknande situation, kanske vid havet eller vid en sjö, eftersom vatten har en avstressande och läkande effekt. Lärarna har ju ovanan att be barnen berätta om sommarlovet, när de börjar höstterminen ... Somliga blir tvungna att ljuga ihop lite roliga upplevelser, för ingen vill väl berätta om fylla och misshandel? Eller att inte ha råd. Det gör barn i och för sig aldrig. De förtiger det svåra av lojalitet, skam och kanske skuldkänslor, … Det är inte kul att sitta med ett pappersark framför sig, och inte ha något trevligt att berätta om överhuvudtaget. Somliga lärare fattar inte hur svårt det är. Annars skulle de nog sluta med dessa dumheter.

Istället för att låsa in er i abstrakta förklaringsmodeller, bör ni psykologer skaffa er ett socialt perspektiv. Är inte er uppfattning om världen alltför idealiserad? Hur vet ni att det finns möjligheter samt vuxna som vill se, runt vartenda barn som far illa, i varenda vrå på detta jordklot? Och att felet sitter i barnet, om det inte ser möjligheterna (som inte alltid finns!), och inte knyter an till andra människor (vilka inte alltid går att knyta an till, hur väl man själv än kan!). Generaliserar och individualiserar inte ni psykologer övermåttan, så att det ibland gränsar till ren idioti, eller åtminstone sinnesförvirring? Ni behöver psykvård själva eftersom ni verkar lida av störd verklighetsuppfattning! En obekväm rundtur i skuggan av Folkhemmet skulle vara en verkningsfull medicin mot "sjukdomen".

Var fanns samhället när vissa av oss växte upp i problemfyllda miljöer? Jo, det fanns där, men blundade för det som inte skulle få finnas i det välstädade folkhemmet.

Här måste jag tillägga att min egen förvisso problemfyllda uppväxtmiljö inte var i närheten av de extremfall som jag har skrivit om ovan. Jag ville bara poängtera att det inte bara handlar om barnets egen förmåga att se möjligheter och knyta an till vuxna och jämnåriga. Att rycka ut individen ur sitt sociala och sitt historiska sammanhang är alltid fel. Vare sig det handlar om ett barn, en tonåring eller en vuxen. Man måste alltid se helheten, se hela människan. Inte låsa fast sig vid den förklaringsmodell eller den skola, som råkar vara på modet vid just den tidpunkten.

Helt uppenbart hade jag själv god förmåga att se möjligheterna (vilka i mitt fall fanns!), och kunde knyta an till andra människor (Vilka tyvärr alltför ofta lyste med sin frånvaro!). Jag blev aldrig någonsin vanvårdad, misshandlad eller sexuellt utnyttjad. Mina föräldrar var snälla mot mig. Jag fick två "normala" kok stryk vid olydnad, under en hel barndom, vilket väl får betraktas som ytterst lite i 60 - talets Sverige, där stryk sågs som en helt acceptabel uppfostringsmetod. Har aldrig uppfattat min barndom som olycklig, även om den var konfliktfylld. Ingenting av det svåra och konfliktfyllda som jag upplevde hemma var riktat direkt mot mig. Även om det slog mot mig indirekt, i form av skadlig psykosocial stress. Men jag for illa i det laddade spänningsfält som släkten orsakade.

Min fars långvariga missbruk genererade en konstant negativ livsstress och social otrygghet, som satte sin prägel på större delen av min uppväxt. Därtill blev jag psykiskt mobbad hela lågstadiet igenom, inte på grund av egen oförmåga att passa in, inte heller på grund av blyghet (var utåtriktad och normalt pratsam i lågstadiet, men blev allt tystare i tonåren, på grund av det relativa utanförskapet i skolan och den spända och konfliktladdade situationen hemma!). Mobbad eller utanför blir man oftast därför att man inte har det som andra. Därför bör man ha i åtanke att exempelvis barn till missbrukare inte sällan utan tvärtom ofta blir mobbade eller hamnar utanför gemenskapen, och därigenom utsätts för dubbel skadlig stress (skolan blir inget andrum!); hela sin vakna tid, hemma och i skolan. I lågstadiet blev jag mobbad för min fars alkoholism, för att senare i en annan skola bli klassad som en sämre sort, för att jag bodde i lägenhet istället för i villa. Inför åttan flyttade jag tillbaka till samma skola och till samma klass, där jag blev mobbad i lågstadiet! I och för sig återupptogs inte mobbningen, men jag var på min vakt, vilket genererade ytterligare stress och anspänning, och ledde till en påtaglig försämring i muntlig framställning, samt en allt större benägenhet från min sida att glida in i förställning. Det konfliktladdade spänningsfältet hemma blev alltmer laddat, allteftersom avståndet till (den nära) släkten minskade.

Helt utanför i betydelsen utfrusen var jag sällan, utan snarare i en slags diffus gråzon mellan innanförskap och utanförskap i skolan, fast betydligt mera utanför än innanför. Mestadels tolererad kanske man kan säga.

Jag såg min chans i min begåvning, och eftersom jag trots allt hade ett visst livsutrymme, gjorde jag det aktiva valet att satsa seriöst på studier. Jag pressade målmedvetet upp betygen från något över medel (i sjuan), till toppbetyg i många ämnen, som slutbetyg. Då räknade jag inte med att drabbas av sömnlöshet mitt i gymnasiestudierna, just i mitten av den termin, då allting gick långt över förväntan och ingen anledning till speciell oro fanns, tvärtom var jag på god väg att uppnå riktigt höga betyg, utan att tycka att studierna i sig var alltför betungande, utan istället roliga, ... Jag hade ju insett vikten av att läsa alla läxor. Att det inte längre räckte med att förbereda sig inför proven, utan att det gällde att hålla jämna steg med lärarna hela tiden, genom bra läxläsningsrutiner, vilket jag aldrig hade skaffat mig, den insikten kom över mig som en tunna iskallt vatten, under första terminen. Det var bara att skärpa sig … som sagt. Så länge sömnen infann sig regelbundet var det inga problem alls med läsningen.

Vilket jag gjorde, och allt gick som på räls, med fina resultat på allt … Men säg den glädje som varar länge, … En svårartad sömnlöshet ofta hela nätterna igenom, drabbade mig oväntat, och som skulle ha framkallat belåtna miner, i vissa fall ren skadeglädje hos somliga, vilket jag var väl medveten om, varför jag fann det klokast att inte orda särskilt mycket om min funktionsnedsättning, ... som jag inte hade en chans att få bukt med, i den sociala kontext vår familj råkade leva i. Jag valde att inte tala om för andra, förutom för mina föräldrar, hur lite jag egentligen kunde sova, att jag ofta inte somnade in förrän det var dags att stiga upp, hur sliten och stundtals naturligt nedstämd jag ibland kände mig, när sömnlösheten inverkade negativt på studieresultaten, så att jag inte kunde komma till min rätt.

Jag kunde nog kamouflera tröttheten rätt bra, eftersom jag "tål" och uthärdar även extrem sömnbrist alltför bra. Tröttheten satt mest i hjärnan och psyket, men jag somnade aldrig på lektionerna. Jag tillhör inte dem som lätt blir sömniga, utan blir mest tung i huvudet. Synfältet blir så smalt, åtminstone när det gäller problemlösning där matematiken är inblandad. Någon har sagt att man behöver en utvilad hjärna för att kunna klara av avancerade räkneuppgifter, vilket jag är böjd att hålla med om, även om det kan gå utan, om man stålsätter sig (dock inte lika bra). Kreativiteten avtar för varje sömnlös natt, och man får anspänna sig för att fungera hyfsat. Samtidigt som man (åtminstone jag) får en stark närvarokänsla.

Väl medveten om fördomarna och attityderna gentemot sömnproblem, rotade i okunnighet, vilket min far fick uppleva, och att eventuellt illasinnat prat om min plötsliga sömnlöshet, och de spekulationer i orsakerna till denna plåga, som sannolikt skulle ha tagit fart i "skvallernästena", (som min far blev offer för!), skulle ha inneburit ännu mer negativ dygnet runt - stress för min del, och därmed ingen sömn alls ens under helger och lov, med studieavbrott som oundviklig konsekvens, vilket skulle ha inneburit att bli sågad vid fotknölarna, degraderad beträffande intelligens och begåvning till absoluta nollpunkten. Samt klassad som nervklen krake, något jag minst av allt var.

Det enda aktiva val som jag kunde fatta, förutom att begå självmord, var att bita ihop och pressa mig igenom gymnasiet. Ett studieuppehåll var inget alternativ man kunde välja i ett sådant socialt sammanhang. Mitt studieintresse gav mig kraft. Min grundstyrka, min förmåga att sätta mig över all skit, inklusive alla inkrökta människor, och min fallenhet för teoretiska ämnen, fick mig att klara det relativt bra, även om en uttröttad hjärna tar längre tid på sig att lösa en uppgift, än vad en utvilad hjärna gör, efter en god natts sömn.

Lite missbedömd kände jag mig när min lärare i fysik som var mitt favoritämne, ställde följande fråga: Fattade du snabbt eller långsamt? Efter att jag hade bett honom hjälpa mig med en uppgift, vid ett tillfälle då jag kände mig särskilt trött i huvudet och därför inte hade klarat av att lösa uppgiften själv, men behövde få veta hur jag skulle gå till väga, eftersom det var nära inpå en skrivning. Han fick lov att förklara två gånger, eftersom jag var för uttröttad i hjärnan för att ens lyssna ordentligt, därav denna pinsamma fråga från honom. Det värsta som kunde hända en gymnasieelev (särskilt på N) på 70 - talet, var att bli klassad som dummare än man var. På den tiden var IQ det viktigaste, inte emotionell eller social intelligens. Man skulle ha någonting i huvudet.

En av mina klasskamrater sade till mig: "- Man vågar inte be en lärare om hjälp, för då kan han eller hon tro att man är dum."

Detta säger en hel del om samhällsklimatet under 1970 - talet, om den rådande människosynen och likriktningen, om attityderna till sådana begrepp som intelligens och begåvning som kan sammanfattas ungefär så här: Att graden av mental hastighet är liktydigt med graden av begåvning och intelligens, något som är helt fel.

Den mentala hastigheten (hur snabbt vi fattar och gör saker) är beroende av minst fyra ting:

a) Hur pass utvilade våra hjärnor är, vilket främst beror på hur pass bra vi sover. b) Vilken psykisk läggning vi har, om vi är livliga eller sävliga, om vi är impulsiva eller eftertänksamma, om vi är välstrukturerade eller ostrukturerade i vårt tänkande. c) Hur vi mår i kropp och själ. d) Hur pass intelligenta och begåvade vi är.

Utfallet i d) utgör ramen för vår förmåga, men ogynnsamma omständigheter i a) och c) kan temporärt och skenbart halvera utfallet i d) … vid exempelvis intelligens- och begåvningstest … men även i personlighetstester (b) av olika slag … Resultatet kan därför bli missvisande. Men detta talar man tyst om.

Här är det på sin plats att sammanfatta idiotin i det rent absurda "begåvningstest" som min psykolog pressade mig till att genomgå mitt i en djup utmattningsdepression på gränsen till uppgivenhet, i en enda mening: En del av testet gick ut på att mäta vår förmåga att förstå matematik och logiskt tänkande, och bestod av en massa räknetal på lågstadienivå, där antalet korrekt uträknade tal under tidtagning (13 minuter) skulle vara ett mått på vår matematiska begåvning! Tal av typen: 16+35=, 89-46=, m.m.

För det första: Mätning av begåvning och intelligens skall inte göras under sådan tidspress; att stå med ett tidtagarur i handen är rent löjeväckande. För det andra går det inte att mäta alls, eftersom dylika storheter inte går att definiera exakt. För det tredje spelar en rad faktorer in, som exempelvis sömn, psykisk hälsostatus och läggning.

Den psykolog vid AMI som vi efter testet skulle träffa för ett samtal om testresultatet, kommenterade mitt resultat ungefär så här: "- Ditt resultat tyder på att du skulle ha haft (han nämnde ett par sifferbetyg) i ditt gymnasiebetyg (som vid den tidpunkten var fem år gamla!), ... blaha, ... blaha ..." Malde han, och sågade mig vid knäskålarna. Det föreföll mig som om såväl hans fiskhjärna som hans käkar gick på tomgång, ... Vilket de nog gjorde ...

Nästan stum inför enfalden i hans slutsats, klämde jag efter ett par minuters tystnad ur mig, vilka betyg jag i själva verket hade. Då tappade han fattningen helt, inför den bristande överensstämmelsen mellan hans slutsats och min upplysning, och hade inte så mycket mer att säga ... Själv lade jag testresultatet bakom mig, utan att fästa något avseende vid vare sig psykologens utlåtande, eller själva resultatet.

Jag gick med på att göra testet enbart av ren nyfikenhet, inte för att jag en enda sekund trodde att ett dylikt test skulle kunna mäta någonting, förutom möjligen förmågan att utföra en uppgift under hård tidspress, i mitt fall dessutom i ett depressivt tillstånd. Av samma nyfikenhet på hur psykologen skulle kommentera resultatet, valde jag att lämna in mina svar. Jag kunde ju inte fokusera på uppgiften, eftersom jag var energilös på grund av utbrändhet. Dessutom insåg jag genast hur absurt detta test var. Mitt inlämnande var ett slags test från min sida; ett test på psykologkårens kompetens. Att agera som jag gjorde är inget jag rekommenderar, om man inte vet exakt vad man gör, vad man är ute efter, om man inte kan hålla isär vissa saker, om man inte har en djup självinsikt och ett gediget självförtroende i grunden, så att man vet vem man är. Vid första anblicken av testet tänkte jag resa mig upp och gå därifrån. Jag hade ingen lust att ödsla tid på det, att delta överhuvudtaget, så vansinnigt verkade själva upplägget. Men så for fan i mig ...

Min far hävde ur sig att jag var så sävlig, vid ett tillfälle när jag för ovanlighetens skull gick i ett lugnt tempo, vilket jag inte var och aldrig har varit! Jag var ständigt för trött mentalt, och var därför tvungen att göra saker och ting i ett tempo, som var betydligt långsammare än mitt normala, och som INTE överensstämde med min faktiska psykiska läggning. Detta för att resultatet inte skulle bli fel (Lapsus) eller dåligt, på grund av trötthet. Man behöver inte vara dum för att få hjärnsläpp, när hjärnan är uttröttad av ständig sömnbrist. Inte heller flegmatisk eller trög i vändningarna, bara för att man ibland behöver lite extra tid på sig att utföra en uppgift som kräver stor koncentration. Sömnbrist gör hjärnan temporärt långsammare, vilket innebär att en människa i ett sådant tillstånd inte kommer till sin rätt, och att hon får den missvisande etiketten "slö och trög" klistrad på sig.

Inte sällan stod det "Lapsus" i marginalen, när jag fick tillbaka en rättad skrivning. Poängavdraget blev lika, vare sig felet orsakades av temporärt hjärnsläpp (lapsus), eller av okunnighet. Nåväl, det mesta blev rätt, när jag skärpte mig maximalt. Det värsta är att man inte hinner med lika mycket, för att man tänker långsammare. Inte heller klarar man att arbeta under tidspress och stress lika bra. Försöker man att driva upp tempot, blir det lätt mental blockering och tankeoreda. Sömn är helt enkelt ett smörjmedel i hjärnan. Sömn konsoliderar minnet och reder ut gårdagens eventuella tankehärvor.

Somliga anser att man blir dum av sömnbrist. Det håller jag inte med om, tvärtom är man tvungen att skärpa sinnena extra mycket, och kan paradoxalt nog bli ännu skarpare i intellektet. Men allt går långsammare, och risken för lapsus pga. hjärnsläpp eller fragmentarisering i i tankeprocessen ökar rätt dramatiskt. Minnet fungerar inte heller normalt; det är mycket svårare att integrera ny kunskap med gammal. Men dummare blir man inte, även om man kanske känner sig mer begränsad än vad man normalt brukar vara. Härmed avrättar jag 70- och 80-talens syn på vad begåvning och intelligens är … Begåvningstest är inget hastighetsprov.

Paradoxen: Min filosofilärare påpekade att jag var en skärpt elev ... samtidigt som: Jag kunde göra ett och annat korkat och fullkomligt obegripligt räknefel, eller skriva fel enhet i svaret på ett fysikprov, fastän jag egentligen kunde räkna och skriva rätt ... Riktigt lyckad problemlösning kräver en utvilad hjärna, medan man kan föra filosofiska resonemang alldeles korrekt, efter en sömnlös natt, om man är på humör för det. Fast allting är förstås individuellt ... och jag är ingen Einstein, om än hyfsat begåvad (i fysik) och skärpt i tanken.

Vad svarade jag då på fysiklärarens fråga? Bara: "- Jag fattade." Och tänkte: "Men skulle ha fattat tre gånger så snabbt, om jag hade haft en normal natt, med normal sömn bakom mig. Något jag sällan har. Hur snabbt skulle du själv ha fattat, med min kunskapsnivå, efter att ha sovit ynka fem minuter, två nätter i rad?" ... Men jag sade naturligtvis ingenting. Vad skulle jag ha kunnat säga som inte skulle ha missförståtts?

Ofta valde jag att tiga eller säga raka motsatsen till vad jag tänkte, eftersom det jag tänkte sällan gick att säga. Jag hade redan i grundskolan insett att jag hade fötts in i fel tid. Jag levde i en tid då det inte fanns plats för sådana särpräglade, ehuru mentalt friska människor som jag. "Utomjordingen" pratade inte så mycket, men tänkte desto mer och desto djupare.

Sömnlöshet var inget begrepp på den tiden. Inte heller hade jag lust att skylla på något, även om det fanns en konkret orsak. Han skulle ju ha kunnat få för sig att jag hade psykiska problem, vilket var nästan lika illa som att förefalla korkad. Psykfall? Med låg IQ? Ett öde värre än döden! Då går man inte på gymnasiet överhuvudtaget. Nej, då borde man vara på något slags hem istället, enligt den tidens människosyn. Jag valde att tiga och pressa upp betygen, trots sömnbrist. Misstaget att försöka säga någonting hemma, till släktingar och till bekanta, aktade jag mig noga för att upprepa i skolan. Att jag överlevde 70-talets enfald är nästintill ett mirakel.

Jag blev alltid sedd som den jag inte var! Mitt öde var det som är alla sömnlösas orättvisa öde: Att klassas som dummare, slöare och långsammare, än vad man i själva verket är, vilket kan få som konsekvens att man hela livet går omkring med en broms inom sig eller någon slags mental friktion, som ett grovt sandpapper i psykets djupast liggande skikt. Självkänslan blir naggad i kanten, därför att man aldrig kan bli sedd som den man är. Ens personlighet kan aldrig träda fram i sitt rätta ljus. Allt blir förvrängt. Mina föräldrars öde är på god väg att bli även mitt.

Min mor har bott i en by under femton års tid, men ingen vet vem hon egentligen är, vad hon har genomlevt, vad hon kan eller vet. Vi människor har ovanan att fördefiniera våra medmänniskor, etikettera för att sortera in i fack, långt innan vi vet vilka de är och hurdana de egentligen är. Vi har så svårt att uthärda att ha obestämbara och osorterade människor omkring oss, sådana som vi inte vet var vi har dem, sådana som är oförutsägbara. Därför definierar och sorterar vi varandra alldeles för tidigt och ofta per skvaller. I vår familj har vi alltid avskytt översitteri i alla former, eller rättare sagt, vi tolererar det inte och har aldrig gjort, någonsin. Vissa människors självpåtagna rätt att definiera och bedöma andra människor utifrån sina egna liv, sina egna förutsättningar, sitt eget utgångsläge. Att ha sitt eget liv som måttstock när man bedömer andras liv och prestationer, att hela tiden utgå från sig själv, bäddar oundvikligen för totala felbedömningar, eftersom varje genomlevt liv är helt unikt i sitt slag och bara kan mätas med sin egen unika måttstock.

I vår by har de flesta käringar i min mors ålder fått bo kvar på samma ställe i flera decennier, möjligen flyttat någon enda gång, och bedömer andra utifrån det trygga utgångsläget. De har levt med män som har haft en god sömn, och som därför inte har behövt tillgripa alkohol som sömnmedel, vilket inte hjälper i längden, utan tvärtom avtar i effekt eller rentav blir helt verkningslöst, samt är beroendeframkallande. De har sluppit utveckla alkoholism därav, och har kunnat arbeta regelbundet och därmed kunnat bidra med en egen inkomst, vilket är tur för dem eftersom man inte får någon ersättning vid inkomstbortfall på grund av enbart sömnlöshet.

Därför har de fina och välputsade hus och trädgårdar, och tänker inte på att min mor ensam fick försörja tre personer, och därtill finansiera min fars missbruk, när han trots alkoholintag inte kunde sova någonting, under flera månader. Visst har dessa käringar haft eller har sina krämpor och sjukdomar, så även deras män, men för sådant finns och har alltid funnits en viss förståelse och social acceptans, och framförallt ersättning i form av sjukpenning eller förtidspension, sedan uppbyggnaden av välfärdssystemen påbörjades. Lidande kan i och för sig inte kompenseras med pengar, men faktum kvarstår; att man behöver pengar för att kunna leva ett värdigt liv, och framförallt slippa vara beroende av de människor som man råkar ha en dålig eller rentav destruktiv och konfliktladdad relation till.

Min mors syskon fick vatten på sin kvarn, när hon blev tvungen att låna pengar av en syster, till vårt uppehälle. För dem blev det en bekräftelse på det riktiga i deras uppfattning om min far: Att han var en arbetsskygg odugling som dessutom drack! Att han led av grava kroniska sömnproblem, ibland innebärande total sömnlöshet, nätterna igenom som gjorde honom energilös, utmattad och oförmögen att arbeta, i långa perioder, samtidigt som han bedömdes vara frisk per medicinsk definition, och därmed inte berättigad till en krona i försörjningsstöd, vilket innebar att halva (!) familjens inkomst föll bort, ... var släktens blinda fläck.

De sågade en medmänniska vid knäskålarna, utan att veta någonting om orsak - verkan, utan att begripa ett enda dugg. Själv aktar jag mig noga för att tvärsäkert uttala mig om åkommor som jag personligen aldrig har lidit av eller ens varit i närheten av. Min mors släkt är okänslig beträffande sömnen. Helt okunniga, kan vissa av dem än i dag uppträda som vore de bättre vetande gentemot mig. Därför undviker jag att ha kontakt med dem. De okunnigas översitteri tolererar jag inte. I min mors släkt har somliga menat (utan att ha någon grund för det!) att min far var uppe om nätterna och sov på dagarna, och något inlindat antytt att detsamma nog gäller mig. På dessa rena spekulationer från djupt okunniga besserwissrars sida, finns bara ett svar att ge: Ni har och har haft helt fel. Uttala er inte om sådant ni inte har någon erfarenhet av, och därför inte begriper!

Åkomman skall vara sjukdomsorsakad, vilket inte var fallet beträffande min fars kroniska sömnlöshet, därför fick han aldrig någon ersättning vid inkomstbortfall, utöver de fem första dagarna, då läkarintyg inte krävs (krävdes). På grund av denna livsavgörande omständighet, kunde mina föräldrar inte bygga upp någonting stabilt och varaktigt, varför vi alltid har fått kritik för att vi inte har haft det som andra. Min fars alkoholism utgjorde inget hinder för honom att arbeta. Det var enbart kroniska sömnproblem, vilka inte var självförvållade eller livsstilsrelaterade på något sätt, som hindrade honom hela livet igenom, fastän han var frisk och stark till kropp och själ, förutom under de tre sista åren före sin död, då han ibland kände av hjärtbesvär. Han utvecklade hjärt- och kärlsjukdom som följd av sömnbristen. Psyket förblev dock friskt och starkt, även om han naturligtvis kände sig försliten.

Tillbaka till detta laddade spänningsfält av konflikter i det sociala sammanhang som jag växte upp i: Dessa slutna sinnelag, denna oförsonliga intolerans, denna totala avsaknad av lyhördhet, respekt och hänsynstagande, all denna avundsjuka och missunnsamhet, översitteri och stundtals skadeglädje över att en medmänniska far illa, som var utmärkande personlighetsdrag hos vissa av mina föräldrars syskon, präglade min uppväxt och satte djupa spår i mitt psyke, hur mycket jag än försökte hålla allt detta på avstånd. Jag iakttog dem. Mina föräldrar hade strävat efter att medvetandegöra mig: Jag skulle förstå orsakssammanhangen. Därför skyddade de mig inte mot något. Jag skulle få se och höra allt, och dra egna slutsatser. Jag fostrades till självständigt tänkande och handlande. När jag hade nått insikt om sakernas tillstånd, utvecklade jag ett speciellt förhållningssätt gentemot dessa släktingar, vilket gick ut på att lura dem rejält:

Min släkt såg inte MIG. De såg en FÖRSTÄLLNING, skickligt gjord av mig, i avsikt att skydda mig mot dem. Mitt intellekt (förmåga att tidigt genomskåda dessa personer!) hjälpte mig att bygga upp en slags "brandvägg" mellan mig själv och dem, en slags sköld (som man uttryckte det före dataåldern), som förhindrade dem att komma åt mig och rasera mitt självförtroende, samt hindrade dem från att sätta upp mig mot min far, att driva in en kil mellan oss. Dock kunde jag inte värja mig mot den konstanta skadliga psykosociala stress, som detta laddade spänningsfält genererade. Vårt samröre med den nära släkten var för tätt. Dessutom var min far blind för sina egna syskons agerande. Med vilka han hade alltför tajta band. Hans bror i synnerhet, var starkt beroende av min fars hjälp i tid och otid. Min far ansåg sig tvungen att stå redo och rycka in, ansvarskännande som han alltid var, så fort hans bror behövde hans hjälp med något. Detta utnyttjade min fars bror till max, vilket fick som konsekvens att min far inte räckte till för sin egen familj. "- Jag tar inga hänsyn!" Var en stående fras, från hans brors sida.

Min far förmodades räcka till för alla, trots den svåra kroniska sömnlöshet han led av, vilken de flesta kände till, men aldrig visade ett uns förståelse för. Min mor tog avstånd från sin nära släkt. Trots detta radikala ställningstagande, ansåg min far att hon inte var lojal mot honom. Därav söndringen dem emellan. Lägg märke till att jag oftast väljer att använda uttrycket "min fars bror", istället för "min farbror", i avsikt att understryka min distanserade hållning: Ett totalt avståndstagande. Att jag betraktar mina släktband som strikt biologiska, inte känslomässiga, förutom i några enstaka fall. Avståndet mellan mig och vissa släktingar är lika långt som avståndet mellan Jorden och Pluto. Mina känslor för dem kan nog sammanfattas i orden "glödande is", numera mest "is", där "glödande" står för hat och "is" står för förakt. Föraktet för deras handlingssätt ligger egentligen bortom alla verbala uttrycksmöjligheter.

Hur klarade jag mig då, med denna strategi? Ja, ... det beror väl på vad man lägger in i uttrycket "Att klara sig". Jag klarade mig bra så till vida att jag lyckades undvika att bli kriminell, missbrukare, hemlös eller psykfall, men som jag tidigare nämnt hade jag en hel del tur i oturen. Jag fick behålla min sömn ända fram till nästan arton års ålder, hade en god hälsa och grundstyrka samt lätt för mig i skolan. Därför klarade jag mig länge bra, fram till 23 års ålder, då jag "gick in i väggen" på grund av långvarig extrem sömnlöshet, och bemöttes av en oförstående psykiatri som inte var istånd att utreda varför jag inte kunde sova, trots att jag själv hade förstått orsak och verkan.

Det faktum att jag hann insjukna i utmattningsdepression, och därmed i enlighet med regelverket fick existensmedel utbetalda, förhindrade en vräkning med hemlöshet som konsekvens. Om jag inte hade insjuknat i tid, och inte hade kunnat förmå mig till att fortsätta arbeta utan nattsömn, skulle jag ha stått utan pengar. Med tanke på hur reglerna ser ut beträffande såväl sjukpenning, a-kassa som socialbidrag, skulle jag kanske ha fått välja mellan prostitution och kriminalitet … Jag var inte berättigad till någon ekonomisk hjälp, eftersom jag var i en bortdefinierad gråzon. Som hemlös kanske jag hade blivit missbrukare eller psykiskt sjuk, eller både och. Systemfel driver människor in i både det ena och det andra.

Inkompetens och systemfel hindrade mig från att komma vidare på ett vettigt och långsiktigt hållbart sätt. Jag satt i kläm i en medicinsk gråzon, och fick periodvis föra en krass överlevnadskamp istället för att inrikta mig på någon levnadsbana, och få någon slags kontinuitet och stabilitet i tillvaron. Många blir nermalda mellan eller i systemen. Livet är i många avseenden ett lotteri. Man väljer inte vare sig sina gener eller sin uppväxtmiljö. Varje människa kämpar på så gott hon kan, med det hon har, utifrån sina förutsättningar. Ingen människa ger upp så länge det finns tillräckligt med ljus i tillvaron. Utan en viss mängd ljus kan ingen enda människa bli en överlevare, hur stark hon än är psykiskt.

Dessutom är bemötandet första gångerna man söker hjälp avgörande för vilka strategier man bygger upp. Blir man kränkt och ständigt ifrågasatt förvärras problemen. Blir man ignorerad blir man desperat och såsmåningom en mer eller mindre krass överlevnadsstrateg. Successivt överger man sina ambitioner, tappar lusten, blir motsträvig och inriktar sig på överlevnad enbart, inte på rehabilitering. Systemet kramar lusten och livsgnistan ur patienten. Psykiatrin upplevs alltmer som en del av det strukturella förtrycket. Dess inkompetens beror till viss del på att systemet har kastrerat den.

När jag skriver om förfluten tid, använder jag mig ibland av s.k. historiskt presens, dels för att göra berättelsen mera levande, dels för att understryka att systemet i grunden har samma konstruktion i dag, som för 20-30 år sedan; att regelverken i socialförsäkringen inte har förändrats nämnvärt; att arbetslinjen gäller och t.o.m. har stramats upp; att nedsatt arbetsförmåga relateras till ett lika snävt sjukdomsbegrepp som då; att man förutsätts vara antingen frisk och arbetsför ELLER sjuk i sjukdom och arbetsoförmögen, rent försäkringsmedicinskt, där gråzoner är bortdefinierade, i motsats till vården, där man nu tycks ha börjat inse att människor faktiskt kan befinna sig i funktionsnedsättande tillstånd, som inte kan verifieras i strikta medicinska termer, som t.ex. sömnlöshet hos friska individer, svåra smärtor utan sjukdomsbakgrund osv., med viss insufficiens som logisk följd. Dessa patienter har hamnat i kläm på grund av en alltför insnävad försäkringsmedicinsk definition på arbetsförmåga, och gör det än i dag, i kanske högre grad än för fem år sedan; i Jönköping klagar läkare på att försäkringskassan friskskriver sjuka patienter.

Föråldrade regelverk i trygghetssystemen kan ibland hindra insiktsfulla läkare och psykologer att göra en bra insats för patienten; att förhindra ett framtida insjuknande genom att ge patienten en paus för återhämtning i tid genom sjukskrivning, eller ordna med lämplig terapeutisk sysselsättning i rehabiliteringssyfte, som t.ex. studier under trygga former, med bibehållen ersättning. Det är bland annat detta jag menar med uttrycket kastrerad psykiatri. Det är inte alldeles lätt att vara kompetent, om man är kastrerad av otidsenliga och livsfientliga regelverk.

Tillbaka till den psyksväng som aldrig borde ha ägt rum, och som sannolikt inte skulle ha påbörjats, om jag hade fått lov att ta en paus från allt, direkt efter gymnasiet, för att under trygga omständigheter återhämta mig från stress, nedbringa stressnivåerna till normala värden, därigenom få tillbaka sömnen och genom vila läka ut de förslitningsskador som långvarig negativ stress på grund av svår sömnlöshet ovanpå en otrygg stress- och konfliktfylld uppväxt, hade orsakat i min hjärna, och kanske därigenom kunnat förhindra det insjuknande i stress- och utmattningssyndrom (utbrändhet), som nu var ett oundvikligt och oavvisligt faktum!

Totalt absorberad av sina samhällsfrånvända s.k. förklaringsmodeller, fortsatte min psykolog att mala om de problem som han ansåg att jag hade haft redan i barndomen, men som jag själv visste att jag aldrig någonsin hade lidit av. Det jag hela tiden försökte säga ignorerade han totalt. Han fokuserade helt på fel och brister i mitt psyke, som inte fanns, men som han behövde plantera in i mig, för att hans tankemodell skulle visa sig hållbar. Inte var han ett dugg intresserad av att ta reda på hur dessa påstådda problem i så fall skulle ha uppkommit. Det sociala medvetandet och perspektivet lyste med sin frånvaro hos denne psykolog med vänstersympatier (!). Han var inte i stånd att förstå orsak och verkan.

Fem år av "terapi" förflöt: Rent definitionsmässigt är allt vad patienten säger alldeles fel, medan allt vad psykologen påstår är helt rätt, om patientens tolkning går stick i stäv med psykologens. Psykologen har i alla lägen problemformulerings- och tolkningsföreträde. I det underläget (som utdefinierad ur normaliteten!) tvingades jag mot slutet av denna period att ikläda mig rollen som psykiskt störd, av rent krassa överlevnadsskäl. Jag insåg nämligen att jag levde i "fel tid", att jag hade fötts in i ett samhälle, där det inte fanns någon plats för sådana särlingar som jag. Det jag egentligen led av fanns inte på kartan. Det gick inte att verifiera i medicinska termer då. Annorlundaskap är liktydigt med störning i Lagomriket Moder Svea. Längre fram i min berättelse, kommer jag att beskriva de två olika sorters kamp som jag tvingades föra, men som visade sig vara helt oförenliga:

En kamp för att bli utredd och förstådd (utsiktslös!). Med tiden sjönk insikten in att den rentav var livsfarlig.

Den krassa verklighetens hånflin rakt upp i ansiktet, fick cynismen att alltmer ta överhanden ...

och:

En kamp för att överleva rent fysiskt, dvs. för existensmedel (som mot slutet tog över!).

Under en kort period befann jag mig i ett tillstånd farligt nära en allvarlig psykisk sjukdom (psykos), men jag klarade mig från att glida in i det. Enligt den psykiater som till slut lyckades utreda mitt fall, (efter tolv år), hade jag hamnat i något som kan beskrivas som ett "gränspsykotiskt tillstånd", (enligt mig och honom) orsakat av den situation av djup vanmakt, total hopplöshetskänsla och negativ stress/press, som jag alltför länge hade befunnit mig i. Tack vare att han fann detta i mina journaler, som i övrigt var rätt tunna om man säger så, för att inte säga, substanslösa och felaktiga, slapp jag även denna gång att bli ställd helt utan existensmedel och förpassad till de hemlösas värld.

I botten av allt detta fanns dock en utmattningsdepression som min psykolog valde (!) att ignorera, och som därför förblev obehandlad. En gång gjorde dock min psykolog ett uttalande, vilket jag uppfattade som ett halvt (och motvilligt) erkännande, att jag kanske hade rätt. Men, som han sade: Försäkringskassan skulle aldrig godkänna ett sådant utlåtande, vilket skulle innebära att sjukpenningen drogs in! Det var ungefär vid denna tidpunkt som jag högst medvetet började glida in i rollen som psykpatient, fast jag kunde hålla tanken klar: "Det handlar om överlevnad, varför jag är tvungen att ändra strategi, åtminstone temporärt. Förstådd lär jag inte bli. Det kan förresten vara livsfarligt, ur krass överlevnadssynpunkt: Då kan min sjukpenning bli ifrågasatt, vilket innebär att jag återigen hamnar i kläm mellan systemen och mina sömnproblem förvärras."

I det tillstånd av total uppgivenhet och vanmakt, på gränsen till apati, som jag då befann mig i, sket jag fullkomligt i om solen gick upp nästa morgon, eller om världen gick under. Därför var den inre stressen inte längre påtaglig, vilket innebar att jag plötsligt kunde sova oerhört mycket. Men jag visste med mig att det bara var tillfällig lyx.

Jag minns också att min mor i vanmakt och förtvivlan, själv ringde upp min psykolog, varvid hon påpekade att mitt egentliga (grund-) problem var just sömnlöshet, inget annat, varför han borde remittera mig till en sömnklinik för en grundlig sömnutredning. Men förgäves. Sömnklinik kunde det inte bli tal om, därför att det var för dyrt (!), och det fanns bara ett fåtal platser på en enda ort. Men att hålla mig kvar i totalt meningslös samtalsterapi i fem hela år, vilket jag inte var i behov av, men var tvungen till för att få sjukpenning utbetald, det var uppenbarligen inte för dyrt!

När utmattningsdepressionen väl hade besegrat mig och fått omkull mig, och när jag hade insett det fåfänga i att ens försöka bli förstådd, tog likgiltigheten och uppgivenheten överhanden och den psykiska anspänningen minskade, för att till sist helt försvinna, vilket fick som konsekvens att den inre stress och förslitning som hade orsakat sömnlösheten, knappt längre gick att förnimma. Vad tror ni hände då? Jo, min sömn kom tillbaka!

Jag började sova som en stock. Jag sov och sov mycket, vilade och återhämtade mina krafter, fyllde på med energi och självläkte genom sömn mina stress- och förslitningsskador till viss del, (dvs. de sömnbristrelaterade skador som hade uppstått i vuxen ålder, inte den förslitning som uppstod i barndomen.) började så sakteliga återfå livslusten, efter ett par, tre år av påfyllning av psykisk energi, som bara en god och regelbunden sömn kan ge ... Likgiltighet och uppgivenhet skänker sömn! När man släpper taget och ger upp allt, infinner sig sömnen lätt. Såväl fysisk som mental aktivitet går ner till ett minimum, därför sover man kanske mer än vad man någonsin har gjort.

Efter tre år hade jag återhämtat mig nästan helt från utmattningsdepressionen, med vissa smärre kvardröjande symptom, dock inte alls besvärande. Jag kände mig väldigt frisk och stark, på alla sätt. Den rätta medicinen var rejält med sömn. Glad som en lärka (Mannen som avvisat mig var glömd!) tänkte jag, att nu skulle jag ta tag i mitt liv, nu när jag var fylld till brädden av energi, efter att likt en björn ha legat i ide. Men glädjen över min nyvunna sömn och välbefinnande skulle inte vara särskilt länge.

Positiva tankar gör den inre stressen påtaglig igen. Den nyvaknade livshungern, kraften, mentala skärpan och vakenhetsgraden (normala egenskaper hos mig i friskt tillstånd) får den inre stressen att ge sig till känna, och generera en viss mental anspänning. Denna inbyggda stress meddelar dig sin avsikt att snart göra dig sömnlös igen, helt oavsett vad du gör, hur du än beter dig, och liksom straffa dig för att du mår så bra, under din molnfria himmel, samt bli din eviga följeslagare livet igenom. Denna himmel skall inom kort täckas av blygrå åskmoln, ur vilka blixtar skall komma att träffa dig. Inte fan ska du inbilla dig att du ska få fortsätta att känna dig glad och frisk, för då skall sömnen tas ifrån dig!

Det psykiska välbefinnandet, styrkan, livshungern och all energi, kommer att spä på den inre stressen, och inom kort visa sig vara sömnens värsta fiende. Detta livslånga dilemma och förbannelse: Att sova som allra sämst, när man är som allra friskast och starkast, till såväl kropp som själ, helt oavsett hur man beter sig, helt oavsett sovvanor och livsstil, vilket var även min fars öde! Vilken läkare eller psykolog kan förstå detta?

Det är snudd på en naturlag, en lagbundenhet: Ju friskare och starkare du känner dig, desto sämre sömn skall du få! Inbilla dig inget annat! Du skall bli sjuk av sömnbrist, för att därefter återfå sömnen på grund av sjukdomen, eftersom den ju innebär energilöshet, uppgivenhet, nedstämdhet, inaktivitet och mental långsamhet, sova dig ur sjukdomstillståndet, tillfriskna och bli full av kraft, energi, livshunger och aktivitetslust, för att därigenom återigen bli sömnlös och därigenom långsamt tömmas på energi och livslust, för att återigen insjukna i utmattningssyndrom och bli socialt dysfunktionell. Uppgivenheten ger dig då sömnen tillbaka, ... du sover dig frisk, ... och då tas sömnen ifrån dig, ... osv. Du blir missförstådd hela livet igenom!

"- Vi anser att du är så gott som frisk nu" ... Säger psykologen.

"- Jaha, ... visst, men ... sömnproblemen finns ju kvar ..." försöker jag invända. Men jag inser att det är lönlöst. Patientens kunskap om sig själv, rotad i djup självinsikt ignoreras totalt. Psykiatrin kör över patienten, så fort patientens information om sig själv och sin bakgrund inte överensstämmer med förklaringsmodellen.

Det är i ljuset av detta man bör betrakta de s.k. vansinnesdåd som allvarligt psykiskt sjuka eller personlighetsstörda individer har utfört, förmodligen i djup vanmakt och frustration över att aldrig ha blivit lyssnade på och förstådda. Det vi sår får vi skörda. Överkörda patienter kan haverera, när bomben har tickat färdigt i det sargade psyket, när kvoten av kränkningar är fylld för länge sedan.

Försäkringskassans handläggare ringde upp mig för att berätta att jag hade blivit beviljad sjukbidrag för ett år framåt, och möjlighet att påbörja språkstudier vid universitetet, beläget på en annan ort. Jag skulle bli tvungen att flytta ganska långt och det var osäkert hur försäkringskassan på den nya orten skulle komma att förhålla sig till studier som terapi i rehabiliteringssyfte, varför jag kände mig rätt otrygg och lite orolig. Ett år går ju så fort. Hur blir det sedan, om jag fortfarande har grava sömnproblem, som kanske rentav har förvärrats? Jag nämnde mina farhågor i detta telefonsamtal, men handläggaren tog så lätt på det hela:

"- Det är väl positivt att du kan komma igång med något nytt, och du verkar må såpass mycket bättre nu."

Jag visste inte vad jag skulle svara, men jag tänkte: Hade jag inte drabbats av så svår sömnlöshet, ledande till depression, skulle det här samtalet förmodligen inte ha ägt rum. Men det var inte läge att uttala denna mening år 1988, då sömnlöshet utan sjukdomsbakgrund inte var ett begrepp överhuvudtaget.

Det bör poängteras att kontakten mellan försäkringskassorna på den ort jag flyttade ifrån, och på den ort jag flyttade till var obefintlig. Detsamma gällde psykiatrin, och kontakten mellan psykiatrin och försäkringskassan på den ort som jag flyttade till.

På den nya orten var den psykiater som jag var tvungen att träffa, för att få medicin förskriven och sjukbidrag förlängt, helt ointresserad av att ta reda på eventuell sjukdomshistoria, brydde sig inte ens om att skaffa journalkopior, eller ens gjorde en minimal ansats att utreda min sömnproblematik, under de sex år som följde fram till -94, då hon helt sonika bara släppte mitt fall, utan att meddela mig detta.

Hon hade sagt att hon skulle skriva ett utlåtande, utan att ha skaffat sig ett underlag för den uppgiften. Hon förhalade det hela, jag fick ringa upp henne ett par gånger, på anmodan av försäkringskassan, varvid hon svarade lite vagt att hon nog hade skrivit ett utlåtande, men att det kanske hade kommit på avvägar i internposten. Handläggaren på försäkringskassan ringde upp mig för att fråga om utlåtandet, och när jag då berättade om det förmodligen vilsegångna läkarintyget som tydligen hade slarvats bort i sjukhusets interna postgång, blev det tyst i luren. Därefter ringde denne handläggare själv upp min psykiater, och fick svaret: "- Nää, jag kan inte skriva något utlåtande ... ". Hon sket i det helt enkelt, utan att meddela mig.

För mig innebar detta absurda tillvägagångssätt: Ljuga om ett intyg som hon uppenbarligen inte hade skrivit, för att sedan skylla på slarvig intern postgång, när det påhittade intyget skulle ha kommit på avvägar, för att i slutänden säga att hon inget intyg kunde skriva överhuvudtaget, ... negativ stress upphöjd till kubik, under ett år fram till det besök hos en ny psykiater, som försäkringskassan till sist ordnade, och som förhindrade ett suicidförsök. Vid den tidpunkten var jag i ett upplösningstillstånd.

Det kunde ha blivit ett haveri helt i onödan. Med tanke på de uppdämda känslor av raseri och vanmakt, för att inte säga hat gentemot såväl psykiatrin som samhället, som jag hyste i den omöjliga livssituation, där min existens var hotad, och ingen lösning fanns i sikte, som jag då befann mig i; Klämd i en medicinsk gråzon; mellan frisk och sjuk. Jag kunde inte förekomma, per definition. Mitt läge var inte definierat i socialförsäkringssystemet. Jag har varit såväl trängd som stängd, mer eller mindre, ända sedan 1979. Sedan 1994 inte trängd men låst. Läs vidare så får ni se ... varför så många står utanför arbetslivet ... fast de har en restförmåga ... varför så många mår dåligt ... varför en del har en uppdämd vrede inom sig ... efter åratal av ifrågasättande och skuldbeläggande.

Denna onda cirkel som kan vara helt omöjlig att ta sig ur, när man väl har råkat utveckla en kronisk, stressrelaterad sömnstörning, kan faktiskt leda till att man passar sig jävligt noga för att bli helt återställd från utmattningssyndromet, om detta innebär att man blir helt friskförklarad (Med andra ord: fri från sjukdom, men inte fri från sömnlöshet!), av läkare och försäkringskassa, och i enlighet därmed, halkar ur sjukförsäkringssystemet, och in i samma helvetiska och omöjliga livssituation som före insjuknandet.

Det är nämligen så, att man kan sova hyfsat och därmed orka vara aktiv i någon form av sysselsättning, så länge man är skyddad av exempelvis sjuk- och aktivitetsersättning, förutsatt att eliminerande av vissa stressfaktorer, som kan inverka negativt på sömnen, medges. Yttre stressfaktorer som social otrygghet och ekonomisk stress, har en klar tendens att spä på inre stress, vilket kan förvärra sömnstörningen avsevärt, enligt egen bitter erfarenhet.

Under min tid som psykpatient, fick jag som tidigare nämnts lov att föra två olika sorters kamp parallellt: En kamp för att bli förstådd och få rätt diagnos och behandling, vid sidan av en helt annan kamp: nämligen kampen för min överlevnad, för existensmedel. Den förstnämnda kampen var oförenlig med den sistnämnda, förstod jag efter en tid.

Om jag mot förmodan skulle lyckas med att bli rätt förstådd, att föra denna kamp med framgång, så skulle det komma att resultera i att min fysiska existens skulle bli hotad, att min tillvaro skulle komma att undermineras, innebärande ett rejält konstant stresspåslag, med total sömnlöshet som konsekvens. Inte en gång till ville jag uppleva det jag gick igenom åren 1979-83, efter gymnasiet, ovanpå nästan två års sömnlösa gymnasiestudier, ovanpå en konfliktfylld och otrygg uppväxt sedan fem års ålder:

Att som frisk och stark, men ständigt mer eller mindre sömnlös, bli klämd mellan ersättningssystemen, och långsamt malas sönder till utbrändhet! Aldrig mer!

Jag tvingades bli något cynisk, lägga kampen för att bli förstådd och få en riktig diagnos, temporärt åt sidan, till förmån för den andra kampen; att först och främst trygga existensen, gick högst motvilligt med på att spela rollen som "äkta" psykpatient, tillät (skenbart) min psykolog att "plantera in" psykiska problem i mig, därför att jag insåg att försäkringskassan krävde detta; att jag skulle uppfylla vissa villkor, som krävdes för en viss, av dem godkänd diagnos. Men det var ytterst livsodugliga "plantor" med ytterst kort livslängd. Så fort jag hade klivit ut genom dörren till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen, ryckte jag fort som fan upp dessa "plantor", som ännu inte hade hunnit slå rot i mitt friska (!) psyke.

Nu var emellertid inte detta enbart teater från min sida. Den dåliga livssituation som jag befann mig i, och som inte gick att förändra i positiv riktning, gjorde att jag emellanåt utvecklade mer eller mindre depressiva tillstånd; kortvariga återfall i utbrändhet med uppgivenhetssymptom, oftast i samband med att mitt sjukbidrag höll på att löpa ut, och ovissheten om hur min läkare (som var snudd på omöjlig att samtala med) skulle ställa sig inför mitt behov av förlängt sjukbidrag, och inför uppgiften att skriva ett utlåtande, vid det läkarbesök som låg nära i tiden, och som enbart förvärrade min sömnlöshet och framkallade depressiva symptom och vanmakt.

Någon tät kontakt med psykiatrin var meningslöst att ha. Kort tid efter beviljande av sjukbidrag kunde jag sova rätt hyfsat och mådde bra, samt kunde bedriva studier. Periodvis kunde jag vara så gott som problemfri, för att bli alltmer stressad med gradvis försämrad sömn och återfall i depression att vänta i slutändan, allteftersom datumet för nästa läkarbesök närmade sig, med allt vad det skulle komma att innebära av ifrågasättande av mina sömnproblem, och kränkningar. Så när det var dags för nästa läkarbesök, kunde jag känna mig rätt deprimerad, på grund av min låsta livssituation. Då var jag tillräckligt sjuk per medicinsk definition, och slapp falla ur trygghetssystemet.

Hade jag framhärdat alltför mycket i kampen att bli förstådd, kunde jag ha blivit förpassad till ett liv i ren misär: Det liv som min far periodvis tvingades leva under sina fyra sista levnadsår, efter skilsmässan: Att bo i en omodern liten stuga (gratis eftersom han råkade äga den), och ha råd att värma upp ett enda rum: det han skulle sova i. Ett lagat mål mat om dagen fick han gratis hos oss. Utan detta skulle han ha fått halvsvälta, eftersom de tillfälliga dagsverken han kunde utföra när han kunde sova tillräckligt, knappast kunde räcka till mycket mer än att betala elräkningen, köpa lite bröd och pålägg, det nödvändigaste i klädväg, hygienartiklar och bensin till och underhåll av den gamla bil han var i stort behov av, och som han ägde den sista tiden.

Så kunde en i grund och botten, urstark människa långsamt malas ner, ifrågasättas av grannar och släkt, och till slut förgås i vårt folkhem! Bara för att han var för stark och stryktålig, för att kunna insjukna per medicinsk definition i tid, innan allt var för sent. Allt detta hade jag i bakhuvudet.

Därför såg jag ingen annan utväg, än att agera som jag gjorde: Att ge den rena överlevnadskampen betydligt högre prioritet, än kampen för att bli rätt förstådd och få rätt behandling. Den senare var uppenbart helt utsiktslös, och rentav livsfarlig.

Jag tvingades att leva två olika liv samtidigt, att ha två olika identiteter: En identitet, där jag var helt mentalt frisk, men svårt kroniskt sömnstörd med förslitningsskador i nervsystemet på grund av långvarig svår sömnbrist, (mental förslitning är inte detsamma som psykiska problem), dvs. mitt sanna jag, parallellt med en annan, där jag förutsattes vara mer eller mindre psykiskt störd, samt bete mig därefter. Mestadels kunde jag hålla dessa båda liv isär: mitt ena liv innanför psykiatrins väggar, kontra mitt andra verkliga liv, där utanför. Men ibland ville det flyta ihop.

Bestående men, efter tillfrisknandet från utbrändheten, är någon sorts stress- och förslitningssyndrom som är påtagligt ibland, i form av psykiska besvär, typ minnesluckor, "hjärnsläpp" under viss typ av stress/tidspress, smärre koncentrationssvårigheter och ojämnt humör, ibland inte alls. Detta är beroende av sömnen, som är högst otillförlitlig, och som infinner sig ibland, … ibland inte alls, … ibland i högst otillräcklig mängd. Orken blir oregelbunden.

Med detta dilemma, att gå balansgång mellan "mentalsjukhus" och "kyrkogård", med mig i bagaget, for jag till en universitetsstad för att prova på språkstudier, med löfte om sjukbidrag i ett år. Där hamnade jag ur askan rakt i elden: Jag fick möta en repressiv psykvård, helt ointresserad av vad jag hade gått igenom. Här var det inte tal om att kunna bli förstådd. Det hoppet släcktes vid första läkarbesöket. Istället fick jag intensifiera den krassa och periodvis hårda kampen för min blotta överlevnad. Med andra ord: Sätta mig på tvären, långsamt mala sönder motståndet, för att framprovocera en upplösning av det hela.

De studier som jag hade fått löfte om att bedriva i terapeutiskt syfte, i skydd av sjukbidrag, och som gick över förväntan med utmärkta resultat på nästan allt det som jag orkade läsa in, fick jag tyvärr lov att offra. Min psykiaters negativa och rent ifrågasättande attityd till såväl min sömnstörning, som till min dagliga syssla: Att läsa på de tider jag fungerade bäst, och i avpassat tempo, blev ytterligare en (helt avgörande!) stressfaktor som med tiden skulle komma att omintetgöra den rehabilitering som jag hade påbörjat. Delar av mina samtal med henne återger jag mot slutet av denna berättelse, i dialogform, för att visa på hur psykiatrin stressar sönder patienter.

Det mest slående är denna tydliga strävan att skuldbelägga en patient: Att göra denne helt ansvarig för sina problem. 1990-talsandan: Gör man allt rätt, så sover man bra, och mår bra. Så fan heller! Om jag försöker få rätsida på min sömn genom att fokusera på beteende och vanor, dvs. försöka vrida sömnen till rätta med hjälp av rigida "sovscheman" och hårt inrutade och strukturerade dagar, så får det rakt motsatt effekt: Att jag blir så stressad inombords, att jag till sist inte kan sova alls! Och följaktligen inte längre kan må bra, efter en tid av sömnlöshet!

Denna min blytunga erfarenhet stöds numera av vissa sömnforskare, som hävdar att ett eliminerande av vissa stressfaktorer i vardagen, är det enda vettiga sättet att behandla stressrelaterade sömnproblem: Eliminera den typ av stress som förvärrar eller utlöser problemen, så att sömnen kan få en rimlig chans att komma tillbaka varaktigt, så att en läkeprocess kan komma till stånd. Sömnen i sig sänker stressnivån, vilket kan resultera i en mera pålitlig och stabil sömn såsmåningom, förutsatt att förståelse för denna sköra läkeprocess finns såväl hos läkare som samhälle, så att den inte bryts! Problematiken kan då i vissa fall läka ut helt på naturlig väg, utan vare sig terapi eller mediciner.

Naturligtvis avser jag här den negativa stress som inte har orsakats av ett felaktigt beteende hos den drabbade, utan stress som ligger utanför ens egen kontroll. Den livsstilsrelaterade stressen med livsstilsrelaterade sömnproblem som följd är något helt annat som möjligen kan botas med kognitiv beteendeterapi.

Dilemmat: Hade jag satsat fullt ut och seriöst på det språk jag läste, som ju var ett specialintresse, så skulle jag ha löpt stor risk att förlora rätten till sjukbidrag. Den ekonomiska press och stress som det innebär att leva på studiemedel, (vilket förutsätter att man orkar med heltidsstudier!!), skulle för mig ha inneburit total sömnlöshet! Hur frisk och stark jag än hade varit. Min sömn är kroniskt skör och helt opålitlig, vilket i sig innebär en ständig stressfaktor att hantera efter förmåga, helt oavsett om jag är frisk eller sjuk, alldeles oavsett hur jag mår psykiskt! Min oerhörda psykiska och fysiska grundstyrka är, som jag tidigare har nämnt, en riskfaktor för sömnen. Jag får helt enkelt inte bli helt återställd från stressyndromet, även om jag under optimala förutsättningar (God sömn regelbundet och länge, under trygga villkor!) skulle kunna bli detta. Förlust av ekonomisk trygghet skulle innebära förlust av sömnen och (fullständigt) återfall i stress- och utmattningssyndrom!

Jag menar så här: Periodvis hade jag relativt god och regelbunden sömn, och därmed god ork. Då skulle jag ha kunnat satsa betydligt mer än vad jag gjorde (Läs: vågade göra!), ta fler poäng, och slippa bli missförstådd av lärare och kursare, vilket skulle ha betytt bättre självkänsla och större välbefinnande. Men om jag hade satsat 100 %, när jag hade full ork på grund av god sömn (temporärt!), skulle jag ha blivit ifrågasatt av såväl läkare som försäkringskassa! Detta dilemma höll på att göra mig lätt schizofren. Jag fick lov att taktikläsa åt fel håll, dvs. lära mig mycket, men undvika att ta alltför många poäng! Studenter brukar göra precis tvärtom, av helt naturliga och förståeliga skäl. Min faktiska (höga!) kunskapsnivå motsvarade sällan mina avklarade poäng ... Jag trappade ner studierna för att till sist avbryta, inte för att jag inte skulle ha orkat fortsätta i avpassat tempo, utan för att överleva. Naturligtvis ledde detta till att jag gradvis mådde allt sämre och sämre. Jag kände mig stängd.

Enligt någon sorts perverterad logik blev jag liksom tvungen att köra sönder såväl mina studier som min hälsa i denna försäkringsmedicinskt bortdefinierade gråzon, för att inte riskera att plötsligt stå där utan existensmedel.

Liksom på gymnasiet kände jag mig missförstådd och underskattad beträffande min egentliga kapacitet, eftersom jag sällan kunde eller vågade utnyttja mer än högst 70 procent av denna, mestadels mindre, vilket ledde till frustration och periodvis en viss uppgivenhet, gränsande till depression. Jag befinner mig rätt ofta i ett gränsland mellan välbefinnande och illamående. Min insikt om att jag aldrig kommer att kunna få en regelbundet normal sömn, hur frisk och stark jag under rätt långa perioder än känner mig, gör att jag blir motsträvig och känner mig kluven inför tanken på att aktivt arbeta för en arbetslivsinriktad rehabilitering. Återupptar jag studierna, vilket är rena medicinen mot depressivitet, riskerar jag tyvärr att förlora min ekonomiska trygghet. Det lönar sig inte att kämpa. Snarare kan det straffa sig att ha ambitioner: Man kan få en rejäl spark i arselet, så att man far huvudstupa ut ur välfärden ända ner i rännstenen.

För några år sedan fick jag i ett anfall av ren kunskapshunger för mig att köpa tre stycken matematikböcker, omfattande hela gymnasiematematiken plus grafritande miniräknare, och satte mig och pluggade in all teori och räknade igenom de flesta tal, eftersom jag hade glömt nästan allt, under så lång tid som 20 år efter gymnasiet, men kände stor lust att återuppta fysik- och matematikstudier i kombination med språk. Visst, det gick bra och det var balsam för själen, ... men så gjorde den krassa verkligheten sig påmind: Du får välja mellan att existera och att utvecklas! Så jag fick lägga planerna på hyllan och tänka, att det var ju kul så länge det varade. När jag hade räknat sista talet i E-kursen som är den högsta, förstod jag att jag inte skulle kunna komma så värst mycket längre utan lärarledd undervisning på högskolenivå. Men den dag jag sätter min fot där, sätter jag min existens på spel.

Psykiatrins sätt att arbeta är helt uppenbart kontraproduktivt, men det kanske inte är förvånande, med tanke på själva konstruktionen av socialförsäkringssystemen, vilken de facto har belastat psykvården med friska patienter som saknar problematik som går att definiera i psykiatriska termer, och pressat in den i en snäv och deformerande tvångströja! Psykiatrin är en spegel av samhället och dess människosyn. Psykiatrin speglar ett system (med allvarliga och människodeformerande systemfel) och ett normalitetsbegrepp, som har överlevt sig själva:

Man vägrar att se till helheten! Helhetsperspektivet, att sätta patientens problem i relation till livssituationen i all dess komplexitet, lyser med sin frånvaro. Man ser inte patienten som en unik individ, bara som ett fall! Ett fall som skall pressas in i en förklaringsmodell, till varje pris.

Allt vad patienten säger blir föremål för korrigering, så att "det sagda" (=korrigerad utsaga!) skall passa in i, och bekräfta en på förhand given förklaringsmodell! Psykiska problem måste "inplanteras" i patienten, för att denne ska passa in i en teoretisk modell (Där man har valt att helt tänka bort den konkreta och ytterst komplexa verkligheten!), för att kunna bli insorterad i ett sjukdomsfack (få en diagnos, erkänd av försäkringskassan!). Psykologismer och diagnossjuka! Färdigtänkta tankar i modeller! Psykologer ska inte behöva tänka själva! Allt förefaller vara avgjort på förhand vid psykologsamtal, såväl frågor som svar... Så bekvämt!

Kopplingen till utformningen av socialförsäkringssystemen är glasklar. Lojaliteten mot systemet är viktigast. Den som inte passar in i arbetslivet, måste etiketteras för utsortering ur systemet! Diagnos måste ställas innan avfärd till soptippen! Annars förlorar hela systemet (den svenska modellen med arbetslinjen!) sin legitimitet...

Det finns två fack i systemet; i sorteringsmaskineriet (och i huvudet på våra politiskt ansvariga!): I något av dessa två fack förutsätts du kunna bli insorterad, efter avslutad skolgång, nämligen i något av facken: Närande, dvs. friska och arbetsföra, med garantisömn, eller Tärande, dvs. sjuka per medicinsk definition med ställd diagnos, vilket innebär arbetsoförmögna eller med nedsatt arbetsförmåga. De förstnämnda förutsätts kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. De sistnämnda är utrangerade som duglig arbetskraft, om de är kroniker. Dem skiter man i. De räknas inte. I Sverige är heltid norm. Flexibel och stresstålig skall du vara, annars är du en belastning, och åker ut! Trimmad, slimmad och mummad (vad nu det är), alltid utvilad och på hugget, online och stand-by, helst utan småbarn, självgående och resultatinriktad, med ett representativt utseende. Alltid redo att slita hårt! Vem kan leva upp till detta?

Nu har man emellertid insett vikten av att tillvarata eventuell restarbetsförmåga hos långtidssjukskrivna och personer med s.k. sjuk- och aktivitetsersättning (f.d. sjukbidrag och förtidspension). Med strukturerade rehabiliteringsåtgärder i samarbete mellan AMS och försäkringskassan skall man försöka förmå dessa personer att återgå till arbetslivet, är det tänkt. Jaha, fin tanke, … i och för sig, … inte helt fel, men: Varför dessa evinnerliga rehabiliteringsselar och åtgärdskoppel att leda vuxna människor i? Förutom de alltför välbekanta och ganska misslyckade arbetsmarknadsåtgärderna; AGAN och AMS-kurser … Varför inte våga tänka i nya banor; i stället för att köra AMS-svängen ner i diket, släppa människor fria att ta vara på sin potential, med bibehållen ersättning försöka rehabilitera sig på egen hand med vad som faller sig? Djärv tanke, javisst, oprövad förvisso, men ibland måste man våga ta helt nya grepp! Hade jag själv inte blivit hindrad, kunde det ha gått vägen, men nu blev jag det … Jag fick en halv chans, kan man säga, och det kommer man inte hela vägen med. Ge inte människor halva chanser, för då blir det varken hackat eller malet i slutändan!

Utöver dessa två huvudgrupper, finns det de som inte riktigt (eller inte alls) passar in i definitionen på vad som är "en normal människa". Det handlar om särlingar, lite udda och vinddrivna existenser, ehuru helt friska i strikt psykiatrisk mening, som inte ingår i normalitetsbegreppet! Samt en hel del "osorterade knäppskallar". Det är (underförstått) psykiatrins uppgift, att ställa en passande nöddiagnos, så att man kan sortera ut dem enligt regelboken: Först en diagnos, sedan soptippen ... Även om de är fullt mentalt friska ... Gråzoner existerar inte i själva grovsorteringen. Psykisk särart betraktas som störning, dvs. något onormalt. Det finns bara två begrepp: FRISK och "normal" (Du förutsätts kunna sova normalt!), eller SJUK bör du vara. Är du frisk men "onormal", sorteras du som psykiskt sjuk eller störd, men först efter en lämplig nermalningsperiod i sorteringsmaskineriet (Åtgärdshelvetet!), och först när det har konstaterats att det aldrig kommer att bli någonting av dig, att du inte kan bli en stresstålig arbetsmyra i myrstacken Moder Svea!

En tysk kommenterade Anna Lindh-fallet så här (inte exakt återgivet): "Det är på grund av ett alltför snävt normalitetsbegrepp, som ni drabbas av alla dessa vansinnesdåd, utförda av psykiskt labila människor!"

Vad är det för samhälleliga faktorer som får psykisk instabilitet att plötsligt ta sig våldsamma uttryck hos vissa människor? Är det intolerans gentemot avvikande? Brist på förståelse för psykisk skörhet och/eller särart, som får dessa psykiskt labila (ofta sargade och trasiga) människor att känna sig så trängda att de havererar?

Jag tror att tysken menade: Det är människor som har drivits ut i marginalen, bespottade, föraktade och missförstådda av alla inkl. psykologer, psykiatriker och socialkäringar, utdrivna ur samhällsgemenskapen bara på grund av att de inte passar in i definitionen på normalitet. Utdrivna i utkanten av alla dessa "välartade" "normaler" (eg. "normaldårar" med tuktat s.k. normalt dvs. inlärt och räddhågset lagom medelsvenson-beteende!), som inte orkar med att se en avvikande människa i det folkhem där lydnads- och lojalitetskulturen sitter i högsätet!)

Vad är normalitet för skit? Är normalitet att betrakta som norm eller som avvikelse? Vem har rätt att definiera vad som är "normalt"? Är det kulturellt betingat? Vem har per automatik tolkningsföreträde? Ingen enda människa! Är man inte lagförd för brott och dömd i domstol (!), aldrig har misshandlat, våldtagit eller dödat, så är man "normal", ända tills dess man själv har bevisat motsatsen. Här inställer sig dock frågan: Är man en "onormal" människa, bara för att man har utfört en "onormal" handling? Vem har rätt att sätta en norm? Vissa "onormala" beteenden ligger inom lagen. Tyvärr är det lätt att bli klassad som "dåre" eller "onormal", bara för att man kanske beter sig lite annorlunda, eller uttrycker sig "lite fel", eller helt enkelt är en ensamvarg. Sådana psyketiketter, påklistrade av intoleranta "normaler" kan i längden framkalla verklig galenskap som tar sig farliga uttryck.

(Speciellt media fokuserar alltför mycket på individuella egenskaper och den psykiska sjukdomen i sig, och får det att verka som om psykisk sjuklighet per automatik skulle innebära en kraftigt förhöjd risk för brutala vansinnesdåd. I realiteten är ett fåtal av de psykiskt sjuka/störda våldsbenägna. Drogpåverkade (I synnerhet kombinationen: Rohypnol + Alkohol) utgör en mycket större riskgrupp, särskilt om det finns ett psykiskt ohälsotillstånd i botten! Kombinationen droger/alkohol + psykisk störning/sjukdom förhöjer risken kraftigt, men det är påverkan av alkohol eller droger som utlöser våldshandlingen, inte den psykiska ohälsan i sig. Graden av tolerans gentemot psykiskt avvikande i samhället har också stor betydelse för huruvida psykiskt störda ska haverera eller inte. Något att tänka på.

Man talar alltför lite om de psykosociala miljöfaktorer (i barndom och i vuxen ålder), som dels genererar psykisk sjuklighet, och som dels får denna psykiska sjukdom att ta sig uttryck i vansinnesdåd hos ett FÅTAL, märk väl.

De flesta våldsbenägna psykiskt sjuka har följande gemensamt: De har blivit grundskadade i känslolivet tidigt, under en helvetisk uppväxt, för att därefter bli missförstådda, pressade och stressade i vuxen ålder, dels av en inkompetent och ibland repressiv psykvård, dels av ett oförstående samhälle, som inte ens har velat försöka att integrera dem medan tid är. Tvärtom har ambitionen varit att särskilja dem, dvs. utdefiniera dem ur normaliteten, och förvisa dem (som eviga patienter) till Pysselsättningshelvetet.

Det man sår får man skörda: I Arvikafallet, där en psykiskt störd man dödade en femåring med en kniv, framkom det i en TV-dokumentär, att denne ytterst instabile unge man hade valsat runt inom psykvården i ett helt år, utan att en adekvat utredning med psykologtest hade kommit till stånd. Hans föräldrar, som hade förstått vad han lidit av ända sedan tidig barndom, lyssnade man inte på. Utan tillräckligt underlag ställde man diagnosen schizofreni. Därefter stressade man honom med planer på rehabilitering (att klara av ett eget boende med folkhögskolestudier), som han blev alltmer skräckslagen inför, allteftersom terminsstarten närmade sig, men som han inte vågade motsätta sig.

En psykiater vid rättspsyk, där man efter en månad hade ställt den korrekta diagnosen Aspergers syndrom (en form av autism), med hjälp av psykologtest, gav psykiatrin svidande kritik, som gick ut på följande: Att man stressar sönder sköra och trasiga patienter med krävande rehabiliteringsåtgärder, som de inte orkar med och kanske upplever som hotfullt, och därigenom triggar igång en psykisk process som får patienten att haverera totalt. Systemet fick också kritik: Vissa instanser är alltför angelägna att pressa patienter tillbaka in i ett arbetsliv, som de känner att de inte klarar av, med krav på alltför krävande rehabiliteringsåtgärder. En autistisk person behöver lugn och ro, och struktur i tillvaron, utan stress och press. (Det fick Arvikamannen först på rättspsyk. Därför kunde han öppna sig.) Innan dess möttes han av kaos, vilket han minst av allt tålde!

Man kan nog lugnt hävda att Psykvården och Arbetslinjen i symbios, stressade fram knivhugget, vilket väl bör ses som ett desperat försök av femåringens baneman att krypa ur "tvångströjan", dvs. kränga av sig det rehabiliteringsstrypkoppel, som Systemet lagt om hans hals, och som drogs åt alltmer...Han var helt enkelt skräckslagen. (Vanlig känsla hos personer med autism, som är ett medfött neuropsykiatriskt handikapp, inte en psykisk sjukdom.) Nu vet ju varken jag eller någon annan vad som rörde sig i hans huvud vid tidpunkten för mordet, men jag uppfattade det så att han i ren desperation "valde" att straffa sig ur en för honom alltmer hotfull och omöjlig situation. Samtidigt var han fixerad vid våld, något som kan vara kopplat till rädsla för allt och alla. Autistiska personer har svårt för det sociala samspelet, eftersom de inte riktigt kan förstå andra människors sätt att tänka och bete sig. Allt detta visste hans föräldrar, men ingen inom psykiatrin ville lyssna på dem ... Handlar det månne om prestige, ... eller bara ren idioti, ... eller slöhet?)

Detta fall med Arvikamannen har i och för sig inte ett skvatt med mitt eget fall att göra, inga som helst beröringspunkter, förutom detta: Krav på rehabiliteringsåtgärder som stressar sönder patienten och får svåra konsekvenser. Han "straffade sig ur" sin klämma. Jag orkade och vågade sätta mig på tvären, föra ett långvarigt utmattningskrig mot läkare, psykolog och Systemet. Men jag var ju inte autistisk, tack och lov. Om jag nu inte hade lyckats med min kamp ... Vad hade hänt då? Jag vågar inte ens tänka tanken ... Kanske jag då skulle ha blivit allvarligt psykiskt sjuk, och havererat totalt, ... på grund av en pressad och trängd livssituation i en klämma (= medicinsk gråzon), med utsikten att bli ställd utan existensmedel.

I allt detta ligger nog roten till den av systemet "kastrerade" psykiatrins misslyckande, i ett nötskal: ... Man kan inte pressa in själen i trånga teoretiska modeller. Livet kan inte infogas i formler, hur vetenskapligt underbyggda och exakta dessa än är. Tack och lov! Inom beteendevetenskaperna är allting komplext och gränsöverskridande. Därför är det dags att "slå ut väggarna" mellan de olika kompetensområdena, se till hela människan, och avsluta de akademiska trätorna!

Dessutom är det hög tid att bygga om våra sociala trygghetssystem, så att de verkligen omfattar alla, och inte vingklipper och deformerar dem som befinner sig i sociala och medicinska gråzoner eller "kastrerar" den psykiatri vi har. Den psykiater som är iklädd systemets tvångströja blir aldrig kompetent fullt ut.

I mitt fall ville man inte förstå hur min stressrelaterade skörhet beträffande sömnen var en hämsko i min psykosociala utveckling, hindrade mig från att studera till ett yrke, etablera mig i arbetslivet, och få ett socialt liv. Icke! Hellre sparkade man undan benen på mig, genom att försätta mig i en helt omöjlig livssituation. Inte vilja utreda, bara låta tiden rinna i väg ... Dyrbar tid! Slående likt feta och dästa katter, som ligger vid spisvärmen! Inte anstränga sig mer än nödvändigt, när svaren är givna på förhand, i teoretiska modeller. Lönen får man utbetald ändå ... Typisk svensk tillbakalutad lagommentalitet, som inte blir ett dugg bättre av självkastrering!

En jungiansk psykoanalytiker satt i ett TV-program och svamlade något om, att varje individ måste sträva efter att växa in i sin fulla potential ... ! Vilken planet kom hon ifrån? Hört talas om sociala utstötningsmekanismer, jantelag och gråzoner?... Nähä, inte om normalitetsbegreppet heller? Förvisso, inte ... att döma av skitsnacket. Utomjording!? Helt samhällsfrånvänd, och uppenbart omedveten om att vi lever i ett system som vingklipper och klämmer, låser in och passiviserar, ... Regelverk som förhindrar människor att växa in i ens sin halva potential! Snälla ni, psykoanalytiker, kom ut i det verkliga livet! Lås inte in er i abstrakta tankemodeller! Sätt patientens problem i relation till resten av livet.

Hon hade på typiskt psykoanalytikermanér, inåtvänd blick ... Psykologismer, som vårt språk är så genomsyrat av, utan verklighetsanknytning, hindrar oss att tala om högst normala känslor. Allt patologiseras. Har du sökt för det? Typ. Själsligt lidande har man försökt avskaffa, … Med piller eller psykoterapi! Istället för att djupanalysera fram själva roten till psykiskt lidande; nämligen de psykosociala miljöfaktorer som mestadels orsakar det ... Men sociologismen var på utgång redan i början av 80-talet, och skulle komma att efterträdas av total fokusering på individens fel och brister, felaktiga beteenden och tankemönster, som bara behövde korrigeras: Gå i terapi, lilla vän, våga möta dig själv och DINA problem! Tusen spänn i timman! Som snutet ur näsan ... Är du fortfarande olycklig? Skyll dig själv!

Har du inte pengar så ät piller! De är ju billiga, så med dem kan du droga ner dig till en zombie, och sopa illamåendet under mattan ... Framför allt så är du inte längre till besvär, såvida du inte får för många sorter i fel kombination ... och blir ett "monster". Läxa: Man kan i längden inte bota samhälleliga sjukdomar med vare sig psykoterapi eller psykofarmaka!

Skyll dig själv- doktrinen med total fokusering på felaktiga beteenden och vanor och individualisering; föregångaren eller den som banade väg för den terapiform som nu föreskrivs, nämligen KBT. Drabbade mig med all kraft i början av 90-talet, i form av följande frågor:

- Har du inte försökt att vrida sömnen åt andra hållet? Gå upp på morgonen och lägga dig på kvällen?

– ???

Jag hade två minuter innan sagt, att det var precis det jag gjorde. Stendöv!

– Kan inte någon ge dig en spark i baken? (Skulle det ge mig bättre sömn?)

Den våren hade jag påbörjat en 20-poängskurs i engelska, som jag tyvärr hoppade av, eftersom jag kände mig pressad och sönderstressad av det ifrågasättande och kränkande bemötande som jag fick från psykiatrins sida, plus den oklarhet som fanns i försäkringskassans attityd till min ambition att studera som terapi. Allt detta skapade otrygghet i tillvaron, uppgivenhetskänslor, hopplöshet och avsaknad av framtidsperspektiv. Jag fick svårt att fokusera på mina studier, eftersom jag inte visste om jag skulle få tillåtelse att fortsätta. Jag gav alltså upp, varefter jag bemöttes av ovanstående korkade fråga: "- Kan inte någon ge dig en spark i baken?"

När jag själv hade tagit initiativet att sysselsätta mig, men såg mig tvungen att avbryta av ren självbevarelsedrift, därför att jag kände mig ifrågasatt och motarbetad. Så fort man gör någonting på egen hand, av egen kraft, utan att vara ledd i sele, blir man ifrågasatt. Istället skall man utsättas för pysselsättningsterror, där man går ner sig av ren leda, hand i hand med passiviserande och förlamande regelverk, som tycks vara gjorda för att klämma sönder människor och deras liv med.

Kontakten mellan psykiatrin och försäkringskassan var obefintlig, vilket bidrog starkt till den förödande osäkerhet jag kände. Hur mycket ska jag våga satsa? Bör jag hålla igen och ligga lågt, för att inte sätta min existens på spel, dvs. riskera att mitt sjukbidrag dras in? Vågar jag ta många poäng under de perioder som jag kan sova hyfsat, men som infinner sig högst oregelbundet och varar olika länge? Om sjukbidraget dras in, tar känslan av otrygghet och oro överhanden, sömnen blir sämre, med förhöjd negativ stress med ytterligare förslitning som oundviklig konsekvens och utbrändhet i slutändan. Vad händer då?

Jag glider fram och tillbaka mellan den FRISKA gråzonen (enbart sömnstörd) och den SJUKA gråzonen (utmattningssyndrom pga. sömnbrist), och vet inte vad jag skall rätta mig efter. Min situation är osäker, eftersom "sjukdom" respektive sömnlöshet råkade komma i fel ordning. Sömnlöshet bör vara orsakad av sjukdom , dvs. utgöra ett symptom på sjukdom. Inte tvärtom, som i mitt fall: Att sömnlöshet kommer först (på grund av långvarigt förhöjda stressnivåer och förhöjd grundspänning resulterande i förslitning) och att denna såsmåningom i sin tur orsakar ett insjuknande i utmattningssyndrom! När man inte ens har psykiska problem i botten, som exempelvis depressioner eller nervösa besvär i barndomen, sitter man löst, vilket man är ytterst medveten om.

När jag skriver detta inser jag att man helst inte ska klara sig utmärkt som socialt utsatt barn, att man absolut inte bör orka härbärgera stress inom sig i tolv år utan att få konkreta psykiska problem, att man inte ens ska tänka tanken att klara av Naturvetenskaplig linje, och definitivt inte klara studierna bra, för då blir man garanterat missförstådd och ifrågasatt, om man på tröskeln till vuxenlivet eller strax därefter tvingas söka hjälp för oväntat uppkomna grava sömnproblem, utan någon som helst koppling till psykisk ohälsa i barndomen. Nej, jag borde haft flera streck i betyget eller åtminstone underbetyg i det mesta, väldokumenterade psykiska problem som barn, samt varit lite sjuklig och klen i största allmänhet. Vad får man för att man har kämpat hårt och väl i motvind? Jo, en spark i ändan som vuxen. Har du varit problemfri under hela uppväxten, stark och frisk utav helvete och med fina betyg, får du inte drabbas av sömnlöshet som vuxen, inte heller av psykiska funktionshinder av något slag. Då passar du inte in i förklaringsmodellerna! Man måste helt enkelt ha psykiska problem före sömnproblemen.

– Vad tror du skulle hända om försäkringskassan slog näven i bordet och sa, att nu får det vara nog?

Ännu en fråga som jag fick, vid ett senare tillfälle, då jag hade avbrutit ytterligare en kurs av exakt samma anledning som tidigare ovannämnda gång. Otrygghet, vanmakt och negativ stress, inte alls på grund av studierna i sig, utan på grund av en trängd livssituation utan möjlighet att planera framtiden ens ett år i taget. Hela livet blir fragmenterat och deformerat. Man tappar livsgnistan. Åren går till ingen nytta. Man tvingas se sin begåvning förspillas. Man ska pysselsättas i någon meningslös dagverksamhet, vid sidan av det ordinarie, som tidsfördriv, inte få ta tillvara sitt kapital. Känns det igen? Vad tänkte jag som reaktion på min psykiaters fråga? Ungefär så här, utan att få ett ord över läpparna:

... Nog med sömnlösa nätter, eller vad då? Snälla Gud! Låt mig få somna in i den eviga vilan! Så att jag slipper att tära på statskassan ... Då blir vår käre finansminister så glad, när han räknar våra gemensamma slantar, ... och utbrister förmodligen:

- Jaha, men så bra, en tärande mindre! Bra om de självdör ...

Vid det laget var jag rasande och vanmäktig! Jag hade god lust att förvisa gråsuggan, … förlåt, min psykiater, till Skymningslandet, men jag har ju aldrig varit i stånd att döda en mal ens, så ... Hon hade tur, jag var inte en Hannibal Lecter ...

Med hjälp av två goda människor kunde jag sparka ut psykiatrin ur mitt liv. Jag tappade dock fotfästet i tillvaron, i slutet av psyksvängen, och fick lov att avbryta mina studier, på grund av de provokationer och kränkningar jag utsattes för, och den otrygga livssituation som jag befann mig i, med ett ständigt ifrågasättande av mina problem. Vilket givetvis spädde på den inre stressen, och därmed förvärrade min stressrelaterade kroniska sårbarhet beträffande sömnen!

Jag hade nämligen, som tidigare nämnts, i skydd av sjukbidrag, fått lov att bedriva studier i den takt jag orkade, som terapi och rehabilitering, vilket var positivt för min utveckling, men som sagt, det sprack, ... och jag förpassades till utanförskapet. I onödan.

Jag skulle tvingas in i praktisk dagverksamhet, mellan kl. 07.00 - 16.00, fem dagar i veckan. Mina problem skulle korrigeras med tvångsmetoder, enligt psykiatrin. Tydligen inbillade man sig att en inbyggd skörhet beträffande sömnen kunde vridas till rätta!

Psykiatrin var inkompetent under 80 - talet, därtill repressiv under 90-talet, nu så gott som slaktad! En våldtäkt på själen! Dock lyckades jag krypa ur tvångströjan, med livet och förståndet i behåll ... utan att bli farlig, ... vilket jag rentav möjligen hade kunnat bli, om kränkningarna hade fortsatt, ... farlig för mig själv, eller för andra.