Självbiografi

Först och främst måste man se till HELA människan, inte bara till närvaro eller frånvaro av sjukdom, verifierbar i medicinska eller psykiatriska termer. Ett välbefinnande har den människa som mår bra fysiskt, psykiskt, existentiellt och socialt. Det största misstaget vi har gjort här i västerlandet var att skilja kroppen från själen, att dela in sjukvården i två områden: fysiska sjukdomar respektive psykiska sjukdomar. Kropp och själ hänger ihop.

Ett exempel på detta är de stress- och sömnbristrelaterade ohälsotillstånden: utbrändhet eller utmattningssyndrom som det bör kallas, vilket förr gick under benämningen nervtrötthet eller psykisk trötthetssvikt. Dessa tillstånd ligger i en medicinsk gråzon: stressmedicin, mellan kropp och psyke. Egentligen handlar det om obalans i organismen, dvs. negativ stress orsakar sömnlöshet, vilket i sin tur genererar ännu mer stress, som i sin tur förvärrar sömnlösheten (en stress i sig), något som såsmåningom resulterar i s.k. utbrändhet. Här gäller det att kunna tala om ohälsa i sociala termer, att kunna se och förstå orsak och verkan, att kunna ställa ohälsotillståndet i relation till resten av livet.

I många fall har dessa patienter exponerats för en mycket skadlig och långvarig psykosocial livsstress under kanske större delen av uppväxten, utan möjlighet till den regelbundna återhämtning från stress, som krävs för att kunna läka ut den förslitning som varje utsatt barn som alltför länge far illa, får i nervsystemet. För såväl barn som vuxna gäller att man blir avstressad och läker ut i GODA och TRYGGA relationer, medan konfliktfyllda och otrygga relationer genererar ännu mer skadlig stress.

Alla barn som far illa på grund av missbruk, konflikter och otrygghet i familjen, har inte tillgång till de goda, avstressande och läkande sociala nätverk, som krävs för återhämtning. Vissa barn är för starka och för duktiga för att bli sedda som utsatta. Alltför bra betyg kan förblinda omgivningen, med följden att barnet får härbärgera sin stress och förslitning inombords, utan att bli sett, särskilt om detta diffusa och svårgripbara inte tar sig några påtagliga funktionsnedsättande uttryck, ens för barnet eller tonåringen.

Får man problem i de övre tonåren eller som vuxen, ska man helst kunna åberopa en misslyckad skolgång med usla betyg, och psykisk ohälsa i form av depressioner, ångest och nervositet i barndomen, annars blir man inte tagen på allvar vid kontakt med sjukvården, utan snarare ifrågasatt, även inom psykiatrin, och särskilt där. Det jag ovan har skrivit är sprunget ur egen erfarenhet: Grava sömnproblem utan några psykiska problem i botten, med en lyckad skolgång och ett självförtroende samt ett hyfsat välbefinnande i tonåren, var i läkarnas ögon motsägelsefullt, något omöjligt.

Här duger inte den gängse synen på sjukdom: att vara frisk innebär frånvaro av sjukdom, medan att vara sjuk innebär närvaro av sjukdom. Den "nygamla" stress- och framförallt sömnbristrelaterade ohälsan, som ÄR en medicinsk GRÅZON mellan kropp och själ, mellan sjukt och friskt omkullkastar vår förlegade syn på vad som är sjukt respektive friskt, om det överhuvudtaget går att dra en gräns, rentav vänder hela sjukdomsbegreppet som ligger till grund för bedömning av arbetsförmåga samt rätten till ersättning vid inkomstbortfall (vid sjukdom och arbetslöshet), 180 grader.

Kan man slå fast att den som är arbetslös och INTE lider av en SJUKDOM, verifierbar i medicinska termer, men ändå mår psykiskt dåligt, kanske inte kan sova, och därför inte fungerar bra, har svårt att fokusera på en uppgift på grund av trötthet och huvudvärk, trots detta per automatik ska bedömas som FRISK och fullt ARBETSFÖR, och därmed måste orka söka alla jobb som anvisas samt ta det som erbjuds? Helt absurt anser jag.

Vad är friskt? Vad är sjukt? När är man att betrakta som frisk respektive sjuk? Bör man ersätta det snäva sjukdomsbegreppet med ett bredare ohälsobegrepp, åtminstone i socialförsäkringssammanhang? Det duger uppenbart inte längre att sortera in människor i två fack: Frisk och Arbetsför ELLER: Sjuk med nedsatt arbetsförmåga, eftersom t.ex. utmattningssyndrom, hur funktionsnedsättande det än är, inte är en sjukdom i gängse mening, utan en GRÅZON, ett tillstånd av obalans på grund av sömnbrist.

Dessa tillstånd har skapat livliga debatter och ifrågasatts av många, kanske för att de inte uppfattas som sjukdomar i gängse bemärkelse. Vi har ju ett alltför snävt sjukdomsbegrepp som utgångspunkt, när vi skall bedöma huruvida en människa är arbetsför eller arbetsoförmögen, där inga gråzoner förutsätts existera. Hela vårt välfärdssystem med sjuk- och socialförsäkringen grundar sig på, och är uppbyggt utifrån antagandet att arbetsförmågan kan vara nedsatt på grund av sjukdom och inget annat. I enlighet med detta synsätt måste sådana åkommor som exempelvis sömnlöshet vara sjukdomsorsakade, för att kunna tas hänsyn till.

Efter mycket funderande har jag kommit fram till att psykiatrins kompetensområde är alldeles för snävt, varför många som inte har en strikt psykiatrisk problematik, utan snarare har något som kan kallas livsproblem, där orsaken till illamåendet, sömnproblem, ångest, nedstämdhet osv. inte sitter i huvudet, i psyket, utan i en trängd, låst och omöjlig livssituation, omöjlig att ta sig ur, möter en ogenomtränglig mur av ren ovilja att lyssna och förstå, total oförmåga att tänka i sociala termer, att förstå orsak och verkan. Förmågan att ställa patientens problem i relation till såväl social bakgrund (som exempelvis otrygga samt stress- och konfliktladdade uppväxtförhållanden utan vuxenstöd), aktuell livssituation, som genetisk sårbarhet, lyser med sin absoluta frånvaro.

Det som inte har sin rot i patientens eget psyke går ju inte att bota med vare sig psykofarmaka eller terapi, och bemöts därför med ett ifrågasättande från läkares och psykologers sida. Allt kretsar kring de snäva begreppen "psykisk sjukdom" respektive "psykisk störning", insnävade och helt avskurna från den sociala och samhälleliga kontexten, helt samhällsfrånvända definitioner på ohälsa och förklaringsmodeller. En psykisk störning eller sjukdom har ju också ofta sin rot i en problematisk uppväxtmiljö (unik för varje unik individ) som har samspelat med ett genetiskt arv (unikt för varje unik individ) på ett ytterst komplicerat sätt som är helt unikt för varje människa. Det handlar alltså om två variabler (miljö och arv) som vävs in i varandra, och såsmåningom danar en komplex individspecifik väv: psyket. Fram till 21 års ålder sker flera miljarder biologiska kopplingar (synapser) i vår hjärna, som är oåterkalleliga och som påverkas av exempelvis negativ stress. Under dessa år utvecklar varje individ sin helt unika hjärna. De "dåliga" kopplingar man råkat få i en stressfylld miljö får man leva med, och man rår inte för det!

När jag skriver att jag har byggt in en sårbarhet beträffande sömnen, menar jag att vissa av dessa nervkopplingar, under inverkan av långvarig negativ stress och anspänning, har skett på ett för förmågan att sova synnerligen negativt och ogynnsamt sätt, men i andra avseenden haft en positiv inverkan på och gynnat utvecklingen av mental skärpa och hög vakenhetsgrad, som många gånger varit till god hjälp för mig. Vakenhetsgraden (produkt av arv och miljö) som många socialt utsatta barn utvecklar i hög grad, kan vara ett hot mot sömnen, men väldigt bra att ha i många sammanhang. En svår uppväxt skärper sinnena och stärker psyket, MEN sliter hårt på nervsystemet och sömnmekanismen. Tveeggat således, detta med synapserna: Mina kusiner som har haft en trygg barndom sover bra, men är mentalt betydligt slöare än jag ... Ibland kan det rentav vara praktiskt att inte kunna somna fastän man är trött, när man inte får lov att sova!

Mot bakgrund av detta förstår man att psykiatrin är enkelspårig, för snäv i sitt tänkande. Man förstår inte att vissa individer har vävt in sårbarheter i sitt psyke, som exempelvis stresskänslighet, känslomässig skörhet, instabilitet, kroniskt skör sömn, osv., vilket inte nödvändigtvis innebär att de är störda eller sjuka, svaga eller ens har psykiska problem i grunden. Det kan i vissa fall handla om enbart rena förslitningsskador i nervsystemet, varken mer eller mindre. Det är en GRÅZON mellan friskt och sjukt/stört, där människor kommer i kläm mellan trygghetssystemen. Man saknar förmåga att se till HELHETEN, se till HELA människan i sitt komplexa sociala sammanhang. Man ryggar för komplexiteten, därav snävheten i resonemangen och de alltför uppenbara attitydproblemen hos den personal som möter människor i kris, och som inte är medveten om systemfelet.

Vissa patienter hamnar i ett ingenmansland mellan psykiatri och socialtjänst, eftersom deras problem inte går att definiera i vare sig strikta psykiatriska eller rent sociala termer. Medicinska och sociala gråzoner platsar ingenstans i vårt samhälle, eftersom de är bortdefinierade: De kan liksom inte förekomma per definition. De skulle välta hela välfärdskonstruktionen över ända, där psykiskt sjuka har rätt till ersättning från sjukförsäkringen, där människor med sociala problem som missbruk och kriminalitet har rätt till socialbidrag, eftersom de lider av social ohälsa med beteendestörning, där människor i gråzon mellan psykisk och social ohälsa per definition inte kan förekomma, och om de ändå skulle envisas med att finnas till, har de inte rätt till någonting, vid inkomstbortfall.

Vi har egentligen tre grovsorteringsfack när det gäller sjukdom, störning och funktionshinder, nämligen:

1) kropp, 2) psyke och 3) socialt funktionshinder.

De är avgränsade från varandra! Psyket är bortklippt från kroppen och det sociala sammanhanget, som individen lever i, samt dennes bakgrund. Att psykiatrin är helt inkompetent är inte alls förvånande, sedd i ljuset av ovanstående absurda indelning av människan! Däremellan finns gråzoner som inte kan förekomma, som är bortdefinierade, liksom de människor som befolkar dem, och kommer i kläm mellan trygghetssystemen och mals sönder i det folkhem, där varken kelgrisar eller styvbarn skulle finnas. Dessa klämda och bortdefinierade styvbarn kan per definition inte existera.

Hur bör psykiatrin eller snarare vården i sin helhet förändras? Hur bör vi förändra vår syn på friskt och sjukt samt gråzoner? Är det "sjuka" alltid SJUKDOMS-orsakat? När är man arbetsför respektive arbetsoförmögen? Svåra men viktiga frågor.

För det första bör man "slå ut väggarna" mellan kompetensområdena fysisk, psykisk och social ohälsa, samt stressmedicin, dvs. "sy ihop" kropp och själ, och ställa denna helhet i relation till ett socialt sammanhang. Inte dela upp det.

Psykiatrin bör omorganiseras, bredda sin kompetens och delas upp i två områden:

1) En lågtröskelpsykiatri som ska ta emot människor med lättare psykiska åkommor och stress- och sömnbristrelaterade ohälsotillstånd, psykosocial ohälsa osv. Här bör man fokusera på livsproblem, sätta livssituationen i fokus, istället för att leta efter fel och brister i patientens psyke, i första hand. Det ena behöver inte utesluta det andra, men det krävs en vidöppen attityd, att man inte låser fast sig i alltför trånga förklaringsmodeller och definitioner. Man måste förstå orsak och verkan, tänka i sociala termer, inte dela upp i friskt eller sjukt, "normalt" eller stört beteende. Här bör man ställa frågan: Vad kan samhället bidra med för att ditt liv ska fungera? Vilken avpassning kan göras för att lindra symptomen? Lågtröskelpsykiatrin bör ses som en brygga mellan ren psykiatri och socialvård, som skall fånga upp människor med obestämbara ohälsotillstånd och funktionshinder.

2) En högtröskelpsykiatri för människor med tunga diagnoser av strikt psykiatrisk karaktär, som grava kroniska depressioner, psykoser, schizofreni, manodepressiv sjukdom m.m., samt neuropsykiatriska störningar som autism, DAMP och ADHD, och personlighetsstörningar som t.ex. psykopati och borderline m.m. Kring dessa patienter bör man arbeta i team, med psykiater och psykolog som behandlar själva sjukdomen/störningen, och socialarbetare och kuratorer som ordnar den sociala biten med sysselsättning, bostad osv. för att dessa människors liv ska bli så värdigt och meningsfullt som möjligt. Här är HELHETEN extremt viktig. Men här måste man kanske i högre grad sätta det sjuka eller det störda i fokus, lägga tyngdpunkten på psykiatrisk behandling. Detta är ju psykiatrins kärnpatienter, medan tillstånd som t.ex. utmattningssyndrom är något nytt och ovant i en gråzon mellan kropp och psyke, utanför men ganska nära psykiatrins traditionella kompetensområde.

Till sist bör trygghetssystemen reformeras och ett ekonomiskt "golv" läggas i botten av samhället. Man bör sluta med att avgränsa "friskt" från "sjukt", avskaffa sjukdomsbegreppet inom socialförsäkringen, upphöra med indelning i "arbetsför" och "arbetsoförmögen", för att istället bedöma graden av arbetsförmåga, vad varje individ kan tillföra samhället, helt oavsett närvaro eller frånvaro av sjukdom. De begrepp och absurda avgränsningar/indelningar, som "sjukdom", "frisk" eller "sjuk" osv. har ingen motsvarighet i det verkliga livet. En "frisk" person kan känna sig "sjuk" medan en "sjuk" människa kan känna sig "frisk" och välmående, trots sin verifierbara "sjukdom". Man kan exempelvis vara kroniskt sömnlös och energilös, vare sig man är sjuk i sjukdom eller frisk i alla avseenden. I vilket fall som helst mår man skit och är långt ifrån 100 procent arbetsför, om ens halvt, och dessutom oregelbundet.

Framförallt bör vi sluta upp med att dela in människor i starka och svaga, där man under benämningen "svaga" sorterar in alla utsatta och marginaliserade människor, som sjuka, arbetslösa, funktionshindrade av alla de slag, människor med sociala problem som missbruk och kriminalitet, hemlösa, särlingar osv. osv. I verkligheten har denna absurda och kränkande kategorisering som förminskar de av samhället utstötta människorna, och förstorar de framgångsrika, ingen som helst motsvarighet. Ingen är stark eller svag rakt igenom. Vi är allihopa både starka och svaga samtidigt. Man kan ha en utsatt och svag position i samhället, på grund av sjukdom, handikapp, arbetslöshet eller annorlundaskap, men det betyder INTE att man är en svag människa. Alla människor har en inneboende kraft, men det system vi har släcker den som inte passar in i den alltför snäva sociala normen.

Avslutningsvis en uppmaning till psykiatrisk expertis, socialstyrelse och makthavare: Var snälla och reducera inte depressioner och annan psykisk/stressrelaterad ohälsa, samt sömnproblem till att handla om destruktiva förhållningssätt, tanke- och beteendemönster hos den drabbade individen, för då gör ni det alldeles för lätt för er, och resultatet blir förödande för de patienter, vars problematik är betydligt mer djupgående och komplex än så. Inte heller kan man alltid förlägga orsaken till problemen inuti den drabbades psyke, till att handla om bristande självinsikt. Terapi är inte till nytta i alla lägen, inte vare sig KBT eller PDT (psykodynamisk terapi). Ibland kan lugn och ro utan prestationskrav och stress i en läkande miljö vara betydligt bättre, ledande till naturliga återhämtnings- och läkeprocesser i hela organismen. Såväl sömnlöshet som depressioner, rotade i sömnbrist (=negativ stress), orsakas till stor del av nedslitningsfaktorn (mental förslitning), vars orsak kan vara såväl ens egen livsstil som närståendes eller kollegors beteende/bemötande, nedbrytande livsmiljö, för hög arbetsbelastning/dålig arbetsmiljö eller illa fungerande/konfliktladdad parrelation, problem hos barnen eller vad som helst ... Vi måste återhämta oss via sömn och sociala relationer. Faller något av detta bort, är vi alla dömda att "gå in i väggen", vare sig vi arbetar lagom eller för mycket. Det finns tyvärr en allmänt utbredd missuppfattning såväl bland stress- och sömnforskare som hos allmänheten, att de som har drabbats av utmattningssyndrom ("utbrändhet") skulle ha slarvat med sömnen, nedprioriterat den till förmån för arbete m.m., skulle ha saknat insikt om vikten av vila och återhämtning, skulle ha saknat insikt om vart de varit på väg, inte skulle ha lyssnat på medmänniskor som försökt få dem att ta det lite lugnare. Detta är, enligt min mening och egen bitter erfarenhet, ingenting annat än grov förenkling av värsta sort, ett försök att reducera såväl människans komplexa natur som hennes ytterst komplexa livsvillkor till livsstil och sovvanor! Vilkas ärenden dessa så kallade experter går, när de så övertydligt backar upp en människofientlig politik, vars syfte är att rädda ett genomruttet och sjukdomsalstrande system, genom att offra och skuldbelägga de som drabbas av ohälsa, samt försöka utrota dem, genom att dra in deras ersättningar, vilket i vissa fall leder till självmord, är så glasklart. Nej, Lena Leissner, Torbjörn Åkerstedt med flera systemlojala "experter", mitt förtroende har ni förbrukat för länge sedan. Ställa frågor till folk om sovvanor! Genom att infoga ordet vanor ställer ni ledande frågor. Som man frågar får man svar. Ställer man dumma frågor, får man oftast dumma svar.